hon är så jätteledsen...

[rebekka4]

...vid varje läggning plötsligt igen...

Hon skriker "mamma, mamma, maaaaammmmmaaaaa, nej sova". Och hon är verkligen ledsen. Hon gråter så hon hulkar och jag vet från andra sammanhang att hon då är så ledsen, så hon har svårt för att lugna ner sig. Och så skall hon ju inte må när hon skall sova.

Hon har också börjat krångla innan läggning: "Nej välling, nej tandborste, nej sova, nej, nej, nej, nej pyamas, nej blöja..." Men det är inte varje dag. Andra dar är allt perfekt till en eller två minuter efter vi har lagt henne. Och så börjar hon gråta och skrika. Även om själv har bett om att sova och varit glad och jättenöjd när vi har lagt henne.

Jag har kört på som vanligt, men valde i några dar att hoppa över ramsan och det hjälpte faktiskt för det verkade som om det var det som fick henne att gå igång. Men nu är det lika illa igen

Läste för ett tag sen att nya forskningsresultat visar, att barn blir mera skadade än man trodde om man ignorerar deras gråt. Och det känns det som om vi gör just nu. Men jag vet inte riktigt hur jag skall fixa detta... Använder jag ramsan igen, så blir hon ännu mera ledsen, de enstaka gångerna jag har gått in skriker hon "upp, upp, upp" och försöker klätra ur sängen...

Hon är också inne i en fas då hon slår. Inte ofta och inte mycket, men helt omotiverat har det hänt att hon slagit andra barn - enstaka gånger mitt i en lek där både hon och det andra barnet har dansat och sjungit tillsammans, och så plötsligt smockade hon till. Vi sa "Du skall klappa fint", men då gav hon ytterligare en smocka:!: Efter tre liknande episoder vid samma tillfälle med samma barn satte vi in henne på hennes rum och stängde dörren. Hon blev så himla ledsen (och skrek även då mammmmma, mammmmmaaaaa) och grät så hon hulkade och när hon kom ut, och var svår att trösta. Hon klamrade sig fast vid mig och hulkade utan gråt. Hon slår också mig och sin pappa. På dagis kallar de det en naturlig fas...

Som något nytt vill hon också gärna leka bäbis. Ibland kryper hon, hon pekar på sig själv och säger bäbis. Hon leker också bäbis sover och bäbis äter. Och hon fyller två år om två månader...

Vad händer och har någon ett gott råd eller kanske till och med två

Tack
Ulrika

[annawahlgren]

Välkommen är du (Eller har du varit här förut? Väkommen är du i vilket fall )

Du skriver: "Jag vet från andra sammanhang att hon då är så ledsen, så hon har svårt för att lugna ner sig. Och så skall hon ju inte må när hon skall sova."

Det är du/ni som ska lugna ner henne. Klart hon inte ska "må så" när hon ska sova Men vem är det som ska göra lilla livet tryggt för henne, så hon slipper "må så"

Det är en väldig massa vargar som smyger omkring henne nu. Och sådant händer, med jämna (eller ojämna) mellanrum. Då är det ens uppgift som vuxen att jaga ut dem. Så enkelt är det (och så svårt ).

Man bör alltså inte se sitt lilla barns skrik och protester som missnöljesyttringar utan som det de är: frågor. Det är du/nu som ska ge de i ordets sanna mening betryggande svaren.

Så nej, du har inte "kört på som vanligt" när du ifrågasatte ramsan och tyckte det var en bra idé. Det var det inte som du ju också märkte. Vingla inte Odla Attityden av tveklös Sjävklarhet och ramsa på; se Verktygslådan med viktig information om ramsan.

