Jag är ny här... och behöver hjälp!

[Piglit]

Dottern är 3 år, och har alltid varit svår att få att somna.

Fram till för ett par månader sen somnade hon aldrig ensam, utan man satt hos henne de 15-90 minuter det tog att somna. Sen fick jag då nog, och bestämde att nu får hon lära sig somna själv, hon är faktiskt tre. Och jag har annat att göra än att sitta där hela kvällarna.
Bet ihop, förklarade för henne vad som skulle ske, och så satte jag igång. Rutinen var den vanliga; läsa saga medan vällingen intas i sängen, därefter godnatt, ses i morron, sov gott - ut ur rummet.
Första kvällen skreks det 45 minuter, därefter kortare och kortare stund. Dock alltid minst 10 min.
Nu har det så ökat igen, och nu sitter jag frustrerad utanför hennes rum istället för inne hos henne. Känns inte bättre det, fast jag vet att jag ju inte kan börja sitta med henne igen, dit ska hon inte få mig.

Hon gråter förtvivlat (inte fejkat utan på allvar) hela tiden, medan argumenten flödar ur munnen på henne: -jag är törstig, jag behöver bajsa, jag hade inte velat att vi slängde den gamla vällingflaskan, jag kommer snart att kräkas, jag vill inte åka och paddla imorgon, jag har ont i magen, det är jobbigt, jag är hängig o.s.v. o.s.v.
De enda av dessa argument jag köper är att hon får komma upp på toa (alternativet är ju byta sängkläder, och det känns jobbigare) samt att hon är törstig (eftersom det har varit så hett, man vet ju själv hur det är i sommar...). Dock rusar jag inte till henne direkt när dessa argument läggs fram, utan hon får ta det några gånger så att jag hör att det är allvar.
Övriga argument ignorerar jag helt och låter henne hålla på.

Har försökt diskutera detta med henne dagtid när hon är på gott humör, i ord som "Ikväll kommer det att gå bra när du ska sova. / Det blir mycket lättare om man är glad. / Du är inte ensam, jag är utanför rummet."
Men hon svarar mest bara att hon visst kommer att bli ledsen och gråta efter mamma.

Tilläggas bör väl att detta är en glad och busig tjej, som tänker och funderar rätt mycket. Pappa, mormor och farmor kan lägga henne helt utan problem, hon bara somnar tyst och fint.
Hon tillbringar nästan all tid utanför dagis med mig, och är därför rätt bunden vid mig.
Hon sover fortfarande i spjälsäng, vill ha henne till att somna fint i den innan vi byter, annars tror jag det blir svårt att få henne att stanna i sängen när hon blir sådär förtvivlad.

Vad ska jag göra??? Mår skitdåligt av att höra hennes gråt, och av att jag inte kan när "alla andra" lyckas med detta.

/Piglit

[dubbelpappa]

Hejsan!

Välkommen och grattis till beslutet till att hjälpa dottern till bättre nätter!

Undrar bara om du läst på något om Sova Hela Natten-kuren, det är en bra ände att börja i. Här är en länk till SHN-kur för äldre barn:
http://www.annawahlgren.com/forum/viewtopic.php?t=43

På förstasidan går det dessutom att beställa SNH-boken vilken kan vara bra. Sen finns det naturligtvis massor av folk på forumet som kan hjälpa dig.

//dubbelpappa

[nilam]

Hej
Hoppas du har läst tråden som dubbelpappan gav dig, plockar ut ett par meningar.


Lägg tillrätta enligt ovan. Träna in en effektiv ramsa. Pratar barnet och ropar ord, upprepa ramsan utifrån i glatt orubblig evighet à la goddag-yxskaft - lika många gånger som barnet kör sina diverse tricks (frågor), och en gång till.

Detta tror jag att det är det första du ska göra sen är det heller aldrig fel att tänka på dina andra 17 bebisar och de 18 korna som måste mjölkas (citering från AW) Jag var precis i din situation för 1,5 år sedan och jag kom ur det och det är UNDERBART att bara kunna lägga och gå därifrån.

Fortsätt rapportera, det finns många nyblivna kurare som gärna hjälper till

//N

[Piglit]

Hej igen,

igår när det var läggdags testade jag en ramsa - inspirerad av allt mitt läsande här i förrgår.
Att jag aldrig har testat det förut har berott på att jag helt enkelt kännt mig väldigt obekväm med just det här med ramsan, och faktiskt inte kunnat hitta på någon som inte kändes konstig.
Så i förrgår såg jag att någon här använde ramsan "Nu är det natt, nu ska vi sova." Och den kändes bra för mig, och det blev den jag då använde igår.
Varpå dottern skrek och "frågade" i 10 minuter och därefter somnade.
Ikväll var det precis som igår; 10 minuter gråt och "frågor", därefter tvärtyst.
Som det känns just nu är problemet löst. (Fast riktigt säker blir jag väl först när det gått en längre tid.)

Och först nu då, efter att detta är gjort, förstår jag enkelheten i det hela: självklart har hon varit ledsen innan, eftersom jag bara ignorerat hennes gråt och "frågor". I hennes värld har jag ju varit försvunnen. Men nu fick hon bekräftat att jag fanns kvar, fast med ett för henne så oerhört tråkigt och ointressant svar så att hon somnade. Så självklart ju! Varför inser man inte det förrän det väl är gjort...??!!

