SOCIAL DELAKTIGHET -tipstråd!

[Gäst]

Hej,

fick en fråga på min pm om hur jag fått sonen (3, 5 år) att bli socialt delaktig här hemma. "Hur har jag tjatat"? Tänkte att jag kunde lägga in svaret här också:

Allra från första början var det inte så svårt att få med sonen i arbetet. Då var det fortfarande nytt och spännande. "Kom skall jag visa dig...!" funkade oftast. Nya sysslor varje dag och jag såg till att det var ROLIGT. Städa kylen är t. ex. jättekul om man får spraya med ajaxen själv och om man får diska salladslådorna. Samtidigt slutade jag leka med honom. Ville han vara med mig så var det i "arbetets form". Därmed inte sagt att allt arbete var frivilligt. Somligt måste göras varje dag.

UPPSKATTNING är SÅ VIKTIGT. "Vad skulle vi göra utan dig???" Hundra gånger om dagen. Gärna berätta för pappa vid middagen om våra stordåd under dagen. Och för mormor i telefon när han lyssnar.

Men efter ett tag var det ju inte lika kul att hjälpa till hela tiden. Och då har jag fått kämpa i perioder.

Humorn är bästa verktyget! "Va, vill du inte hjälpa till att skära gurka? Då kommer gurkmonstret och tar dig!!" Jaga åtta varv runt köksbordet och sedan resolut lyfta upp honom på pallen. Så fort man ser en tendens till att han tröttnar så gör man en ny framstöt. "Va! Hörde du?! Nu tror jag att det är tomatmonstret som ropar!"

Ibland bryter jag ihop. "Ingen vill hjläpa mig att tvätta!!! Buuuu! Jag är så ledsen!!! Snälla Hampus!!!"

Ibland blir jag hjälplös. Nämen, nu har jag helt glömt... Var sjutton var det man fyllde på tvättmedlet???

Ibland blir jag "hjälpsam". "Nämen, vet du inte hur man dammsuger? Då skall jag visa dig". Efter en liten stund kan ungen själv. Det är roligare att kunna själv än att bli visad.

Ibland känner jag att "oj, oj, nu är han på väg att lägga ner och nu vet jag inte om jag orkar få igång honom igen". Då ser jag till att tacka för hjälpen och låta honom gå iväg, så att det inte blev han som avslutade arbetet.

Generellt kan jag säga att ju mer han gör desto mer vill han göra! Har vi arbetat tillsammans hela förmiddagen så undrar han ofta om han kan hjälpa till på eftermiddagen också.

Och ja, det är värt slitet att få honom delaktig! Belöningen är otrolig! Det är underbart att ha en unge som är stolt över sitt arbete och som säger "det är tur att ni har mig mamma". Och det är underbart att ha en unge som tar semester och leker själv alldeles nöjd! Och det är faktiskt rätt häftigt att kunna be sin tre-och-ett-halvtåring "sätta på en tvätt på 40 grader". Och han klarar det helt själv! (Det gör inte min pappa!)

Lycka till!

[A lie]

NU har Widar hunnit bli dryga 11mån och en sån hjälpreda han är.. vad gjorde den klumpiga gravida mamman utan honom?

han städar undan sina leksaker i leksakslådan (visst 20 nya åker ut men...)

Han stoppar i och tar ur tvätten ur maskinen (ibland vid fel tillfälle men...) och trycker på startknappen

Han står med på egen stol och diskar

hjälper till att laga mat, att baka bröd eller trycka ut pajdeg i form är favoriterna... blanda sallad med händerna är också kul!

sopar i stallet, på altanen (och var helst man kan hitta en sop under ensamlek...)

