Njuta och njutas

[Myra]

Nu behöver jag lite hjälp.....

Johanna som nu är 10 månader snart är inte glad. och jag börjar känna mig riktigt osäker på vad vi gör för fel? Skrev en tråd när hon var 6 månader då hon inte heller var särskilt nöjd http://www.annawahlgren.com/forum/viewt ... highlight=.

Just nu känns det som att hon varit missnöjd ända sen dess men så har det väl inte riktigt varit men de här senaste veckorna har det bara eskalerat och särskilt de senaste dagarna....

Hon kan fortfarande inte krypa vilket antagligen är otroligt frustrerande. Tänker på att försöka ha henne på golvet så mkt som möjligt för att krypningen ska komma igång. Hon böjer sig liksom framåt men ena benet är ivägen och till slut landar hon platt på mage. Hon har börjat dra sig framåt med armarna, rekordet är ca 5 meter.

Inga tänder har kommit än. Men hon "tuggar" ganska mkt på fingret så det kanske är på G.

Hon är ganska mammig.....och vi är medvetna om det och vill verkligen inte att det ska vara så men HUR gör man för att få bort det....om jag är i huset så bara gråter hon krokodiltårar i någon annans närvaro. Försöker ha attityd och inte gå dit direkt men efter en stund så går jag dit och sätter mig på golvet med henne. Hon drar sig upp och kramar mig krampaktigt. Hon lugnar sig och kan titta på ngt intressant en kort stund men sen vänder hon sig om mot mig och börjar gråta och sliter i mig. Om jag reser mig upp och går ifrån henne när hon är nöjd vänder hon sig efter mig och sträcker upp armarna och gråter. Jag har prövat båda varianterna att låta henne vara ett tag (men hon slutar inte gråta) eller att gå tillbaka direkt för att så att säga "börja om".

Det känns som att jag inte fixar det här nå bra....varför är hon så ledsen.
Det är ju andra barnet och storebror bar vi en hel del och sömnen strulade rätt mycket så med Johanna har vi varit väldigt bestämda med att det inte ska bli så igen, ibland funderar jag om jag ägnar henne för LITE tid (?) då vi så att säga sitter ned och busar eller nåt annat bara för att jag varit så livrädd för att hamna i att hon inte kan leka själv... och så verkar det bli tvärtom. Förstår ni vad jag menar?

När hon får sitta i sin gåstol (tänker på att begränsa den tiden för att krypningen ska komma igång) är hon oftast väldigt glad. Gå ut o gå i vagnen är oxå kul.

En annan fundering om varför hon är ledsen är att hon äter ju inge vidare...
Älskar välling och äter 300 ml morgon o kväll. Sover 9.45-10.30. Lunchen vid 11.30 skakar hon bara på huvdet åt (har prövat ge både tidigare o senare, erbjuder både plockmat o puré). Sen äter hon ngn sked havregrynsgröt strax före kl 14. Sover 14-15.30. Middagen är hon lite mer intresserad av. I går åt hon en hel HIPP 6-månaders burk! Första gången. Sover 19-07 ibland, oftast vaknar hon typ 6.20 men oftast glad. Tar aldrig upp före 6.45. Så sömnen känns som att den fungerar utomordentligt bra. Min man sa när vi diskuterade det här igår att "vi får väl ta att hon är "gnällig" på dagarna för hon sover ju så bra, tänk om DET hade strulat...". Jo förvisso men då rabblade jag mantrat "Små barn ska njuta och njutas"

Hoppas på hjälp!
/Myra

[miar70]

Jag tycker det verkar som er dotter ändå är en go tjej, sover bra och är "rätt så " nöjd

Nu är det väl så att "Ångeståldern" fortfarande kanske spökar, det ÄR ingen rolig period, var glad över att era nätter är så fina

Hur är det med sociala delaktigheten Får hon vara med dig när du sköter dina sysslor; matlagning, tvättning, skura toa, osv. Låt henne "hjälpa till", en kökskniv och en bit gurka vid matlagning, några klädplagg vid tvätten osv. Finns massor av bra råd under "social delaktighet" om du söker!

