Införa ensamlek till 2-åring?

[eliselinda]

Jag som är helt ny på barnaboksfronten är väldigt facinerad av det här med ensamlek.

Det känns helt främmande att barn faktiskt leker själv, ensam, solo. Och i flera timmar dessutom har jag förstått.

Min två-åring har blivit bättre på att leka själv med tiden, men det är långt ifrån bra. Han skulle verkligen behöva öva upp tålamod och lära sig njuta av sitt eget sällskap. 8)

Jag vet att jag har läst någonstans om att införa ensamlek till äldre barn fast de inte har vuxit upp med det, men jag kan inte hitta vart jag läste det.

Är det någon som vet vart det står om det?

[K-ina]

Jag tror som du att det skrivits om detta förut! Prova SEARCH/SÖK på ensamlek så får du säkert massor med tips från rutinerade föräldrar!

Mina två har inte haft ensamlek av Wahlgrensk modell... däremot har de haft och har en mamma som inte alls är road av att vara med och leka! Jag har alltså inga problem alls med att slå dövörat till och låtsas som om jag inte hör när det gnälls - och därmed har det till slut inte blivit något gnäll och tjat om att mamma ska vara med i leken! Visst har jag byggt bilbana och visst ställer jag upp med att assistera vid kojbygge - men inte ALLTID!

Så mitt tips är alltså att låta tvååringen vara i fred med sina saker och inte skynda till hjälp när det ropas på mamma! Tålamodet växer om du bara ger chansen till det!

Gustav tar sig sin ensamlek på egen hand! Han går upp på rummet, stänger dörren och kommer inte ut på en timma eller två... Eftersom att det inte är något vi infört så tror jag verkligen att det är som AW säger - att man ska respektera även små barns behov av att vara i fred!

[eliselinda]

Hej K-ina!

Tack för tipsen! Jag gjorde precis så som du föreslog och det fungerade jättebra. Har även varit inne på sök och hittat en massa bra trådar i ämnet.

Det är ju så att det blir en helt annan tolerans från barnens sida också har jag märkt (redan ) när de tas i bruk mer eller mindre så fort tillfälle bjuds.

Innan jag började läsa på i BB så stod han och skrek (ofta tills han fick sin vilja fram ). Nu när han bad mig komma och sätta på byggare bob och jag sa att jag var upptagen så gnölade han till lite bara, men gick sen vidare glad i hågen och hittade på nåt annat.

Min son har enormt mycket energi och behöver "tas i bruk" väldigt mycket har jag märkt innan han blir nöjd.

Nästan hela dagen har han hållt på idag utan att tröttna.
Och jag får ju faktiskt MER gjort nu än innan!!

[dubbelpappa]

Hejsan!

Det är ju precis som du säger. Nyckeln till att underhålla sig själv är att var nöjd med sig själv och sin insats i familjen. Det enda som funkar här hemma är en stunds hårt jobb efter dagis, sen kan dom slappna av och ta semester med ett pussel eller nåt sånt.

Märkligt förresten att helt plötsligt märker man att allt arbete som t.ex. tömma diskmaskinen går dubbelt så fort med en tvååring inblandad, tidigare var det ju mer roligt än effektivt...

/dubbelpappa

[eliselinda]

Hej dubbelpappa!

Ja, vad roligt att höra att det är lika nån annanstans. Förmodligen hos väldigt många BB-familjer, förståss.

Det är lite svårare dock att få till den sociala delaktigheten för min 6-månaders. Jag gör så gott jag kan, men han tycks inte riktigt nöjd i allafall. Jag får lägga på ett extra kol där tror jag.

Hälsningar
Linda

[blomman]

K-ina, det där känner jag igen! Våra små (eller små och små, 4 och 6 år) har i alla år, lekt ensamma utan att vi infört det. Vi är morgontrötta, så på helgerna går de upp, tar en frukt och sen drar de igång. Helt självmant! Och jämfört med dagtid leker de helt annorlunda (DET fascinerar mig). Mkt tystare och ofta "produceras" det saker, ritas, klipps, GÖR saker, ser resultat! Efter ca en timme går vi upp och äter frukost tillsammans.