krattar i trädgården på samma vis (frågade för ett par veckor sedan när han sitter under databordet med rensmojängen till vitlökspressen och drar med den i matten, -"Widar vad gör du?" svar; -"Katta"

släpar fram ved till kaminen från vedkorgen och lägger tom in i kaminen om vi glömt att barnsäkra (under ensamlek, annars hjälper han till att räcka när vi eldar)

vattnar blommor och grönsaksland med egen liten vattenkanna

rensar ogräs i rabatterna (och en och annan växt vi som bara hyr stället...)

och naturligtvis mycket mycket mer som kan tänkas dyka upp.. Idag tex fick han hjälpa pappa att klippa gräset... Och snacka om att vara lycklig

[Mindy]

Jag tar mig friheten att klistra in AW:s djupgående tips kring den sociala delaktigheten i denna tråd. Även om det besvarar frågor kring trots också så hoppas jag att den passar här

Ursprungligen skrevs det här:
http://annawahlgren.com/forum/viewtopic.php?t=7061

Tack, ordföranden Tack, alla

När det lilla barnet "kommer" och vill hjälpa till - vill ta, röra, hålla, göra, vara med - hugger man ju tillfället utifrån barnets eget initiativ. Som kan förmärkas redan från den dagen lilla älsklingen kan rikta sin egen hand mot ett mål.

Det som händer lite senare, efter det initala upptäckarstadiet där man (barnet) bekantar sig med världen och dess funktioner (liksom med den egna förmågan och DESS funktioner i praktiken), är att lilla älsklingen vill lära sig hur saker går till, fungerar, ska hanteras. Och alltså söker undervisning i det: demonstrationer, handen-om-handen, "försöka själv", (och försöker verkligen själv) fram till detta magiska KAN. Nu (andra levnadshalvåret och framåt) har vi att göra med små arbetare, som kan bjudas att medverka med ett sådana enkla puffar som "KAN du? VET du? VAR är..." T ex ettåringen som "hittar" ens glasögon, som ligger mitt framför näsan på honom/henne men som man absolut inte själv vet var de är. (Man ser ju heller ingenting utan glasögon, så det är t o m logiskt ) Här tackar man kolossalt för hjälpen och räddar sålunda ettåringens självkänsla till nya oanade höjder den dagen.

Det är i dessa två stadier föräldrar lätt gör misstaget att i ord och/eller handling säga NEJ och förhindra - samt kröna eländet med den fatala inställningen att "det går fortare om jag gör det själv". (För att sedan stöna ögonen ur sig för att barnen, när de nått större format, vägrar ta ett handtag därhemma.)

I förtrotset och framförallt förstås i den "riktiga" trotsåldern (ca 2,5 - 3,5 för flickor, ca 3 - 4 för pojkar) protesterar och ifrågasätter små barn både det ena och det andra, för att inte säga allt. Men dessa ifrågasättanden, vare sig de sker med lilla ålens slingrande kylskåpstandborstning (haha ) eller med mer uttalad vägran, med eller utan stora bokstäver och offentliga sammanbrott, ska fortfarande ses som frågor. Barnet ifrågasätter inte bara sakernas ordning (jfr spisundersökaren i Barnaboken), sakernas ENDA (rätta) ordning, utan också skeendena i sig. Varför ska det här göras just nu? Varför ska det här göras just av mig? Varför ska det här göras alls? Varför ska jag göra som mamma säger? Varför ska inte mamma göra som jag säger i stället? Osv osv osv, i all oändlighet.

Det är då lätt hänt att man som du, Renée, hemfaller åt lek och underhållning: Å, det ska bli så ROOOOLIGT att plantera blommor Fixt och färdigt att genast ifrågasättas. Varför skulle det vara rå roligt? Tänk om JAG inte alls tycker det är roligt? Varpå man som öm förälder naturligtvis blir både sur och besviken. Otacksamma unge! Det ÄR ju roligt att plantera blommor Nähä, säger barnet i ord och/eller handling. Tycker jag inte alls. Varför skulle jag tycka det? För att någon annan säger det?