Kanske är hon hungrig, jag har faktiskt gjort så när någon av mina "trasslat" väl mycket med maten i den här åldern, att jag efter måltiden erbjudit välling. Vet nu inte omdet är så korrekt att göra det men min oro över hunger är stillad, tills dess att aptiten behagar infinna sig igen.
Annars är väl det bästa att erbjuda, låta henne plocka i sig det mesta själv, medans du petar in däremellan, men så gör du kanske redan

Sover hon bra på dagarna Jo, nu läser jag ochh ser, att det gör hon ju

Säkert får du bättre input av nån annan, men jag tror helt enkelt att detta kommer att ge med sig, förhoppningsvis fortare än du tror

Att det skulle bero på att du busar med henne för lite, det tror jag absolut inte. Men tänk på att bryta hennes lekstunder INNAN hon blir ledsen, när hon har som roligast

Hoppas det löser sig
Kram Mia

[Myra]

På väg i säng men tänkte att jag kollar väl om jag fått ngt svar men inte kan jag ju ha fått nåt så snabbt... JO det hade jag!! Tack Mia. Ja tanken har slagit mig att det är den här "ångestperioden" men två månader har jag liksom tänkt att det var lite länge, men kanske det är så...stackars liten.

Ja det här med välling efter måltiden har jag testat men bestämde mig sen för att sluta men jag ska banne mig testa igen en vecka och se om det blir någon skillnad! Efter lunchen som hon som sagt var inte äter... kanske borde ge gröt till frukost istället annars blir det ju himla mkt välling. Gav gröt ett tag till frukost men hon åt så lite och så var hon inte nöjd och så började jag med välling istället. Hon verkar ha ett sugbehov. Hon älskar som sagt var vällingen, vatten suger hon frenetiskt och idag sträckte jag fram en hel banan och hon liksom sög på den. Annars har hon inte gillat vare sig mosad banan eller i bitar...

Den sociala delaktigheten... ja det känns ju som att hon är med mig i allt jag gör (just för att hon inte är nöjd annars) men hon kanske inte är så delaktig utan sitter mer med tex när jag lagar mat drar jag ut en kökslåda som hon får undersöka o så...hmm ja där får jag nog försöka tänka till lite.

En annan fundering. Om hon sitter på golvet i TV-rummet och "leker" och jag flänger omkring i huset och plockar (röjer ) så börjar hon oftast gråta när hon ser en skymt av mig. Ska man sätta henne så hon inte KAN se mig? Men samtidigt så tänker jag att det borde ju kännas lite tryggt ATT se att jag är finns ju där, jag har inte försvunnit.

Tack för tipsen! Fler mottages gärna!

/Myra

[annawahlgren]

Tack, miar 70

Det finns för mycket oro här i bilden (=vargar). Jag kan tänka mig - rätta mig om jag har fel - att du är en smula överkoncentrerad och liksom spanar efter om hon mår bra eller inte bra. Ställer frågor, alltså, mer eller mindre omedvetet. Det finns för lite glädje här. Det viktiga är inte att och när hon börjar krypa och att och när hon börjar få tänder ordentligt. Det viktiga är att du presenterar världen som en trevlig gåva till henne - hon är ju här för att lära, som vi alla. Och vi lär så länge vi lever. Desto bättre om vi får göra det under trevliga former.

I stället för att fixera dig på hennes fysiska utveckling - som hon sannerligen kommer att sköta om själv - tycker jag du ska odla ett större förtroende för henne. Utvecklingen finns inskriven i henne som en lag. Ingenting kan stoppa den. Du måste lita på att hon går vidare, själv.

Det finns en idé i dag (flitigt omskriven i allsköns "utvecklingslitteratur") att små barn är mer eller mindre oskrivna blad, som vi måste fullteckna via allsköns stmulans och aktiviteter. Men det är inte så. Barn vet mycket och minns mycket och har ett rikt inre liv, vilket kan förmärkas redan på alldeles nyfödda. De är inte oskrivna blad. Men de föds till en värld de inte har en aning om hur den fungerar. Din lila älskling skulle lika gänra ha kunnat dimpa ner i en igloo eller i Saharas öken. Världen här är enorm, ny och konstig, okänd. Hon måste få ha sin tid att utforska den, bli förtrogen med den och göra den till sin. Det är ett ävenyr att betrakta ned fascination och intresse Och ett äventyr som fordrar tid - och lugn.