Forskningsresultat Det kan väl en idiot begripa (ursäkta ) att små barn inte mår bra av att få skrika obesvarade. Vad du inte tycks förstå är att det är din/er uppgift att lugna barnet och få tyst på hennes skrikande, inte hennes (Det finns f ö gott om "forskare" som rekommenderar femminutersmetoden, för de vet inget annat Men det vet du )

Använd solfjädern. (Lägg tillrätta först; se Verktygslådan.) Håll den statiskt, lugnt och tyst, så länge som någonsin behövs. Lilla älsklingen ska tystna lugnt och blirsömntung i hela lilla kroppen. Det gör ingenting om hon hinner somna. Sedan trycker du till lätt och betryggande avslutningsvis och går ut med ransan. Glöm aldrig den Vare sig hon sover eller ej.

Att slå handlar inte om "faser". Att ni säger med ord att hon skall klappa hjälper inte. Visa i handling och gör inte så stort väsen av saken (=inga förebråelser, bara förevisningar - instruktioner, med åtöljande bekräftelse på hur rätt och bra det blev).

"--- satte vi in henne på hennes rum och stängde dörren. Hon blev så himla ledsen (och skrek även då mammmmma, mammmmmaaaaa) och grät så hon hulkade när hon kom ut, och var svår att trösta." Vad är detta Skamvrån Var snäll och läs på i Barnabokn om förvisningen och lär dig hur den ska gå till och hur den ska följas upp

Hon vill leka bäbis därför att hon vill vara liten igen. Livet var enklare då. Folk var snällare då. Hon slapp dagis då. Ingen ifrågasatte hennes beteende. Alla var kärleksfulla då.

Är det absolut nödvändigt att hon går på dagis, fastän hon är alldeles för liten

[rebekka4]

Tack för ditt svar, Anna. Jag är faktiskt inte ny här. Kommer in då och då när det krisar till sig

MEN - är det du säger att jag skall backa och börja med solfjädern igen Och skall jag då göra det även när hon är glad, när jag lägger henne (för som det är nu så går hon igång inom en minut även om hon är glad när jag lägger henne)

Du skriver:

Forskningsresultat Det kan väl en idiot begripa (ursäkta ) att små barn inte mår bra av att få skrika obesvarade. Vad du inte tycks förstå är att det är din/er uppgift att lugna barnet och få tyst på hennes skrikande, inte hennes (Det finns f ö gott om "forskare" som rekommenderar femminutersmetoden, för de vet inget annat Men det vet du)

Och i ett annat svar skriver du nåt om, att de skall veta att man inte kommer. Dvs. att man inte kommer in när de gråter och inte vill sova. Kanske är det jag som missförstår något, men jag känner inte att jag besvarar hennes skrik ordentligt, när hon fortsätter att vara så ledsen... På en nivå känner jag att man borde komma när ens barn ropar på en

Ang. dagis, så har vi ju valt att hon skall vara där. Hon verkar trivas jättebra och är där 6 timar per dag, varav hon normalt sover 2. Ofta vill hon inte med hem när vi kommer, men vill stanna på lekplatsen och leka. När hon skall sova på dagis är det aldrig problem. Hon kan hitta på att ligga och sjunga, men aldrig gråta. De första månaderna på dagis ställde personalen upp på att säga ramsan när de la henne. Men det slutade de med för ett tag sen, för att hon aldrig krånglade. Kan det vara därför - alltså för att de har slutat med ramsan på dagis - som det är så svårt att få henne att acceptera att hon skall sova

Ulrika

PS.Nu hojtade hon precis till inne i sängen igen efter att ha legat tyst i ca 15 min... Och hon grät och ropade på mig minst 10 min. när jag la henne för ca en halvtimma sen. Nej sova, nej sova sa hon redan före jag la henne. Usch vad svårt detta är... Men hon fortsätter åtminstonde inte att hojta

[annawahlgren]

Och i ett annat svar skriver du nåt om, att de skall veta att man inte kommer. Dvs. att man inte kommer in när de gråter och inte vill sova. Kanske är det jag som missförstår något, men jag känner inte att jag besvarar hennes skrik ordentligt, när hon fortsätter att vara så ledsen... På en nivå känner jag att man borde komma när ens barn ropar på en

Hon går på dagis lite väl tidigt, innan hon är mogen för social interaktion, och det kräver sina reaktioner.