Om du läser på om trotsåldern i Barnaboken och tar dig en funderare inte bara på "teknikerna" utan faktiskt vad den går ut på, varför den finns, vad Gud har tänkt sig med den - så ser du bl a att barnet självt, trotsåldersbarnet alltså (som inte är så underbart lättlurat längre som t ex förtrotsbarnet) måste välja sina planteringsmödor. Själv. Måste tro på det nödvändiga i arbetet med plantorna, själv. (Jfr barnet som VÄLJER sin nalle.)

Frestande förväntansfullhet, humor, hjälplöshet och teater förslår därför inte långt i sällskap med trotsbarn, när de alltså trotsar. Det gäller att lära sig känna igen olika personligheters sätt att trotsa (se "Livet en kretsgång. Något om utvecklingen" i Barnaboken) så att man inte låter sig luras själv Och när man väl lärt sig känna igen ett trots"utbrott" (hur blitt det än kan se ut på ytan), ser man också när det är i antågande. (Skojet med tandborsten och under-bordet hade ju t ex inte avsedd effekt; alltså krävs annat krut. Det var trots.) Och då ska man lägga allt "skoj" åt sidan. Att plantera är ett jobb som måste göras. (Jfr tvillingarna som målar väggen: "Väggen måste målas! Det är verkligen hög tid!" säger Attityden. Inte: "Nu ska vi måla väggen alltihop! Det blir väl jätteskoj?" (Varpå man inväntar barnets(barnens godkännande nickningar, helst också entusiasm - ett företag ganska dömt att misslyckas med trotsbarn .)

Man måste alltså själv:

1. intala sig att detta arbete är absolut nödvändigt i kampen för tillvaron. Inte skojsig underhållning eller gulligt pyssel som man sysslar med på fritiden. Här handlar det om "flockens" överlevnad, och det är allvarliga saker. Sår man inte sin gröda (=plantorna) kan man titta i himlen efter mat på bordet och alla svälter ihjäl ;

2. överföra denna Attityd enligt ovan. Oavsett allt måste detta göras och göras NU. Enda chansen innan Vargen kommer! Ungefär;

3. om detta skulle framkalla protester, invändningar, "vägran", ser man detta som frågor från barnets sida. Menar man allvar? Är barnet viktigt, nödvändigt för flockens överlevnad, eller är det bara någon ny underhållning på gång som inte betyder någonting egentligen, annat än att man (lilla ungen) ska vara lycklig/tacksam/glad och uppföra sig så underbart som han eller hon inte alls har lust med för tillfället? Känslor inblandade, alltså; bort med dem Kampen för tillvaron måste skötas, varje sig man älskar varandra glödande för tillfället eller faktiskt är lätt spyfärdig på varandras sällskap ;

4. tillgripa enklare våld, om så absolut erfordras: fånga in lilla ungen, hålla med ena handen/armen - och att hålla fast är INTE detsamma som att slå - och med sin egen hand om barnets lilla hand genomföra det man nu har sagt ska göras. Och där kan man skala ner alltsammans till tumregeln: Har du en gång sagt åt barnet att göra något, ska du också genomföra det. Misstänker du att du inte kommer att orka genomföra det mot barnets protester och stönar vid blotta tanken, ska du hellre inte säga något alls. Utan jobba själv och utan att fixa skojig underhållning, "tröst" eller tidsfördriv åt lilla ungen under tiden. (Chansen är stor att vederbörande då alldeles frivilligt kommer och vill jobba med !)