Dock vill jag fortfarande gärna veta varför pappa, mormor och farmor klarat detta utan problem även tidigare, men inte jag? Ger jag ett osäkrare intryck, fast jag inte tycker det själv? Eller testar hon mig mer eftersom jag är den som står henne närmst?

Men alla ni här inne som är duktiga och rutinerade på detta, kan ni inte sammanställa en lista över era ramsor? Så att alla nykomlingar kan hämta idéer och inspiration där, och inte - som jag - avstår att testa för att de inte hittar en ramsa som känns bekväm.

Med nytt hopp om roligare kvällar! /Piglit

[dubbelpappa]

Hej igen!

Bra att du kommit över din ramsa-ångest . Fast egentligen använder ju alla nån sorts ramsa vid läggningen, den tråkigaste är väl nåt i stilen "God Natt". Jag tror stenhårt på att köra en ramsa i 4-takt som den du använder dig av, lätt att uttala och lätt att ta emot för barnet. (Sen är ju frågan om vad kulturer som gillar musik i annan rytm ska köra för någon ramsa )

Själva iden med ramsandet är ju att barnet ska få ett betryggande svar på sina frågor, det är ju inte riktigt mening att hon ska fråga i 10 minuter utan att få svar. En grundregel är att du ska få sista ordet (eller sista ramsan), sen kan hon naturligtvis få grymta lite efteråt och säga godnatt till nallen och sånt. Man får lyssna av lite och försöka förstå om hon varvar upp och behöver få ett svar.

Varför det går lättare för pappa, mormor och farmor kan man ju mest spekulera i. Jag kan tänka mig att dom har lite mer attityd av självklarhet, nu ska du sova punkt slut (typ). Det ska inte vara mer känslor och duttande inblandat i läggningen än när du ställer fram en skål gröt till henne till frukost (alltså du funderar ju inte på om hon kommer bli ledsen etc över gröt-tallriken).

Precis som Nilam skriver så är en bra reaktion på det plötsliga kissbehovet och den plöstliga hungern att du börjar prata högt för dig själv om allt viktigt som måste fixas bums, massa annat att göra helt enkelt.

Lycka till

[nilam]

Härlig läsning

BRA jobbat

//N

[annawahlgren]

självklart har hon varit ledsen innan, eftersom jag bara ignorerat hennes gråt och "frågor".

Ger jag ett osäkrare intryck, fast jag inte tycker det själv? Eller testar hon mig mer eftersom jag är den som står henne närmst?

Vackert jobbat! Du gav svar, tog ledningen, visade att du fanns där, och ägnade dig inte åt femminutersmetoden som lägger ansvaret på barnet att självt försöka besvara sina frågor, dämpa sin oro och freda sig själv för vargen vilket ju inga små barn kan, det minsta. Alltså får de somna av uppgivenhet och utmattning, be till Gud och hoppas på det bästa (att vargen inte kommer och tar dem).

Lite barskt säger jag till dig: NEJ, HON TESTAR INTE

I hennes intresse ligger att du är hennes bästa vän i världen, hennes beskyddare, hennes överlevnadsgarant. I hennes intresse ligger inte det minsta att "sätta sig upp" mot dig, ifrågasätta dig, "testa" dig (för vadå ).

Hon sysslar inte med någon maktkamp. Låt aldrig någon inbilla dig det

Den enkla sanningen är att du stör.

Du är (var) känslomässigt färgad i dina ageranden. Du ställde (mer eller omedvetet) frågor till barnet, själv. Du vädjade, hoppades, och tyckte kanske synd om henne också. Du släppte in skockar med orosvargar. Och hoppades på hennes godkännande nickningar: "Ja, mamma lilla, jag ska sova nu så gott, så du blir glad och kan känna dig lugn." Du la kanske helt enkelt ledningen på henne. Hon skulle tala om för dig, i handling, hur saker och ting skulle vara och bekräfta att du gjorde rätt, i det du gjorde (eller inte gjorde, i förhoppningen att hon skulle göra det i stället).

Förstår du

Det är därför jag anbefaller den sakligaste av de ömma föräldrarna att ta de första två nätterna av Sova hela natten-kuren. Det är för att barnet ska slippa all denna känslomässiga inblandning, som inte har ett smack med rutiner att göra. Att sova sorterar under rutiner, precis som maten och måltiderna, påklädningen och utevistelsen. Som dubbelpappa skrev (ungefär), sätter man fram en tallrik gröt till frukost står ju och faller inte ens känsloliv med den saken Läs gärna om krogätaren i kapitlet De vanligaste frågorna i Sova hela natten-boken

Pris och beröm ska du ha, nu när du har kommit på det

[Piglit]

Ja Anna, jag förstår!!!
Härligt känns det, jag har faktiskt blivit mycket rakare och tagit kontrollen "nu gör vi på detta viset och så är det bara, det är så det går till".

Även om hon ännu inte somnar bums och knäpptyst med ett leende på läpparna, så går läggningen på max en kvart, och jag mår BRA under tiden. Inget ont i magen här inte längre!
Detta har även medfört att jag ger rakare direktiv dagtid, och både jag och lilltjejen skrattar mer än innan.

Efter den 25:e kommer det in en peng på ditt konto.
Tack så mycket och en stor kram!

[annawahlgren]

Tack, tack

Det där kallar jag Attityd. YES Och vad händer Lilla barnet reagerar med lättnad

Och ni skrattar, bägge två.

Pris och beröm