Hjälp att få en 4-åring att äta

[mamma-anna]

Snälla kan nån hjälpa två desperata för'ldrar?!

Vi har ett evigt schå att få vår 4-åriga flivka att äta frukost, lunch och middag. (Det här problemet är egentligen inte nytt det har varit så här sedan hon var 1 år...). Vi gör uppenbarligen helt fel, och därför ber vi er alla om råd och tips, snälla hjälp oss med någotklokt råd.

En typisk måltid går till på följande sätt.

Liv tar själv mat och lägger på sin tallrik. Hon äter 2 tuggor och sedan "vill hon inte ha mer".

Det känns som vi provat all pedagogik i världen, men vi kommer hela tiden tillbaka till samma sak - det blir ett evigt tjafsande om att äta upp. Det tar säkert 60 minuter per gång.

Jag blirtokig snart.

Tips och råd? Någon kur?

Hjälp!

Anna

[nilam]

Hej

Måste hon äta upp??
Jag tor att ni hamnat i en ond cirkel, hon vet att det blir så här varje gång och hon utnyttjar det, HON har makten över ER, hon får er uppmärksamhet genom att göra såhär.

Jag skulle helt släppa "hon måste äta.." låta henne äta det hon vill, är hon färdig efter 2 tuggor, be henne ta tallriken och lämna bordet (eller vilka rutiner ni har) kommer hon efter 30 min och är hungrig svara helt enkelt JAAA lunchen är om 3 timmar eller frukosten serveras till morgonen eller nu vilket mål det gäller, och DÅ ska vi äta......wow vad gott, det kommer säkert att ta ett par dagar tills hon har förstått.
En klycha är ju att det finns inga barn som svälter ihjäl i Sverige idag

Lycka till

//N

[LisaF]

Hej mamma-anna!
Jag tycker inte att hon ska få någon hjälp alls.
Kan det vara så att det kommer lite tjat från föräldrarna? "Ta bara två tuggor till" osv? Ibland blir det lite tokigt
Hjälps åt att både duka, laga mat och är det så att hon inte vill ha mer efter två tuggor så låtsas att det regnar.
Är det så att hon blir hungrig efter en stund så hitta på något för att avleda(nu är det ett sug, inte hunger)och låt sedan nästa måltid komma ett tag innan det var planerat.
Låtsas fortfarande som ingenting. Gör ingen stor grej av det hela. Nästa måltid är hon garanterat hungrig (om hon inte råkat få något litet kex)?
Vissa barn äter mycket och andra som sparvungar. Om hon äter två köttbullar så är det 6-8 för dig. Ibland vill man så förtvivlat gärna att dom ska äta "ordentligt". Och det gör dom om man inte råkar ge dom något emellan.
Mat ska ätas för att man ska klara livshanken. Det är inget duktigt i det hela utan det är lika normalt som att vi måste sova.
Sluta "tjafsa" och låt henne bli både hungrig och själv känna att hon är mätt.
Lisa

[mamma-anna]

Tack snälla ni.

Vi gör som ni säger nu och det blir åtminstone trevligare stämning här hemma

Jag är bara så orolig för att hon ska bli magrare än hon är. Men på sikt får det säkert motsatt effekt. När hon själv får känna att hon är hungrig så äter hon kanske mer.

Jag återrapporterar snart igen.

TACK!

Anna

[LisaF]

Hej.
Min dotter kan nog gömma sig bakom en stolpe
Hon har två låååååååånga smaaaaaaaaaala ben och blåser det för mycket får jag nästan hålla fast henne
Men.....hon äter (i den mängd hon behöver), hon kan inte gå för hon måste springa, om hon springer i lugnare tempo så bara måste hon göra hoppsansteg. Hon är pigg, glad och full av energi...och smal.
Hennes lillebror däremot ser likadan ut men skillnaden är att han äter som en skogshuggare.
Om jag hade skuttat sådär genom livet(känns konstigt att göra hoppsan steg på jobbet ) så hade jag nog också kunnat gömma mig bakom den där stolpen.
Lisa