Ibland undrar man hur mkt som finns "inbyggt" hos di små, som vi förstör. Vår första sov 6 timmar i sträck första natten direkt när vi kom hem från BB, och fortsatte öka på det själv utan att vi gjorde nåt, tills hon var uppe i 12 tim/natt vid tre månaders ålder. Folk undrade så mkt vad vi gjorde och det kändes som om det var vår baby det var fel på!! Och jag visste inte ens OM vi faktiskt gjort nåt, det var nog hon själv...
Så lånade en 5-barnsmamma ut AW Barnabok till mig och så skööönt att se att det inte var vår unge det var fel på...

Men jag vet fortfarande inte om vi gjorde nåt, eller om vi bara lät bli att förstöra hennes eget initiativ...

[annawahlgren]

Men jag vet fortfarande inte om vi gjorde nåt, eller om vi bara lät bli att förstöra hennes eget initiativ...

Det var just det ni gjorde

Då förstår du vad jag menar när jag på förfrågan om "hur jag gjort" som har fått så fantatiska barn brukar svara: JAG HAR INTE FÖRSTÖRT DEM.

Som jag skriver i Barnaboken initierar barnen alldeles själva ensamlek redan vid fyra månaders ålder Så varför inte haka på

Barnen är våra bästa pedagoger.

[blomman]

Jag förstår faktiskt hur du menar. Mina barnlösa vänner brukar fråga hur man gör för att få såna barn som vi har...
Man blir ju glad men samtidigt lite beklämd över att folk tror att det är så jobbigt att ha barn.
Och jag håller med, det finns inga bättre lärare än barnen.
Samtidigt jobbar jag hela tiden med att komma ihåg och inte glömma känslan jag minns från jag var barn (har väldigt tidiga minnen, helt klara minnen).
Minnas när jag kände mig orättvist behandlad av vuxna, och när jag kände mig förstådd. Så att jag förhoppningsvis inte gör samma grej med mina ungar (men det har jag säkert redan gjort hundra gånger, man är ju inte perfekt!)

[eliselinda]

Jag förstår verkligen människor som tycker att det kan vara jobbigt att ha barn.

Jag är som bekant enormt tacksam över Barnaboken, den har hjälpt mig fantastiskt mycket med mina barn.

Min äldste son har blivit mycket mer tillfreds och han är en fantastiskt underbar unge. Men dans på rosor? Knappast.

Sen har jag nummer 2. Lika underbar unge det, alltid varit mindre krävande, redan i magen faktiskt. 8)

Första underverket gjorde illa mig i magen, medan andra underverket knappt kändes av.

Barn är olika!! Och föräldrar också för den delen.

Lite respekt för att vissa barn faktiskt är mer krävande än andra skulle jag gärna vilja ha. Men dom är såklart inte mindre älskad för det. Tvärtom så älskar jag energin och envisheten hos 2-åringen lika mycket som jag avgudar lugnet hos minstingen (som dock har tandproblem just nu och inte alls är sitt vanliga coola jag). Men min starke son mattar ut mig vissa dagar, trots rätt bemötan.

Förlåt för att jag eldar upp mig , men jag känner att det finns lite brist på förståelse för personligheter här.

Det är inte fel eller dåligt att bli uttröttad av sina barn emellanåt. Det blir man ju på sin sambo också. :-$

Linda

[eliselinda]

Läste precis igenom mitt inlägg och kände att det lät betydligt hårdare än det var tänkt.

Jag har ingen aning om hur dina barn är, dom kanske är vildare än vildast dom också.

Min kompis satt hos oss för nån vecka sen och frågade om vår äldste son alltid pratade hela tiden. Det kommer jag aldrig att orka med..., sa hon sedan.

Och i ärlighetens namn, det är jobbigt ibland.

[blomman]

Ja mina ungar är JÄTTEaktiva ("vilda"). De sitter aldrig still!
Ja min yngste son pratar HELA tiden. (han tänker högt)
Nej det är ingen dans på rosor att ha barn, men vad jag menade var att folk tror att det är så mkt jobbigare än det är att ha barn. De förbereder sig på att det ska vara jobbigt innan de ens fått några.
Och jobbigt tycker jag inte att det är, inte alls. Men visst jämfört med innan jag fick några och jag bara behövde bry mig om mig själv...

OCH min första graviditet hade jag i stort sett alla krämpor man kan ha, inklusive en foglossning som var så illa att jag bokstavligen inte kunde gå.
Så jag har inte glidit omkring och fått allt serverat.

Jag menade inte att jag inte förstår att alla är olika, självklart är det så.
Jag är ingen perfekt mamma, jag har också dåliga dagar,annars vore jag inte mänsklig.