Så stig tillbaka. Lägg dig inte i hela tiden. Ge henne franför allt TID. Sätter du dig hos henne på golvet och hon kramar dig krampaktigt så sitt kvar. Sitt kvar. Prata inte en massa, eller alls. Trösta inte. Finns bara. Hon är inte mammig i stor stil. Hon är bara osäker på saker och ting, och jag misstänker att hon inte har getts stora chanser att smälta, komma tillrätta med och fatta saker i sin egen takt. Jag tror ni har haft/har för bråttom. Ni måste lära er iaktta, studera, vänta, försöka förstå.

Små barn föds inte med kunskaper om vår kultur, lika lite som de börjar prata svenska så fort de kommer ut ur magen. Och de föds inte med jättekärlek till mamma/pappa som de faktiskt inte känner särskilt väl, eller alls, får man väl säga. Det som intresserar dem är överlevnaden, i likhet med alla andra "djur". För denna överlevnad måste någon stå som garant, och det är er främsta uppgift.

Håll henne alltså mätt, hel och ren, det är det hela - om du förstår vad jag menar Och stig tillbaka sedan. Då har ni gett henne förutsättningarna för att leva ett bra, tryggt, trevligt liv. Visa henne världen, få henne i skratt varje dag, förlös henne från både oro och överkoncentration Förlita er mycket mer på henne själv.

Kanske kan de båda kapitlen om Det psykiska välbefinnandet i Barnaboken inspirera dig

[annawahlgren]

PS Jämför inte med storebror Låt henne njuta gåstolen, och låt henne komma ut. Allt som gör henne glad ska naturligtvs odlas

[Singoalla]

Hej!
Läste denna tråden och även den du skrev tidigare och det slår mig att du på dagarna verkar lägga mycket tid på att 'röja' och annat (reproducerande) hushållsarbete. Jag har märkt här hemma att när jag jobbar med sådant så är det väldigt lätt att bryta det man gör och flytta koncentrationen till babyn. När dottern däremot är med i mitt arbete (producerande) så får jag naturligt en helt annan total koncentration på det jag gör och det är som att hon begriper att detta är mer livsavgörande att utföra nu och på en gång och att koncentrationen omöjligt kan vara på henne. Om du inte har någon 'livsavgörande' viktig sak som du ägnar dig åt för din egen (och överlevnadens) skull så kanske det är dags att införa något som har dig i fokus i stället för din dotter? Spontant så låter det ju som att hon har all anledning att vara glad åt sin vardag, så som du presenterar den för henne!

[annawahlgren]

Tack, Singoalla

[Myra]

Hej. En liten rapport.... Sen jag skrev inlägget och fick alla svar har jag försökt ta det lite lugnare (har lite svårt för att "bara ta det lugnt", vill gärna få saker gjorda hela tiden) och ge henne mer tid och lugn. På dessa dagar har hon börjat sätta sig upp från magläge och ställa sig upp i sängen och om man sitter med henne på golvet drar hon sig upp! Jättekul. Hon gillar det skarpt. Har inte lika mkt betänkligheter över att ha henne i gåstolen (har bara tänkt att hon aldrig lär sig krypa om hon är i gåstolen mkt). Hon ålar sig fram men kryper inte. Det kvittar ju det vilket hon gör, bara hon är nöjd!

AW, du skrev att hon är nog inte mammig i stor stil. Men tyvärr tror jag hon är det !? Jag har ju som sagt var försökt ge henne mer tid att upptäcka saker och sätter mig ned på golvet så hon får klänga o krama mig. Ibland försöker jag dock gå därifrån när hon är nöjd och sitter och undersöker något. Direkt när jag reser mig,vänder hon sig om mot mig, sträcker upp händerna och börjar gråta. Jag har då bara fortsatt gå till det jag är på väg till med ATTITYD. Eller? Ska jag gå tillbaka till henne? Och låta henne kramas lite till? Hon vill inte gå till andra människor. Om jag håller henne i famnen och typ mormor som hon ser ofta vill hålla i henne vänder hon sig mot mig och lägger armarna runt halsen. Om min man är hemma med henne själv är hon glad, så fort jag visar mig i dörren börjar hon gråta? Hon kan få riktiga gråtattacker. Jag är nära att säga att det är hysteri tyvärr, det är jättehemskt. Det kan hon få om:
- ngn annan håller i henne (antingen direkt eller efter en stund)
- när jag reser mig upp och går "ifrån" henne
Jag vet att det inte får inträffa och det känns inte bra. Om ngn annan håller i henne när det inträffar hur gör man? Om jag går dit och sätter mig bredvid blir det bara än värre, det slutar med att jag tar henne till mig och då blir det tvärtyst med lite efterföljande hulkande...