Däremot kan man ju alltid modifiera sina krav en aning, om och när de nu måste genomföras med en passiv, slingrig trixare som är hal som tvål och inte hjälper till ett dugg. Har man obetänksamt ambitiöst slängt ur sig sitt hurtiga: "Nu ska vi plantera alla blommorna, du och jag! ÅÅÅ vad roligt det ska bli!" och stöter på patrill efter vidpass en halv minut, dvs just vid gränsen där leken/underhållningen slutar och arbetet tar vid, insisterar man - i ord OCH handling (dvs haffar barnet) - på att åtminstone DET, inte allt men just det, ska göras. "De HÄR plantorna sätter DU. Sedan kan jag ta hand om DEM (andra). Vi måste hjälpas åt, förstår du. MAN HJÄLPS ÅT." Och så genomför man barnets jobb med de där arma plantorna, exakt så många som man visat/sagt. Sedan ska det tackas sakligt och vänligt för hjälpen, som om barnet verkligen hade gjort hela det svettiga och mödosamma handen-om-handen-arbetet själv . Berömmet ska vara på temat RÄTT: "Å, vad bra det blev! Det gjorde du snyggt! Nu blir blommorna glada!" i stället för personligt: "Vilken snäll och duktig liten pojke du är, nu blev mamma glad." Att man gemensamt ombesörjer existensen, den gemensamma, är en livsnödvändig sak, nyttig för det gemensamma bästa - inte en snäll eller gullig liten söt gest från barnets mer eller mindre ointresserade sida

Efter trotsåldern, och även under "pauser" i andra halvlek av den, är det så dags att delegera eget ansvar och egna uppgifter åt barnet. Som ska "inspekteras" och kommenteras nogsamt efteråt och förberedas lika nogsamt innan. Om detta har jag skrivit en hel del i Barnaboken (2004, sid 542f om fyraåringen, t ex).

[tove79]

Gustav, snart 4 år, har följande jobb:

- Ta undan sin egen tallrik och torka bordet efter varje måltid
- Slänga soporna
- Bädda sin säng (här hjälps vi ofta åt att få täcket slätt, men å andra sidan hjälper han mig med vår säng)
- Duka bordet
- Ställa ordning på skorna i hallen
- Hålla upp port och hissdörr när vi ska in eller ut med lillebrors barnvagn samt trycka på hissknappen
- Lägg i eller ta ur tvätt ur tvättmaskinen och trycka på knappen. Skaka ut skrynkliga plagg innan jag hänger dem på tvättlinan.
- Passa lillebror kortare stunder (t.ex när jag duschar) samt hjälpa till med blöjbyte och bad.
- Hjälper till att baka - det gör vi ofta - han tar fram ingredienser, måttar upp enligt instruktioner och blandar så länge han orkar. Vi hjälps åt.
- Koka kaffe, han måttar upp och trycker ner kaffepressen men det kokande vattnet häller någon vuxen på, däremot säger han till när vattnet kokar.
- Vattna blommorna (i detta ingår också att säga till när de verkar torra, en självpåtagen uppgift )

En del saker behöver man påminna om, men sällan på ett tjatigt sätt. Torka bordet är en ny sak på listan vilket gör att han ofta glömmer, andra saker har varit hans "jobb" så länge att han själv tar ansvar för att det blir gjort, t.ex kasta soporna. Han är verkligen en hjälp! När jag väntade lillebror Ivar och hade svår foglossning var han guld värd i stort och smått, han fick bl.a hjälpa till att "putta" upp sin mamma uppför trappor och backar...

[fruPuffen]

Här kommer Albins jobb, han är 13 månader:

-Hjälper till att bädda sängen, stryker med handen över lakanen så de ligger slätt.

-Stoppar i och ur tvättmaskin, trycker på knappen, räcker mamma tvätt som ska hängas.

-Räcker mamma tvätt som ska strykas

-Rör om i grytor när det lagas mat (Här lyfter vi upp honom).

-Plockar ur diskmaskin, räcker till mamma som sätter in i skåpen.

-Dammsuger

-Torkar golv

-Dammar med trasa

-Lägger ner sina leksaker i lådor.

-Borstar sina skor.

[kärringen]

Mina erfarenheter om delaktighet och autsim...

De första åren kunnde jag inte kommunicera med min son, så då var det lite si och så.
Från han var ungefär fyra plockade han undan tallrik efter maten osv. bara små saker.

