Vår kära Myra kom den 10 juli, en ljuvlig flicka på 3990 g och 53 cm.
Förlossningen var underbar 
En fantastisk upplevelse fylld av glädje och närvaro. Hade ärligt talat inte vågat hoppas på att profylaxandningen skulle fungera så effektivt Det kändes makalöst att rida på värkarnas vågor på det sätt som andningen möjliggjorde. Kände mig så positiv, stark och närvarande hela vägen. Förlossningen började med att jag vaknade halvett på natten av förvärkar. Jag höll genast tummarna för att det äntligen skulle dra igång, efter att ha gått över tiden 16 dagar (hade varit på överburenhetskontroll två gånger och fått veta att jag var öppen 2 cm). Kände efter en stund att det var regelbundna värkar med lite mer sting i så jag gick upp och packade necessären. Sedan placerade jag mig i en bekväm halvsittande position i soffan och ägnade mig åt att liksom bekanta mig lite närmare med värkarna, dvs hur de annonserade sin ankomst och hur de betedde sig när de växte samt hur de kapades av djupandningen.
Väckte sambon vid fyratiden för att be honom börja ta tiden på värkarbetet. En och en halv timme senare beslutade vi oss för att ringa mina föräldrar som skulle ta hand om Tuva, vår tvååring. Värkarna var då ca 1 min långa och kom med 2-3 min paus däremellan. Vid sjutiden kom föräldrarna, vilket var perfekt eftersom Tuva vaknar kl halvåtta (så slapp hon bli bekymrad över att mamma andades så konstigt
). Värkarna började friska på rätt bra vid det här laget, så jag gick över till mellanandning. Övervägde att promenera till förlossningen (som vi gjorde förra gången för två år sedan, vi bor nära sjukhuset), men valde att låta min pappa köra istället eftersom jag denna gång ville fokusera fullkomligt på avslappning istället för på rörelse.Kom till förlossningen kl 07.30 och fick vänta en kvart på att få ett ledigt mottagningsrum. I mottagningsrummet placerade jag mig bekvämt halvliggande i sängen medan ctg-kurvan kördes. Koncentrerade mig på att känna värkarnas ankomst för att hinna andas in i varje värk. Det fungerade mycket bra. Fick inledningsvis lägga särskilt mycket fokus på att slappna av i benen mellan värkarna eftersom jag kände hur de småskakade av anspänningen som uppstått under resan till förlossningen, dvs anspänningen av att tvingas parera gupp och krängningar under värkarna och att tvingas möta några värkar stående utan bra avslappning. Efter en liten stund var jag åter helt avslappnad i benen.
Efter ctg-körning blev jag undersökt kl 08.20 och var då öppen 3-4 cm samt helt mjuk. Barnmorskan sa att det skulle bli en bebis redan på förmiddagen, vilket gjorde mig både förvånad och rörd för jag var inställd på att det skulle ta längre tid, särskilt som jag inte var mer öppen. Kl 08.30 gick vattnet. Värkarna ökade allt mer i styrka. De var inte smärtfria, men inte på nåt sätt svåra att hantera tack vare andningen. Det var som en sprängande känsla som under värken stegvis lyfte hela min kropp högre och högre upp, som om jag följde med en havsvåg som växte sig tio meter hög. Där hängde jag strax under det skummande vågkrönet, lugnt och fint, och surfade med vågen. Det var en mäktig och vacker känsla av kraft och kontroll.
8) Klockan 08.45 gick jag på toa (lavemanget). Nu ökade värkarna ännu mer i styrka och jag kände behov av att gå över till lättandningen (ca två andetag per sekund, in genom näsa och ut genom mun). Tanken slog mig att det verkade lite tidigt att gå över till lättandning redan, men jag valde att lyssna inåt och lita på att min kropp kände vad som var rätt att göra. Sedan var det dags för intvålning i duschen och då var värkarna väldigt starka. Jag fick improvisera för att hitta en ställning så att underdelen av kroppen kunde slappna av under värken; stödde mig med en hand mot den våthala pallen och en hand mot det fasta handtaget i duschens vägg. Där hängde jag under värkarna och det funkade fint även om det kändes stressigt när jag nån gång missade att känna värkens inledning och hastigt fick slänga mig in i lättandningen. Men andningen satt som berget i alla fall, även utan inledande djupt andetag. Det kändes tryggt att kunna förlita sig på att träningen gjort mig andningsuthållig (klarade 7 min lättandning utan problem hemma i soffan, tyckte ibland att träningen var långtråkig och behövde sporra mig mot klockan
).Fick plötsligt en överrumplande krystkänsla under en värk i duschen, vilket hackade sönder lättandningen rejält till en lustig blandning av krampanfallskänsla och frenetisk andning
som trots allt höll mig någorlunda kvar på banan genom värken. I nästa värk var jag åter fokuserad och avslappnad. Snacka om att koncentration på andning och avslappning gör all skillnad Insåg i den vevan att jag nog inte borde stanna kvar i duschen, och bad därför sambon kontakta barnmorskan. Klockan var då 09.15.På med förlossningsskjortan och de tjusiga nättrosorna.