Det finns en anledning till att väldigt många ömma föräldrar försöker kompensera sina barn med samsovande på natten och evinnerligt duttande och gosande långt efter dagens slut. Ni hatr "valt" dagis men det betyder inte att inte världen ställts på ända för henne. Och jag luktar mig till lite dåligt samvete, för innerst inne tror jag ni vet att hon är för liten. Nu vill du ha mig att bekräfta att hon behöver tröst, tror jag. Och visst gör hon det

Ramsan behövs inte och funkar heller inte på dagis. Personalen brukar ha en attityd av självklarhet - dvs barnen måste soa (eller vila) och något annat är det inte tal om, för den vilostunden betyder en paus för dem. Så den självklara attityden räcker och blir över. Barnen är inte känslomässigt involverade med personalen och därför är det sällan några problem med mat/sömn/vila. Man gör som alla andra, så som det utgås ifrån.

Själv skulle du nog vinna en hel del på att se hennes gnäll och rop och skrik inte som missnöjesyttringar utan som frågor. Som kräver sina betryggande svar

[rebekka4]

Hej igen,
Har varit på semester i tre veckor och Rebekka har varit "ledig" från dagis i 4 veckor. Första veckan med mormor på landet, varifrån jag pendlade til jobbet och resten av tiden med mamma och pappa på landet

Redan på fredagen när hon hade sista dagen på dagis la hon sig utan ett knyst. Trodde att det skulle bli svårt i och med att mormor just kommit, men nej. Och så gick det jättefint med att somna hela först veckan på landet - även om det brukar vara svårt där, då hon inte gillar att byta sovrum...

Ett par nätter med uppvaknande kom dock plöstigt. Överraskande, för det är annars bara när hon är sjuk. Hon gallskrek mammmmmma, maaaaaammmma, och tillsist var jag tvungen att ta upp henne och lägga hende i min säng - vi hade ju tjocka släkten på besök och hela huset vaknade... Hon sov en natt i vår säng och en hos mormor, när mormor var ensam med henne en natt, då hon också stod upp och skrek Ett par ytterligare gånger har dock fixats enbart med pangramsa, så det borde vara lugnt.

Sen: Två kvällar med totala återfall vid läggning. Ramsa, solfjäder etc. användes, men funkade inte. Hon skrek sig hes och andra kvällen tog vi upp henne, gav henne välling och la henne igen. Det funkade - nästan - skrek ett tag, men somnade. Så var det helt oproblematiskt i ca. 10 dar. Så återfall igen i lördags - också delvis när hon skall sova middag. Och i går när vi kom hem till stan spårade det helt ur. Igen gråter och skriker hon så hon blir alldeles anfådd.

Hon har fått för sig att hon inte vill lägga sig ner - när vi lägger ner henne i sängen så sätter hon sig upp och möblerar om på kudde och gossdjur. Och sen vägrar hon att lägga sig ner. Normalt kastar hon sig ner på magen och så lägger vi på henne täcket och går ut med ramsan. Men det funkar inte - hon sitter bara där med ett snett leende. Har försökt både:
Att säga: "Lägg dig ner."
Har lagt henne ner.
Och har valt att lägga ifrån mig täcket och säga, att hon får ta det själv, när hon lägger sig.
Alla alternativ funkar lika dåligt. I går tog vi upp henne för hon skrek så hon nästan var blå... Hon fick en flaska välling till - när jag tog upp henne sa jag. "Du får en flaska till, så byter vi din blöja. Och så sover du. Ok?" Jo, jo och ja, var hennes svar. Men att man inte kan förhandla med så små barn fick jag bekräftat efteråt... Hon la sig också ner snabbt som blixten när jag lovade att sjunga för henne. Låg stilla hela sången med solfjäder på ryggen - flög upp som ett skott när jag tryckte lite och sa ramsan.