I femårsåldern var han pedant och det var alltid städat i hans rum (vilket gick över något år senare)

Från han var sex år, gick på träningsskolan och fick ADL-träning så började det bli tal om riktig social delaktighet.
Det började med inhandlignen (eftersom det var kulast )
Han kunde bre smörgåsar själv, koka gröt (om någon var bredvid förstås), bädda rent i sängen (om man gav sängkläderna vart eftersom), dammsuga (hellre än bra , med hörselkåpor).

När han var elva (innan Eye Q)

Tar bort sängkläder och bäddar nytt. Fast man måste fortfarannde se att han tog bort rätt och allt och lägga fram nya.
Väljer kläder (problem att se efter vädret, men nu efter EyeQ kan han känna att han måste ha en tröja till )
Plockar ur diskmaskinen, allt om man säger allt.
Kan duka
Ställer in disk i maskinen
Kommer ihåg att påminna mig om att packa gy-kläder (har svårt att se vad man ska ha med, men det jobbar vi på)
Dammsuger bra, fortfarannde med hörselkåpor

Nästan tov år, (med Eye Q)

Kan se att kläderna är smutsiga och att man borde byta
(kanske inte en klassisk soc delakt grej, men för oss blir det ju faktiskt det)
Fyller på med toapapper på lilltoan när det börjar ta slut
Vattnar blommorna i sitt rum
Planerar vad vi ska göra
Hjälper med sagoläsning, något motvilligt
Dessutom allt han gjorde när han var elva fast bättre
... sist men störst, han kan se om något fattas lillasyster (han är hennes beskyddare som han säger )

Det här är i stora drag vad han gör, men det händer så mycket nu , och han ser mer och mer själv vad han kan göra (och ibland vad han ine vill göra ). Tex det här med toapappret, har han själv kommit på att han kan sköta

[Gäst]

Här kommer en del saker som man kan göra med ett krypbarn, som alltså inte går än:

tvättstugan

langa över bestick från diskmaskinen

sortera gamla tidningar. Hugo hjälper alltid till med att langa över tidningar till stor papp-påse när det börjar bli överfullt av dagstidningar i insamlingskorgen.

matlagning i olika former: har du ingen bumbo flytta över skärbreda med ingredienser till köks/matbordet, och låt barnet sitta i sin matstol, med egna redskap. Handen om handen när man visar...

Mycket av detta står ju redan, men det är viktigt att komma ihåg att det fungerar även med små som inte går än - om i omarbetade former...

[annawahlgren]

Folk som sitter tar in en väldig massa social delaktighet med blotta blicken. Och med händerna, förstås.

Det är lätt att tänka sig att social delaktighet måste vara så kolossalt ambitiös och aktiv, alla gånger och hela tiden. Speciellt de ömma fäderna kan få för sig att det ska GÖRAS saker i väldigt stor stil, och inte vilka enkla saker som helst utan PROJEKT. Och det blir då lätt väääldigt jobbigt... och överses, glöms eller skjuts upp till morgondagen... eller sedan någon gång

Om pappa (eller mamma) påminner sig att allt, minsta lilla obetydliga småsak som är nödvändig för honom/henne själv, erbjuder social delaktighet, under förutsättning att barnet bara får VARA MED, kan det hela kännas enklare. Barnet får vara med och glo, helt enkelt

Kan man - barnet - då sitta, kan man också röra, rikta sina händer, ta, gripa, hålla och blanda sig i handgripligen, vilket då inte bör förhindras utan ges TID. Märkvärdigare behöver det inte vara.

