sjukdom

[fjällström]

Ibland är det så svårt att vara konsekvent och ha den rätta attityden osv Vi hade helt kommit av banan efter att hela familjen legat i influensa.. Lillan fick sova med oss eftersom hon vaknade och grät varje gång hon hostade (vilket var ungefär tre gånger i timmen ) En slurk med iskallt vatten för den onda halsen och sen somnade hon om igen för att vakna vid nästa hostanfall... Eftersom vi andra också var riktigt krassliga och inte orkade springa upp gång på gång, så låg vi alla i samma säng Det var det bästa för stunden Men sen blev vi friska och tänkte att nu måste vi hitta tillbaka på banan igen. Det gjorde vi efter några kämpiga nätter då lillan inte kunde acceptera att hon skulle vara tvungen att ligga kvar i sin egen säng Dumma föräldrar som ändrar spelreglerna efter sina egna behov Men vi kopplade på attityden och allt ni vet, och sen var allt som vanligt igen Men nu, en vecka senare misstänker vi att lillan har ont i öronen igen.. (Öronbarn som väntar på operation) Då känner jag att det är så himla svårt att hålla hårt på allt Jag vet att det spränger som tusan i hennes öron när hon har ont, och då hjälper verkligen inga ramsor på denna jord, utan då är det sova upprätt i famnen som gäller Men när man då inte är riktigt säker på om hon har ont eller inte
Känns som om man sviker henne om det är så att hon ligger och gråter och har en enorm värk i öronen Och om hon bara kommit på att hon inte vill sova så är det ju självklart att det ska ramsas och verktygas utan att darra på handen Finns det någon med dessa erfarenheter och hur har ni gjort i såna fall

[/LO]

Hej
Jag tycker att vet man om att man normalt hr en bra attityd så får man gå på magkänsla.
Man får ta lite fight när man känner att det är rätt helt enkelt.

/LO

[fjällström]

Vi som äntligen kommit på banan igen efter en rejäl avåkning pga sjukdom hos hela familjen.. Så igårkväll lades lillan som vanligt, men var plötsligt tokledsen Stod i sängen och ropade på mamma. Snyftade och grät i en halvtimma. Jag ramsade några gånger, men det besvarades med ännu mera skrik Min första tanke var att detta förstås var ett återfall eftersom vi gjort en liten minikur för att komma på rätt köl igen. Så jag envisades med att inte gå in. Men efter 45 minuter gick jag in och tog faktiskt upp lillan Orsaken var inte att jag tröttnade, utan att vi åkte till akuten. Och när man ska till akuten så får man ju faktiskt ta upp lilla ungen ur sängen Dubbelsidig öroninflammation (8:e gången)
Nog förstår jag att ungen skrek och inte kunde komma till ro. Hon hade ju jätteont i öronen Då får man skuldkänslor Har man ramsat och ramsat och envisats med att ungen ska sova och inget annat, och så ligger lilla ungen där och har ont Men väl hemkomna från akuten och efter en dos penicillin och rejält med alvedon, somnade lillan lugnt och fint på ramsan och sov sen hela natten lång Tjorvade lite till dagsluren idag och jag tog faktiskt upp henne eftersom det enda som kan lätta på trycket i öronen är att sitta upprätt. Och eftersom min mage nu blivit för stor för att jag ska kunna stå över sängen och trösta så fick hon komma upp Somnade sen till ramsan och sussar nu sött

[fjällström]

Har varit på akuten ikväll igen = öroninflammation och ny penecillin-kur. Avslutade en penecillin-kur igår morse... Detta tar aldrig slut Nu blir det dock operation, så kanske att hennes smärtor då lindras så att vi kan ta itu med sömnen sen Kan inte stå utanför hennes rum och ramsa när man vet att hon ligger där och gråter av smärta i öronen Vi brukar palla upp med kuddar under huvudändan i hennes säng så att hon nästan sitter och sover, men det förstås, det blir ju några fler uppvak än annars om man ska sitta och sova Och ibland är det mammas eller pappas famn som gäller när det är riktigt ont och eländigt

[/LO]

Stackars liten tjej.
Hoppas att ni får till en operation och att det sedan blir bra.

/LO

[Susanne*]

Hej
Gräsligt för er - och den lilla.

Du frågade efter andra med samma erfarenhet och tyvärr har jag inte sett inlägget förrän nu.

När min minsta var 4 månader fick hon något kikhostliknande och sömnen blev förstås upp och ner. Ville ju inte kura när hon var dålig men när hon var 6 månader var livet ohållbart för oss alla. Framför allt för henne. Jag kontaktade Anna och insåg att är det någon gång hon behöver sin sömn så var det nu. Så började kura och direkt följde öroninflammation efter öroninflammation...vattkoppor på det med 400 koppor etc etc. Trots detta så kändes det helt rätt att fortsätta för hon fick i alla fall mer sömn så än om jag skulle ta upp henne hela tiden och rädda från vargen.

Anna var förstås ett enormt stöd och agerandet fick anpassas till situationen. Jag tog aldrig upp henne (förutom när vi åkte till sjukhus) men var mycket mer generös med solfjädern och buffning är vad som normalt gäller. Under de friska perioderna så backade jag undan.

Det känns ju hemskt när de är dåliga men det kändes bra mycket bättre att hon i alla fall fick så mycket sömn som möjligt. Hon blev lugnad i sängen och var trygg med det. Sjukdomar är ju vargar i sig och då behövs mer lugnande, dock ej räddande, metoder än att stå utanför.

Hur man ställer sig till medicinfrågan är väldigt individuellt. Under de "bärsta" perioderna fick vi dock rådet av läkare att varva alvedon och iprem och vi genomförde det för att hon skulle få maximalt med sömn för att i sin tur kunna få motståndskraft och bli frisk. Vid öroninflammation dessutom näsdroppar direkt det märks för att undvika penicillin.

Jag antar att ni går till riktig örondoktor? I vårt fall var det vid ett tillfälle samma öroninflammation som aldrig blev bra, förän hon blev behandlad med sulfa.

Hoppas på snar bättring för er och kämpa på med sömnen så hon har en chans att återhämta sig.

Kram

[fjällström]

Det bästa är väl förstås att köra på som vanligt, trots sjukdom Men jag har varit så rädd att lillan sen ska förknippa sängen med smärta och obehag Mina småbröder har båda varit öronbarn och de är eniga i att det inte går att ligga ner och sova när man har ont. De var lite äldre än Sara när de var sjuka, men de brukade sita och sova i en fåtölj. Men det kan man ju inte säga åt Sara att göra

[Mule]

Hej!

Ville bara säga att jag kände igen mig så väl i din berättelse. Vår dotter fick öroninflammation förra hösten och innan jag hade fattat att det var just det hade det gått alldeles för lång tid. Det är hemskt pinsamt, men ena örats trumhinna hann spricka innan poletten ramlade ner för oss. Vi trodde att det var en vanlig influensa och på sjukvårdsrådgivningen sa de att man kunde vänta tills barnet haft feber i fem dagar innan man åkte in. Jag säger bara det - nästa gång ska vi kolla henne på fjärde feberdagen! Vilka skuldkänslor jag hade när jag förstod att jag låtit henne pinas alldeles för länge med sprängande öron - fy!

Hälsningar Carola, mamma till Selma (juli -04) och Waldemar (juli -06)