Har också försökt att solfjädra. Men det är ju jättesvårt när hon inte vill lägga sig ner. Och när jag lägger henne ner mot hennes vilja, så skriker hon bara upp sig ännu mer...

Vad skall jag göra Jag vet inte var jag skall börja eller sluta... Inser ju själv att det som hände i går inte är hållbart, för det var förvirrande för alla. Men vad tusan gör man när hon inte vill lägga sig ner och sen gastar och skriker som en galning Och verktygen inte "tar" Förnstret är ju öppet pga värmen så grannarna tror väl att vi slår henne...

Hjälp
Ulrika

[rebekka4]

och förlåt Anna - var så fokuserad på att Rebekka hade sömnproblem, att jag helt glömde att tacka för att du hade svarat mig innan jag hade semester Ja, jag har lite dåligt samvete för det med dagis, men det är den lösningen som funkar just nu. Korta dagar (6 timar, varav hon sover 2) är mitt botmedel...

Ulrika, som fortfarande behöver helt konkret vägledning till hur jag skall handskas med Rebekkas lilla "kvällscirkus"

[rebekka4]

Hej igen,
Det verkar inte som om någon kan hjälpa mig med råd om det problem vi har just nu. Men kanske kan jag hjälpa någon som läser detta någon gång. För det känns lite som om jag har börjat hjälpa mig själv i brist på annat.

Hon gråter fortfarande vid varje läggning. I går grät hon jättemycket och skrek att hon hade bajsat. Hon skrek "bajsat", "jättestor bajs", "byta blöja" om och om igen i några minuter. Tyckte att det lät väl detaljerat för att vara påhitt och då hon var mycket ledsen gick jag in. Planen var att lägga ner henne- för hon stod upp - om hon inte hade bajsat. Men det hade hon. Gjorde ett tyst blöjbyte utan ögonkontakt, men med ett glatt men lugnt ansiktsuttryck. La in henne igen - utan ramsan. Och hon la sig direkt ner, lät mig lägga på täcket och så somnade hon utan ett knyst Yes

I dag smågrät hon redan när vi kom in i hennes rum, hon vägrade att lägga
sig och höll i mig. Jag släckte och gick ut med ramsan och fortsatte säga den tills hon var tyst (hon vrålade). Och det krävde faktiskt bara ramsa x7! Så kanske testar hon vem som kan få sista ordet. Det fick jag i dag och hon la sig ner och somnade bums

Hoppas att detta kan hjälpa andra i samma situation - men eftersom jag inte vet, om det bara var slumpen som gjorde att det funkade i dag hoppas jag fortfarande att någon kan komma med konkreta råd till mig också...

Tack
Ulrika

[miar70]

Hej Ulrika

Har nu läst igenom dina inlägg, och det första som slår mig,som du säkert själv är väl medveten om, är att ni tillfälligtvis kom av banan. Nu tror jag att du hittat spåret igen, helt enkelt därför att jag tycks mig känna i din sista text, att du har en annan attityd nu

Däri ligger nog hela det problem ni haft; du har ena stunden tagir upp henne, gett välling, lagt henne, lagt henne i din säng, ramsat, solfjädrat, i en salig röra - såklart tösen blir förvirrad

Du vet nog också, att enda gången hon ska ur spjälisen, är när ni är på väg till akuten, allt annat kan du sköta i sängen

Du vill gärna ha konkreta råd, men det gäller ju hela tiden att du själv lyssnar av din flicka, att hon ska skrika sig hysterisk går ju inte, då måste du lugna henne - solfjädra, ut med ramsa. När hon "bara" skriker, så måste du låta henne sköta den krisen själv. Och såklart kan hon lägga sig ner själv, ingen somnar stående

Backa, överlåt åt Rebekka att somna själv - ni har ju fixat detta tidigare, och tyck inte synd om henne. Du är en toppenmamma som vill ge din flicka god sömn, eller hur
(Min 13-åring heter också Rebecka, visst är det fint! )

Lycka till nu, fram med attityden bara
Kram Mia