[annawahlgren]

Ur slutorden i Barnaboken:

"Det svåra är inte fel. Det svåra bjuder till kamp. I motstånd ska du brottas med livet. När du växer, har du segrat."

Mig eldar man lätt upp genom att klaga över jobbiga barn. "Alla barn är olika, en del är mer jobbiga än andra." Pah "En del barn är snälla. Ni har haft sådan TUR som fått ett så snällt barn. Vänta bara tills ni får ett JOBBIGT barn, som VI har. Då får ni minsann se hur det är EGENTLIGEN." Osv, osv.

Om man omsatte det gnället på jobbet, alltså på attityden till arbetet/arbetsplatsen Hur många "stykekramar" skulle utgå då

Små barn tycks vara av den uppfattningen att antingen är man nöjd med sitt liv, eller också förändrar man det.

Utan att skylla på andra, får man förmoda ingår i deras önskepaket

[eliselinda]

Hej blomman!

Ja, absolut är det en överfokusering i samhället på det jobbiga med barn, helt klart. Det är bara att läsa i Mama, så ser man ju det.

Det håller jag verkligen med om. Det är förödande! Det gör att föräldrar bara ser det jobbiga.

Och jag tycker att det är underbart att du inte tycker att det är jobbigt. Helt ärligt!

Hej Anna!

Jag tror att du missförstod mig. Jag anser inte att andra har haft TUR som har fått ett "snällt" barn. Herregud, alla barn är SNÄLLA. Det är verkligen inte vad jag menar att det skulle vara på nåt annat sätt än så.

Jag vill absolut inte förändra mitt barns personlighet. Jag älskar mitt barns personlighet. Jag anser mig ha haft enorm tur som fått just honom. Det handlar inte om snällhet. Det handlar om att det tar mer energi med ett barn med stark vilja och stor omättad nyfikenhet, än ett barn som flyter med och helst filosoferar för sig själv mest hela tiden.

Och den villfarelsen som många (med coolare barn) tror att det är deras direkta förtjänst att just deras barn är nöjd att sitta i vagnen en hel dag.
(Men indirekta givetvis, eftersom det handlar om gener)

Så jag gnäller inte över mina barn, utan över andra föräldrars överlägsna och dömande attityd.

Nu har jag dock förstått att blomman inte är en av dom.

Linda

[blomman]

Ja, tänk när jag åkte till Stockholm med min äldsta, då 11 mån. Hon hade gått ett bra tag och tyckte att livet var till för att upptäckas. Vilket det är!

Men oj vad förundrad jag var över stadsbarnen som satt i sina vagnar och barnstolar på cafeér...alldeles stilla det gjorde inte lilla Mira direkt. Varför sitta och tråka i en stol, när man redan ätit upp sin mat bara för att vuxna tycker om att dricka kaffe i en timme Nä hon ville helst knalla omkring och hälsa på folk, både ute och inne. Så för mig var det där med att fika ute och gå på stan inget lugnt alls
Och så har hon fortsatt... var i Paris när hon var tre och lillkillen ett. Mira tyckte att gå 25 meter före mamma och pappa i en 8 miljoners stad, det var väl ok Det tyckte tyvärr inte mamma och pappa kändes lika lugnt!

Eller lillkillen, Felix, som hittade en stege som vi inte hunnit ta ner efter sotaren. Snabbt och lätt satt han nästan upp vid nocken Han kan klättra, grabben!
Men så tittade han ner och sa " Oj, men här uppe kan ju inte jag vara, jag är ju pytteliten!"

Herregud vad jag älskar de där små nyfikna ungarna som inte kan sitta still. Men inte skulle jag bo i stan med dem, har jag insett efter några stadsresor.
Det är väl helt enkelt så att jag inte VILL att de ska vara annorlunda. Nu när de är större kan de ju de sociala koderna och går alldeles utmärkt att ta med på finare fester, restaurang och t.o.m på Duka! Men energi har de fortfarande.

Och min åsikt när det gäller trots (för vilja det har de, massor) är att det är jobbigast för dem, för de har inte läst några böcker och vet inte om att det är "trotsiga" de är. De vet bara att allt är jobbigt, men inte varför. De vet inte heller, som vi vuxna hra läst, att det "Går över" vid 3,5...

Det finns inget så underbart sällskap som barn! Äventyret börjar när man inte ser ytterdörren längre!

[annawahlgren]