Hallå där..
Det som slår mig mest är att Ni "säger" hur go, snäll och söt han är...det är kärlek och behjärtansvärt..

Men det som jag allra mest har förstått och tagit till mig här är den sociala delaktigheten. Det spelar ingen roll hur mycket vi än älskar våra barn och visar det med ord och kramar etc..får de inte känna att de "behövs" så finns det ändå ett litet tomrum inom dem...
Vad har han för uppgifter? Vad bidrar pojken med för familjens överlevnad? Det han verkligen behöver känna är att Ni "klarar er sämre" UTAN honom..Det är steg ett.
Steg två, eller högsta proritet är nog att införskaffa Barnaboken och läsa läsa läsa. Verkar som att din kille nog hör till typen "den känslige".
I parken hade jag nog svarat pojken att "wow, vilken fin tanke" "Tänk om ALLA var som du"...Men,.det GÅR att säga...Vet du, det där är VÅRA kepsar..på ett fint sätt..och så hade jag blinkat och kanske till och med hjälpt honom på traven..
Men, att bygga upp självförtroendet genom social delaktighet tror jag mest på...
Exempel: Min 4-åring är den ENDA som kan röra om i mitt kaffe..annars smakar det FYYYYY!!! OM jag ngn gång råkar glömma och rör om SJÄLV och HAN SER så är det bara att spotta och fräsa ut kaffet i munnen och VÄDJA till honom att HAN ska röra om så det blir perfekt..
Min kille lagar mat, dukar, hjälper pappa att bygga, klättrar upp på taket med spik, damsuger, sopar...han VET att vi klarar inte av att ÖVERLEVA utan honom..Han hjälper mig när jag "glömmer" hur man kokar korv etc etc...(vi håller på att skapa ett nytt schema här med delaktigheten pga flytt).
Ett annat exempel är min underbara snart 13-åring som efter ett tack från mig för att han torkade bordet svarade.."men mamma, hur kommer det sig att du behöver mig NU och inte de senaste 10-12 åren?" Och den killen har oxå alltid hört hur duktig, go och rar han är...
Ja, det var vad jag hade att komma med..läs BB, där får du svar på det mesta..KRAM!