Jag ska försöka förklara mig; förstår att du både känner dig trampad på tårna och föranledd att förklara dig.
Ami skrev:Försöker lugna honom i sängen, men han hör uppenbarligen inte oss, plockar upp honom och får slutligen tända ljuset i taket och ropa hans namn högt. - - Har han mardrömmar
Förra natten så panikskrek han inte - tack och lov!
I scenen du beskriver var han uppenbarligen inte vaken. Ni la ner stor möda på att väcka honom (bl a ropa högt; likgiltigt förstås vad du ropar, som du skriver) Vad ni for efter här, i er egen förskräckelse, var, i praktiken, att HAN skulle lugna ER - på ett eller annat sätt komma med förklaringen till sitt plötsliga skrik, tala om att det inte var någon fara, att ingenting hade hänt,
att ni kunde känna er lugna igen. "Det var bara en mardröm", typ.
Det här illustrerar ett förhålllningssätt gentemot små barn och, därmed, gentemot det egna föräldraskapet, som är legio i dessa dagar (utom på dessa forum, får man säga
) nämligen att de vuxna frågar och barnen förväntas svara. Barnen förväntas ta både ledning och personligt ansvar (de "vill", de "vägrar") medan de vuxna avsäger sig detsamma eller aldrig axlar det. När det då gäller riktigt små barn, som inte kan tala och "förklara hur de känner" (som om nu det vore samma sak
) letar man yttre s k förklaringar till det inför vilket man står som ett levande frågetecken. "Fas"
"Utvecklingssprång"
Eller som du skriver nu:
"Min fråga var egentligen inte vad jag ska göra utan snarare, är det vanligt att sådana småttingar får mardrömmar? Jag har inte hört talas om att de kan få det vid så låg ålder... "
Jag vet inte om du förstår vad jag menar. Min avsikt är verkligen inte att såra eller förvirra dig. Men s k yttre förklaringar (som om jag t ex skulle säga: "Det är väldigt vanligt att fyramånaders bebisar har mardrömmar och det är inte farligt, även om det är väldigt jobbigt för dig aom förälder att lyssna på skriken, så anvnd öronproppar och ta emot varma styrkekramar och försök härda ut, så går det över") hjälper inte det som är så innerligt viktigt i samröret med små barn:
att förstå, att till varje pris försöka förstå, att KOMMUNIKATION PÅGÅR (borde få pågå).
Barnet är ingen liten tingest, som bär sig åt si eller så. Barnet har skäl. Det handlar om frågor respektive reaktioner. Du såg själv att babysimmet inte var någon hit. Men du förstod inte barnets reaktioner. Den våldsamma oro och fruktan för vargen (i för dagen just denna skepnad) som födde ett ångestskrik ("kommer vargen och tar mig nu
) besvarade ni med att ytterligare skrämma upp, skärra, förstärka. Ni bekräftade vargen för barnet för att själva bli lugnade.
Förstår du
Därför är några av nyckelorden, när det gäller att bemöta spädbarns skrik:
Lyssna av - försök förstå - tysta inte till varje pris
Ge barnet tid och utrymme att uttrycka sig tills ni förstår.
Ge inte frågorna i retur - ge svaren, i handling, i ledning, under personligt ansvar
Barnets reaktion på de rätta svaren ska vara lättnad.
Så om du förstår, tycker jag din fråga ska vara just den du inte tyckte den var: vad du ska göra.
Att lugna barnet där det ligger - SHN-kurens enkla basprincip - är alltså inte en "metod", en "teknik" i första hand. Det är ett i ordets rätta mening betryggande svar, i handling: "NEJ, min älskling, vargen kommer inte och tar dig. Du kan sova alldeles lugnt. Vi bevakar dina intressen. Ingenting ont ska hända dig. Vi finns här till skydd för vargen, och vi ser till att den inte kommer i närheten av dig. Du kan vara fullkomligt lugn."
Det är detta ramsan förmedlar. Inte orden i den - utan förhållningssättet, Attityden i den
(panikskrik!) både jag och maken störtar upp (övertygad om att det var någon som pryglar vår son). Försöker lugna honom i sängen, men han hör uppenbarligen inte oss, plockar upp honom och får slutligen tända ljuset i taket och ropa hans namn högt 
om man vagnar (duktig pojke - han vill somna själv )
en majblomma -06
