Jag har en dotter på 11.5 (viktigt) år..HELA sommaren har det varit tjafs om att få använda mascara etc och jag har BENHÅRT sagt nej då jag inte anser att man sminkar sig i den åldern. Det har medfört att hon hos kompisar sminkat sig i smyg och försökt torka bort det innan hon kommer hem, vilket mammas hökögon ändå upptäckt och följder har kommit utav det såklart.
Reglerna har varit att vid fest (typ klassfest) har hon fått sminka sig lite och hon får sminka sig HUR mycket hon vill här hemma men INTE lämna tomten.
Så i morse påminde hon mig om ett löfte jag tydligen gett henne tidigare i år att diskutera detta med mascara i skolan när hon går i femman...hon börjar om 2 dagar
. Ahhh, sa jag och svarade bara helt lugnt, "nope". Till min stora förvåning andas hon ut, tackar mig för svaret på frågan hon ställt sig hela sommaren och säger att det var just DET svaret hon ville ha 
HUR tänker hon??? Hon säger att de ggr hon sminkat sig hos kompisen har varit under tryck, typ.."kom igen nu då" och då har hon försökt (säger hon) att köra med att "mamma blir tokig" etc..(jag har sagt att hon kan skylla på mig om det blir jobbigt)..
Så, ngn som förstår hur en 11-åring tänker?
ÄR jag för hård?
Tycker att det är svårt då jag inte är någon sminkare själv...
Har jag försökt beskriva i Barnaboken 
Där står bl a att det är först 16-åringen som har modet, sunda förnuftet, självbevarelsedriften och den mentala mognaden att säga NEJ till kamrattrycket. Dessförinnan behöver man sina ömma att skylla på. "Mamma skulle bli så HIMLA arg..." "Pappa skulle bli GALEN, alltså..."