[Gäst]

Hej! Vi har också haft detta problem med vår snart fyraåriga tjej. Och gjort ungefär som de råd du får här - och oj så mycket bättre det har blivit! Men t ex mormor och morfar har svårt att låta bli att tjata respektive berömma - och genast sätter sig stumpan på tvären och "vill inte ha mer" och trotsar på alla möjliga sätt när vi är hos dem eller de hos oss...
Så - slappna av och låt henne känna själv! Lycka till!

[annawahlgren]

Tack, alla

Vill också påminna om "Bekymmer? Mat" i femte delen av Barnaboken

[kattis73]

Hänger på tråden. Vi har haft "problem" med Theos (nu 4,5 år) ätande sen han var 1 år ungefär. När han var ca drygt 2 läste jag Jesper Juuls bok "nu ska vi äta" (jättebra) och tog bort all laddning kring mat, både positiv och negativ. Det gav resultat även om Theo aldrig blev nån storätare och är definitivt inte nu heller. Och han är såååå smal, måste ha skärp till alla brallor och de små revbenen sticker ut... Svååååååårt att inte lägga sej i vad han äter. (särskilt som läkaren på 1,5-årskontrollen ojjade sej och började tjata om att vi MÅSTE fettberika allt han äter, han MÅSTE ju öka bättre i vikt....)

Nu har vi fallit tillbaka i negativa spiraler kring mat, så jag hänger på tråden och hoppas på ännu fler råd. När Theo satt sej till bordet och tagit sin mat säger han, INNAN han ens börjar äta... "Hur mycket måste jag äta?". Jag blir tokig. Säger man "ät tills du känner dej mätt" så tar han två tuggor och påstår sej sen vara mätt. Han är känslig för småätande och har vi fikat till mellanmål (t ex om vi har gäster) så vet jag att han inte äter middag sen. Så normala dagar försöker jag skippa mellanmål, eller möjligtvis låta honom käka ett äpple. Men lik förbaskat äter han lite. Måste börja jobba på det här igen...

Fram till för ett år sen brydde jag mej inte såååå mycket, för han var alltid pigg och glad och sällan sjuk. Men i vintras var han sjuk OOOOOFTA och man kan ju inte låta bli att dra paralleller till hans snåla näringsintag.... De ska ju bli friskare och friskare ju äldre de blir, inte tvärt om...

[annawahlgren]

En universalmedicin är att låta barnet laga maten. Om ni stackars ömma la ner hälften så mycket möda på att få barnen att delta aktivt i både handlande, meny, matlagning, dukning och disk, som ni nu lägger på att de ska äta som folk, eller äta alls - så vore mer än halva slaget vunnet. Överkoncentrationen och matdramatiken skulle byta skepnad, lilla ungen skulle lära sig göra nytta - att handla och laga mat till andra är social delaktighet av rang - och ni kunde fokusera på DET, som ett krav - faktiskt.

Man kan aldrig tvinga ett barn att äta, men man kan "tvinga" det - kräva, utan att ge sig en tum - att arbeta på allvar för andra människors välbefinnande, ett faktiskt, praktiskt och konkret dra sitt strå till stacken i "flockens" gemensamma kamp för tillvaron.

En fyraåring är definitivt stor nog att själv ta ansvaret för saker och ting, att genomföra en hel måltid från början (i affären) till slut (i disken). Då är det ombytta roller: som öm förälder eller annan vuxen är man tillgänglig, finns till hjälp - men tar inte över. Då kan man undervisa i ord och se att det efterföljs i handling, av barnet.

Om sedan lilla ungen vill äta eller inte, det han/hon själv har lagat till medallt vad därtill hör av tid och möda och planering och efterarbete, är då inte alls det viktiga. Det kan man då lämna utrymme för barnet självt att avgöra.