Jag hade ett gäng egyptiska studenter boende hos mig en massa månader en gång. Av inte minst ekonomiska skäl fick de ta över både matlagning och brödbak. (Hushållskostnaderna sjönk rejält ) Jag blev förbluffad över hur skickliga de var. Hur hade de lärt sig laga mat, baka bröd, sy och laga, tvätta, städa? Jag visste att de i sin muslimska manschauvinistiska kultur näppeligen sysslade med sådana saker på hemmaplan. (När jag själv bodde där ett tag senare fick jag bl a se hur männen, när de ville ha en fåtölj att sitta i, knäppte med fingrarna åt första bästa kvinna att släpa fram en; inte ens det ansågs de behöva göra själva. Kvinnor skulle bada dem, kvinnor hålla fram rakspegel och rakdon, kvinnor servera dem...)

Deras svar var enkelt: "Vi såg på."

Så även vad gäller social delaktighet gäller det att passa sig för alltför energisk styrning, alltför idoga instruktioner, alltför aktiva ambitioner för barnets räkning

Den gamla goda regeln lyder:

Ge barnet förutsättningarna. Och se sedan vad lilla älsklingen gör med dem

Och förutsättningen framför alla andra är förstås att LÅTA BARNET VARA MED.

Man kan flytta en liten unge som en annan guttaperkaboll mellan allt det som är nödvändigt för MIG, från det jag slår upp ögonen på morgonen. Det ser nipprigt ut, som det flaxas mellan "punkterna", men lilla barnet tar inget extra för det. Tvärtom.

Exempel: pappa gör frukost. Barnet sitter på bänken som en annan limpa. Pappa hämtar tidningen. Barnet sitter på hallgolvet. ("Vaaaar är tidningen ) Pappa äter och läser. Barnet sitter på bordet. Pappa hämtar saker i verktygslådan. Barnet sitter bredvid. Pappa rakar sig. Barnet sitter på handfatskanten. Pappa går ut och glor. Barnet är med och glor. Pappa gör något ute. Barnet sitter bredvid. Pappa "ritar och berättar". Barnet lyssnar, tittar och lär.

Så där kan man hålla på hela dagen. Man gör precis detsamma man skulle gjort ändå, men låter barnet vara med så att barnet 1. kan se, 2. kan röra. Man forslar med sig lilla ungen likaväl som man forslar med sig alla andra "tillbehör" man behöver.

Jag säger inte att det räcker, men det räcker väldigt, väldigt långt

Arbete är en annan sak, och arbetet bör systematiseras så det inte glöms bort. Men social delaktighet är inte "bara" arbete

Oslagbar är min sminksession (även, verkligen, för små herrar). Jag sätter mig på en säng med barnet mittemot och necessären mellan oss. Sedan sminkar jag mig. Vad gör barnet Bara att lyssna till hur lilla barnahjärnan rasslar... Det, mina damer och herrar, är tvättäkta underhållning För mig. Vilket väl är en annan historia.

Barnen är här för att lära. Och det är inte bara vi som lär dem. Det är världen

Social delaktighet betyder just precis det. Somlig delaktighet är tillsynes passiv men är i själva verket febrilt aktiv. (Jfr beduinlägret i Det psykiska välbefinnandet i Barnaboken )

Ett citat (BB 2004 sid 173):

"Ingen aldrig så total kärlek kan kompensera barnets förvisning ur den socala gemenskapen, den kamp för tillvaron som gäller för DIG, "flocken" - och någonstans inom dig vet du det, i ryggmärgen.

Därför är första budet för god spädbarnsvård, som i sin tur är en förutsättning för barnets psykiska välbefinnande, att du lyckas INBILLA BÅDE DIG SJÄLV OCH BARNET ATT DU ÄR HEMMA FÖR ATT DET ÄR NÖDVÄNDIGT FÖR DIG och inte därför att du fått ett barn."

Där ligger den sociala delaktigheten i all sin praktfulla enkelhet.

[Gäst]

Okej, för att spinna vidare i all enkelhet med ÄNNU mindre barn, 6 månader snart:

Anton bär nycklarna när vi går promenad i BabyBjörnen. Med stor stolthet. TIll tvättstugan är det alldeles nödvändigt att han bär dom, för jag måste ju bära tvätten.

