"Mina och andras saker" (2 år)

[Ottilia]

Hej!

Har under en tid funderat på hur vi ska vägleda vår 2 åring i ett par situationer. Som t ex:

- Klassikern i sandlådan, att någon tar hennes spade och hon blir arg.
Vi kör med "oj då, vilken tur att det ligger en till där borta." Ibland finns det inte dubletter och då blir det strid om saken. Är det avledning här som är att föredra? Hon är för liten för att förstå ord som "nästa gång får du leka med lastbilen." eller "nästa gång kanske du vill låna någon annans sak". Hur visar jag i handling så att hon förstår? Kanske ska jag själv lägga mig ner och få spatt för att visa henne att jag förstååår hur jobbigt det är när sånt här händer...
Är jag slapp som låter henne lösa det själv? Eller lägger jag då över ansvaret på henne? Ja, det går sällan särskilt långt... (fighterna alltså...)

-På besök hos någon kompis där hon förstås vill leka med just den leksaken som redan är upptagen.
Är det rättvisa som gäller att man tar tur om saker och ting (vilket känns vettigt), eller ska jag coola ner mig och inte styra upp det för mycket?
Även här kan jag känna mig slapphänt genom att låta lilltjejen lösa det själv. Oftast blir det en dragkamp om saken och ibland går hon som segraren ut ur matchen, ibland som förlorare Oftast är de andra barnens föräldrar mer där och säger "nej, inte så" eller "så där gör man inte" och det är vi ju inga beundrare av alls, Men varför får de mig att känna att jag inte "styr upp" vår tjej lika mycket?

Generellt visar vi hur man gör i handling i olika situationer, men i dessa situationer känner jag mig lite osäker.

Eller.... Har jag bara gjort en höna av en fjäder?

/Ottilia

[Ottilia]

Någon som har någon idé eller tanke kring detta?

/Ottilia

[Willes mamma]

- Klassikern i sandlådan, att någon tar hennes spade och hon blir arg.
/Ottilia

Om HON tagit någon annans spade, vad hade du gjort då?
Antagligen hade du förklarat för henne att det var den andra flickan/pojken som hade spaden först och att hon får hitta någon annan alternativt försökt villa bort henne.
I det här fallet tar ju någon ANNAN hennes spade och då hade jag i alla fall pratat till det barn som tog spaden och förklarat att mitt barn hade det först och att man måste fråga om man får låna eller att det finns en annan spade där borta.
Jag tycker inte man ska vara rädd för att även vägleda andras barn.

Sen tycker jag också att man kan överlåta resten åt barnet. Det är ju via detta som de lär sig det sociala samspelet och att kompromissa och dela.
Du har sagt vad som gäller och sedan får de försöka hålla sig till det.

[lillith]

Jag vet inte vad som är rätt men jag gör numera som Willes mamma, dvs lägger mig i och låter det barn som första hade leksaken leka klart.
Som kul grej, vad gäller "ta leksaker från lillebror" (innan jag bestämde mig för hur jag ville göra med det hela) körde jag AWs princip "man lämnar aldrig en bebis tomhänt" och sade till min 2-åring att om han ville ta lillebrors leksak fick han ge honom en annan. Så varje gång han tog något från lillebror fick lillen en annan leksak automatiskt! Inte för att det är ok att avbryta lillebrors lek, jag har frångått det nu, men jag tyckte att det var gulligt att storebror fattade så mycket när det begav sig!

Hälsningar,
lillith

[annawahlgren]

Ja, det är avledning som är att föredra. Så små barn som tvååringar ska inte behöva hamna i konflikter och bråk med andra barn. Hänsyn, turas-om, kompromissa, vänta på sin tur, dela med sig etc etc är talanger som inte kan, och inte ska, forceras fram, anser jag. Det är först efter (om man har tur: under) genomgången trotsålder som små barn ens begriper att det finns andra "flockar" dit andra barn hör och att de så att säga har rätt till det, att världen kan och måste jämkas samman, att inte allting är MITT och kretsar kring MIG. Men fram till trotsåldern tycker och tror små barn faktiskt det - världen är MIN, min värld är världen, mitt centrum och min egen person är hela universums centrum. Och jag tycker de verkligen ska få tro det. Tvååringen ska få stå på höjden av självkänsla och självförtroende och vara kung över tillvaron. Det är en tid som aldrig kommer tillbaka. Världen rasar ändå samman i och med trotsålderns inträde, och det behöver man sannerligen inte forcera fram!

Världen måste få vara liten innan den kan bli stor.

Ord och förklaringar och vädjanden och "uppfostran" förslår ingenstans när det gäller så små barn. Det är bara tröttsamt för dem, på samma sätt som det vore obegripligt tröttsamt om någon skulle tjata på oss vuxna på ett främmande språk om någonting som vi inte begrep. Världen är full av små tvååringar som slutar lyssna därför att de blivit sönderpratade och ändå ingenting begriper. De är inte mogna för allt det där Vän av Ordning-pratet som vädjar till moral och förnuft och tolerans och hänsyn och empati etc etc etc. Envisas man med att göra dem äldre och mognare än de är, får man dessvärre räkna med att de i logikens namn stänger öronen till slut. Och då lyssnar de inte heller den dag man kanske måste hejda dem från att springa ut i gatan.

Så spar på orden. Var tacksam för att små barn är så underbart lättlurade som de är! Bryt vad det nu är med ett "Oj då!" och ta barnet därifrån. "Vi hittar på något annat i stället." Ingenting konstigt med det. "Titta! Där finns det gungor!" Eller vad som helst. Det behövs inte mer. Och man ska ju heller aldrig underskatta mutans betydelse. Kan man inte ha med sig dubbla spadar (eller tretton stycken), kan man alltid ha en intressant muta i fickan, som man presenterar medan man beger sig ut på nya, konfliktfria äventyr.

Det finns ingenting alls, annat än obetänksamhet vill jag påstå, som säger att en liten tvååring, som ska vara fri, lycklig och glad, måste dresseras i djungelns lag redan i sandlådan (sandlådan i både bokstavlig och överförd bemärkelse).