Om min man kliver upp med henne på morgonen (händer inte ofta )är hon glad i gåstolen. Med mig följer hon efter mig i gåstolen och låter missnöjd. Här tror jag att det beror på att han lägger sig i soffan och ser TV medans jag går omkring från rum till rum o röjer. Centrum förflyttar sig hela tiden.... MEN i så fall känner jag mig väldigt låst om jag ska vara i ett o samma rum?

/Myra

[Gäst]

Hej Myra!
Det där med att hon blir så jätteledsen när hon ges till nån annan, det tycker jag verkar precis som 8-månadersångesten. Jag skulle nog inte göra så stor affär av det hela utan fortsätta på den väg ni är inne på, med lugn och ro, tom tid, social delaktighet osv.
Ni måste ha otroligt välstädat hemma ..? Om du går runt och städar i olika rum, så ta med henne och låt henne vara delaktig på sitt håll. Ge henne en ren wettexduk att torka med eller nåt . Du behöver ju inte vara i ett och samma rum för att inte hon vill släppa ifrån sig dig.
Ha det gott,
Åsa

[Myra]

Hej igen. Nu är vi på semester....För tillfället i Jönköping Allt har gått bra trots lååånga bilstunder. Johanna var riktigt glad de två första dagarna men nu är vi tillbaka i ledsamheterna...Kan inte låta bli att analysera vad vi gjorde annorlunda de dagarna?

Vi känner oss verkligen villrådiga. Senast för någon dag sen då det kändes som att hon inte borde varit trött eller hungrig. Hon sov 1,5 timme i bilen. Stannade på IKEA för lunch. Åt litegrann och sen började hon. Satte ned henne på golvet så att hon skulle få aktivera sig efter den långa bilturen. Nöjd en kort stund och sen illtjut. Förbannad o ledsen tolkar jag skriket som. Tar upp henne och sätter i kundvagnen. Nöjd en kort stund och sen samma visa igen...Hon blir fullkomligt vrålförbannad. Folk vänder sig om och stirrar på oss och det är så illa att jag börjar gruva mig för att träffa andra människor och vistas på offentliga platser. Samma sak som IKEA-exemplet kan hända när vi är hemma hos de vi hälsar på. Hade önskat att det gick att spela upp ljud här så ni skulle förstå.

Det var bara en liten rapport från oss och ett tillfälle att få skriva av mig lite.

En liten annan fundering. Tror ni man törs bila en hel natt? När de är vana magsovare? I sin säng vaknar hon aldrig på natten men törs man chansa på en hel natt i bilen?

Måste bara få berätta att idag kröp hon lite för första gången och hon har börjat resa sig mot saker!!

/Myra

[/LO]

Välkommen till Jönköping - finns det tid så får ni gärna komma förbi på fika (Skicka PM).

Fundera själv på hur man känner sig efter långa turer i bil. I början är det kul. Lite nytt och man har ett mål. När man har nått första och kanske andra målet så är det kul men sedan är det lite surt att sätta sig i bilen och åka långt igen. Man gör ju inget annorlunda mot innan, men det är rätt trist - eller...

Illvrålen skulle jag nog mest tolka som att hon är trött. Kanske inte sömnig, men trött i kroppen och huvudet efter bilsittande och massa nya intryck.

Om ni vill köra nattetid - se till att vara ordentligt utvilade - så tror jag nog att det går bra att åka på natten. Se till att hon har sovit ordentligt några nätter i säng innan bara.
Vi brukar hänga en stor filt ovanför ryggstödet och sätta fast handdukar i dörrarna så att de täcker sidorutorna. Det blir inte kolsvart, men det tar bort alla synintryck.