Jag behöver väl inte säga att en inköpare/kock/servitör som gör sig all denna möda och sedan springer från bordet för att han INTE VILL HA, ter sig som en smått underlig (för att inte säga högst ologisk) figur även i sina egna ögon

Ja, det kräver tid och möda. Men som sagt, hur mycket tid och möda och vånda och tjat och envishet och ja, ångest - har ni inte redan lagt ner, fåfängligt? Byt fokus Det är verkligen mitt heta tips.

[anna]

Och bort med allt vad mellanmål heter!
Minsta äpplebit stör aptiten!

kram anna

[kattis73]

men det blir så långt mellan lunch (halv 12) och middag (17-17.30)...

[nilam]

Hej

Så har vi det oftast hemma hos oss och det gäller för båda tjejerna, ibland om mamma kommer ihåg så blir det en frukt på em, men oftast blir det ingen, är själv inte van vid mellanmål.

Attityden från dig är avgörande, du tror att de inte skulle klara det, men du ska bryta detta tråkiga mönster och detta (kanske) är vägen

//N

[Susanne*]

Hej
Har haft en nära vän som har haft samma problem och tyvärr är det något som vi som föräldrar skapar genom vår välvilja. Mitt tips är att läsa noga igenom Annas kapitel Bekymmer mat och bestäm sedan ett par dagar för kur. Både av barnet och av föräldrarna.

Kom ihåg att äta ska vara lika naturligt som att andas. Tänk om någon satt bredvid och stirrade och kanske tom räknade hur ofta man andades "andas nu, andas lite mer". Hur bra hade man andats då

Fick lära mig meningen "Tryck skapar mottryck" vilket jag tycket är väldigt tydligt. Både på trotsbarn, skolbarn och maken.

Sedan är kanske det där med mellanmål individuellt. Jag resonerar som så att mina barn är bara gjorda av samma material som jag. Om jag inte får något mellanmål så mår jag inte bra till middagen och har definitivt ingen matlust. Jag tror på tre regelbundna mål och sedan två mellanmål. Med mellanmål menar jag då definitivt inte fika utan frukt eller liknande. Man kan faktiskt bjuda även gäster på fruktfika. Om mina barn är tokhungriga när middagen är på g så ger jag någon grönsak eller liknande - hellre det än att alls ska bli fel. Har inte märkt att det påverkar negativt - tvärtom.

Om han frågar "hur mycket ska jag äta". Svara med en motfråga för att avdramatisera "ja, hur mycket ska man äta" och ignorera honom sedan. Fastna inte i några diskussioner utan koncentrera er på glädjen med maten. Skoja och ha lite kul under maten. Klart det ska vara ordning men kanske inte alltid måste vara så seriöst.

Kram

[kattis73]

Tack för alla tankar och tips! Ska absolut ta åt mej av dom och jag ska även läsa avsnitten i barnaboken (igen) och även prata med maken.
Mellanmål vid 14 får jag nog fortsätta med för lillebror (14 mån) behöver ju nåt då och då kan jag ju inte neka Theo. Men jag ska fortsätta att dra ner på det. Nåt för att få upp blodsockerhalten (frukt) men som inte mättar för mycket.

Ska försöka göra Theo mer delaktig i matlagningen. Han är det ibland, men inte regelbundet. Märker dock ingen skillnad på aptiten de dagar han är med, men det kanske kommer.

Det som är konstigt är att Theo ofta går och säger att han är sååååå hungrig, "när är maten klaaaaaaar, jag kan inte vänta längre." Sen äter han väldigt lite ändå. Lillebror äter nog dubbelt så mycket i alla fall....

Jag återkommer!

[annawahlgren]

Det som är konstigt är att Theo ofta går och säger att han är sååååå hungrig, "när är maten klaaaaaaar, jag kan inte vänta längre."

"Gör den klaaaar, älskling! NU Jag kan inte vänta längre, jag är såååå hungrig!" är det rätta svaret