Sitter och vilar min ömmande rygg efter den senaste veckans många lyft av vår sprattlande, skrikande (bitande, slående
) tvååring, ibland med lillebror också i famnen... Storebror vill helt enkelt aldrig sluta med det han håller på med, vare sig det är inomhusaktiviteter eller kul och bus ute. Hemma leker han - vi ska ut. Nej det vill han inte, det är skrik och sprattel och jag får mer eller mindre tvinga på honom kläder och bära ut honom. Väl ute är ju allt JÄTTEKUL, tårarna hinner knappt torka innan han börjar leka och skratta. När vi sedan ska hem igen är det samma sak, då är det protester och skrik efter flera timmar i lekparken. Men så fort vi kommer innanför dörren springer han till sina leksaker och har skoj. När han ska sluta leka för att komma till matbordet - samma sak. Men sedan skrattar han och äter. Och jag försöker förvarna i god tid och prata om allt kul vi ska göra när vi gör det där nya alt. be honom om hjälp med något men det är som att tala för döva öron. Han fortsätter oförtrutet med sin verksamhet och jag får bryta den och helt enkelt handgripligen verkställa förändringen. Det känns så trist med den våldsamma protesten - några tips?Tack!
lillith
halloj, 
- kamp för tillvaron som gäller 