Anton tänder och släcker lamporna härhemma. Ibland med lite hjälp, ibland själv.

Anton viker (upp) tvätten, när vi sitter på golvet och sorterar.

Anton sitter i sin stol med egen diskborste när någon av föräldrarna diskar. Så länge han själv vill. ibland 1 minut, ibland 15.

Anton sköljer disken i diskhon (och sig själv). Han sitter på kanten, jag har en arm runt honom och håller i det som ska sköljas med den andra. Det blir välsköljt, och Anton med .

Anton bär. T ex pyamasen till sängen, blöjan till skötbordet, utvalda saker i affären, kvittot (en liten stund, eller så länge det inte riskerar att sätta sig i halsen av uppblötthet, då får man byta kvittot med något annat).

Anton torkar av bordet efter sin matstund. Vi håller i båda i trasan och torkar tillsammans. Ibland blir det renare, ibland mest utsmetat .

...och säkert en massa mer, som jag inte kommer på nu...

[annawahlgren]

[kärringen]

Att de lär sig av att vara med och se, absolut . När min yngsta flicka var året hade hon bättre koll på vart sakerna hon plockade ur diskmaskinen skulle stå än pappa

[Sidi]

Jeg må lige tilføje mine drenges favorit jobs:

Lucas på 3,5 år har den vigtige opgave at smake saucen til, før den serveres - det skal jo være iorden!

Lasse på 5,5 år kan slet ikke lade være med at huske at få lille Tue på 8 md. til at grine, jeg tror vi er oppe på 6 gange dagligt!

[annawahlgren]

Makalös läsning Tack alla

Ett tips ur en fråga jag fått en gång och svar på det:

(Mamma till 19 mån gosse:) "Jag försöker engagera honom i det mesta jag gör själv och han älskar att hjälpa till, men han tar inte 'ledigt' sedan, som du skriver i Barnaboken "

(Anna:) "Du säger att han inte tar 'ledigt' efteråt, och det får mig att misstänka att han inte anstränger sig ordentligt utan mest leker. Det ska vara skillnad på arbete och lek, vet du

Så ställ lite fina krav på honom. Låt honom jobba lite mer och lite längre än han tänkt sig. Hugg honom när han vill gå, och stimulera och inspirera honom att göra det OCKSÅ, och kanske lite det OCKSÅ, och så bara lite till med DET... och tacka så älskvärt för hjälpen efteråt, men först när du ser att han faktiskt övervunnit ett litet motstånd eller två

Markera på så vis tydligt gränsen mellan arbete, som betyder nytta för andra, och sådant man gör för sitt eget höga nöjes skull Då tror jag nog han kan ta ledigt efteråt och leka själv alldeles utmärkt bra."

[SusanD]

Ibland finner barnen själva viktiga saker som de behöver utföra. Här hemma matar vi oftast hundarna när Emil har ensamlek på morgonen sen får de sin morgonpromenad.
När hundmaten är uppäten brukar jag lyfta upp skålarna på diskbänken men eftersom jag är oerhört lat "glömmer" jag det då och då vilket leder till att jag får göra det när Emil kommit upp. Han har nog spanat in hur det ska vara så en dag tog han över min syssla och plockade själv upp alla tre matskålarna på diskbänken Smart mamma lät sedan denna viktiga syssla tas över av sonen som numera utför den mycket noga och på rätt tid.

Kram Susan

[sepia]

Hur gör ni med tvätten och disken? Min 2-åriga pojke hjälper till att lägga in tvätten i maskinen men blir oftast problem när jag ska vika, han slänger bort den vikta tvätten så jag måste vika igen - tappar lätt tålamodet måste jag erkänna! När ni diskar vill han bara plaska med vatten och en massa vatten kommer på golvet : P