Promenad genom korridoren till ett förlossningsrum. Fick en ny värk med krystkänsla på vägen dit; åter med viss krampanfallskänsla som resultat, men andningen redde trots allt ut situationen. Undersköterskan som följde med mig tyckte under värken att jag nog borde andas lite långsammare, men jag skakade lugnt på huvudet och fortsatte med mina två andetag per sekund och fokuserade på att hålla bort krystkänslan. ”Men du kanske ändå borde ta lite djupare andetag”, vidhöll hon. Jag skakade åter lugnt på huvudet och fortsatte andas. Det var så otroligt härligt att få känna sig så trygg och fokuserad, att få sitta vid ratten och styra själv. Inne på förlossningsrummet bad jag sambon hämta barnmorskan för undersökning. Jag var lite förvånad över att få krystkänslor redan, när jag ju rimligen inte kunde vara helt öppen redan. Minnet från de tre sista centimeterna under förra förlossningen var värkar som kastade mig brutalt bland vassa vågtoppar på ett stormigt hav, fullkomligt omöjliga att slappna av i. Upp till 7 cm gick fint förra gången tack vare den andning och avslappning som jag hade med mig från min klippklätterträning, men mellan 8 och 10 cm blev det som sagt betydligt tuffare och jag sög då i mig en hel del lustgas för att rida ut stormen den gången.
Min logiska hjärnhalva bedömde därför att jag nu var öppen max 7 cm eftersom värkarna gick så bra att hantera. Barnmorskan konstaterade dock glatt att jag var fullt öppen och kunde krysta när jag ville. Klockan var då strax före 09.30. Jag hade alltså öppnat mig från 3-4 cm till 10 cm på en timme. Häftigt nog var det vad jag egentligen själv trodde djupt inom mig, innerst inne, vilket ju också kroppen signalerat genom att automatiskt gå över från mellanandning till lättandning i duschen. 8) Jag kände mig överväldigad av att ha tagit mig igenom slutet av öppningsskedet med en helt annan upplevelse den här gången; att bara lugnt andas genom värkarna, att vara helt som vanligt i pauserna, kunna prata och skämta, resonera sakligt, att slippa vara avtrubbad av lustgas och smärta.
Sedan tänkte jag lugnt igenom krysttekniken som jag tränat på, sa det till barnmorskan och förklarade hur jag tänkte krysta. Hon var mycket lyhörd och duktig, vi resonerade om olika ställningar och valde först förlossningspallen som jag ville prova. Redan vid den första värken fick jag en ljuvlig känsla av hur barnet rörde sig neråt inne i min kropp, fortfarande djupt kvar i livmodern. Det var så magiskt fint att kunna känna barnet förflytta sig inuti. Efter några värkar blev jag trött i svanskotan och barnmorskan föreslog knästående i sängen. Klättrade upp i sängen och tyckte det kändes coolt att kunna röra mig så pass obehindrat samtidigt som jag kände barnet långt nere i mig. Trivdes dock inte i knästående så efter en värk ville jag byta, klättrade ner på golvet och hittade instinktivt den rätta ställning, stående på golvet och lutad mot sängen. I varje värk la jag all tyngd på överkroppen mot sängen, böjde knäna, slappnade av i underlivet och pressade barnet neråt. Sambon hängde över sängen från andra sidan och höll i mig, det var så vackert, vi lutade pannorna mot varandra i värkpausen. Min sambo och jag var helt samspelta, han var ett ovärderligt stöd under förlossningen.
Den enda gång som jag för ett ögonblick längtade till att förlossningen skulle ta slut var nån gång här, när jag tyckte att jag hade arbetat hårt med flera krystvärkar utan att barnet kommit ut till öppningen (barnmorskan sa att barnet fastnade lite på nån livmoderkant ett litet tag). Tog dock genast bort den negativa tanken och fokuserade på tekniken. Sen kände jag åter hur barnet förflyttade sig neråt, och jag smekte henne på hjässan när hon börjat tränga ut. När vävnaderna var som mest uttänjda under en eller två värkar kände jag hur det brände och stack, men det gick lätt att slappna av ändå genom att fokusera på lugnande andetag i pausen. Efter sammanlagt 20-25 minuters krystarbete kom den lilla älsklingen ut, och barnmorskan sträckte fram henne mellan mina ben så att jag kunde ta emot henne.
Det var en underbar känsla att få krysta ut ett barn med rätt teknik, så mycket mer närvarande än förra gången. Sprack lite i den gamla ärrvävnaden i mellangården, men inget som jag alls känt obehag av efteråt. Överhuvudtaget kändes underlivet och bäckenbottenmuskulaturen i så mycket bättre form efter denna förlossning. Vid förra förlossningen hade jag ingen krystteknik alls och dessutom en mer militärisk och stressad barnmorska.
Jag är så glad över att jag har fått möjlighet att uppleva denna drömförlossning och tacksam över att inga komplikationer tillstötte (det kan ju ske saker som man inte kan råda över alls). Visst tyckte jag att även förra förlossningen var en totalt sett positiv upplevelse, men i ljuset av den här nya erfarenheten med profylaxandning och krystteknik så känns det som milsvid skillnad. Att verkligen få FÖDA sitt barn i en sådan total närvaro är en gåva större än vad jag någonsin hade kunnat föreställa mig