/LO

[Myra]

Hej igen. Nu är vi hemkomna från bilsemestern sen några dagar. Sista dagen startade vi kl 10 fr Jönköping och var framme kl 03.00 i Luleå!! Puh. Johanna somnade kl 19.15 och sov hela vägen. Vaknade inte när vi bar in till sängen sen. Vi hade nog ganska många vargar med oss i bilen men trots det sov hon

Jag börjar tro att allt detta missnöje beror på för lite sömn!!! Va? Herregud jag som tycker hon sover så mkt! MEN hon vaknar ju alltid ca 6.20 och somnar inte om. Oftast glad och pratar o skrattar i sängen. Tar inte upp förrän 6.45. Kan det vara så att den där stunden på morgonen är den felande länken? Jag har liksom tänkt att "hon sover ju från sju till halvsju, det är ju helt otroligt".

Jag ger alltid en pangramsa när hon vaknar och ibland somnar hon direkt om till 6.40 men sen tar jag upp. Eller som nu i morse då vaknade hon 6.12 ledsen och jag ramsade några gånger och först 6.50 somnade hon om. Eller så vaknar hon glad 6.20 och somnar inte om för då tar jag upp 6.45.

Hennes första sovlur är 9.30 och det är klart att när hon vaknat för tidigt är hon rätt trött redan vid 9. Hon sover inne 1,5 timme. Skulle här kunna sova 2 timmar ibland tror jag. Sen är hon vaken från 11 till 14.30 men ibland är hon trött redan kl 14. Sover 14.30-15.15 ute i vagnen.

När hon var hos mormor för ngn dag sen så tog mormor egna initiativ och lade henne inne till eftermiddagsluren. (Stolt Mormor:Jag gick o lade henne i sovstugan och hon blev jättearg men jag sa bara som du gör och när jag stängt dörren så blev hon tyst!! Efter en stund gick jag o tittade till henne för jag blev ju orolig när hon blev tyst så där på en gång men hon sov.) Och jag hade inte ens sagt att hon bara skulle sova 45 minuter för om hon sover i vagnen vaknar hon alltid efter 45 minuter. Men nu sov hon 1,5 timme. Så hon sov alltså 1,5 timme både fm-luren och em-luren! Och somnade som vanligt kl 19 på kvällen. Sov sen till 6.40. Men jag måste nog få till den där sista stunden på morgonen först för att sen se om det räcker med 1,5 timme + 45 min på dagen.

Hon har ju som sagt var varit rätt missnöjd och även mammig. Men det går hur bra som helst att lämna henne hos mormor o morfar tex. Då är hon så glad så. Bara hon inte ser mig. Vad tror ni om att jag ska försöka vara ifrån henne lite mer just nu så att hon liksom "kommer över mig"? Jag har föreslagit att jag ska resa utomlands en vecka eller två till min man

Ja det här blev lite tjorvigt skrivet kanske men min plan är alltså att få till den där sista stunden på morgonen som jag varit så korkad och liksom ignorerat och mammigheten ska lösas med mer umgänge med andra utan mig. Vad tror ni om det?

/Myra.

[Myra]

Hej! Måste bara få berätta... att nu njuts det här hemma!! Åh vad härligt det är! Hon har varit så himla glad den senaste veckan. OCH vi har inte ändrat på någonting utan alla rutiner är som tidigare. Ibland somnar hon om om hon vaknar tidigt men ibland inte men hon är glad ändå!! Det kanske var en minst sagt utdragen 8-månadersångest som några av er försökte få mig att förstå...Ja inte vet jag men nu känns allt så roligt och hon är så nyfiken på allt och kryper omkring och trippar på tå längs möbler Hon håller fortfarande på med sina OTROLIGT höga tjut när hon blir förbannad men inte alls lika ofta som tidigare. Hon är inte lika avvaktande mot andra människor och jag kan förflytta mig utan att hon bryter ihop.

(storebror uttryckte det så bra; men mamma hon kanske blir så glad av att se dig så hon börjar gråta?! en gång när hon började gråta när jag varit ute och kom in. Han kom ihåg när jag kom hem från BB och möttes av en stor blombukett och brast ut i tårar och jag försökte förklara att man kan gråta för att man blir glad )



/Myra

[annawahlgren]