Hjälp på traven för blyg tjej

[snoopy]

Min lilla tös på 2,9 år är blyg. Hon svarar i regel aldrig på tilltal när någon obekant frågar om t.ex. namn eller ålder. Efter att ha väntat en liten stund så säger jag namnet, eller vad det nu handlar om, istället för henne. Gör jag rätt eller gör jag henne en otjänst? Jag vill ju inte bli hennes talesman och göra det till en vana att jag svarar för hennes räkning, samtidigt som jag vill hjälpa henne. Hon törs heller inte ta emot något som bjuds (godis, kakor eller dylikt) om någon räcker fram det till henne. Hon säger då "mamma ta åt mig" och vänder sig bort. Jag har då ibland tagit min hand om hennes och tagit kakan, ibland tagit den till henne och ibland har hon fått vara utan (om det är någon hon ändå känner rätt väl). Finns det nåt bra sätt att hjälpa henne?

[annawahlgren]

Efter att ha väntat en liten stund så säger jag namnet, eller vad det nu handlar om, istället för henne.

Det är alldeles rätt. Du bevakar hennes intressen, och det vet hon om (och anspelar på: "Mamma, ta åt mig") och så ska det vara.

Det är just det där med väntan, som är finessen, och den kan du

Du ger henne utrymme att tänka/känna efter. Och läser av hennes beslut (att INTE) och respekterar det och hjälper till "utåt". Det är så bra

Man kan tissla till det hela om man vill. med glimten i ögat. Tanten frågar vad hon heter och du tittar på barnet och "går ner" till henne och upprepar frågan, mellan er två. "Vad var det du hette nu igen " Hon vet ju att du skojar och det vet du också och det skadar inte - troll spricker i solsken. Du kan fortsätta "busa" om det är läge: "Var det Emil? Eller Augusta?" och se om hon inte skrattar och faktiskt säger sitt riktiga namn. Så högt att t o m tanten hör...

Stämpla henne inte som blyg; hon är liten än och inte igenom trotsåldern alls och mycket kan hända (och gör det). Av skäl som vi alla har av och till föredrar hon att vara en smula reserverad ibland

[pia-lotta]

Våran tjej på 2,5 år har ofta kommenterats av andra att vara blyg .
Hon har gärna suttit i mitt knä långa stunder när det har varit större sällskap eller människor hon inte känner så väl. För mig att det aldrig varit något problem utan jag har låtit henne vandra iväg när hon själv känt sig redo.
Har gjort precis som du och "svarat i hennes ställe" etc.

Nu i våras hände det något med hennes personlighet. Jag tolkade det som att en lugn och trygg tjej nu var redo - helt plötsligt började hon hälsa på alla på gatan, visa sina plåster för alla, vill klättra överallt osv . Hon är fortfarande avvaktande om det är mycket nytt på en gång....kollar av läget....och sen ger sig av

Det jag egenligen ville ha sagt att omgivningen är snabba på att döma barn som blyga som om det vore något negativt vilket gör mig arg .

[snoopy]

tack för svaren! Det känns rätt i hjärtat, och det känns också skönt att få bekräftat att det man gör är bra för lilla älsklingen. Får även jag, precis som du Pia-lotta, MÅNGA kommentarer från omgivningen om detta och det är klart att man börjar ifrågasätta det man gör efter ett tag. Fick en kommentar, som ett exempel, enligt följande. Läs och rys: "det är klart att hon inte törs göra nåt själv eller ta egna initiativ eftersom hon aldrig i hela livet behövt känna hunger eller trötthet...hon får ju allt serverat innan hon behöver göra nåt själv"

Vill bara säga också, Anna, att du är fantastisk som alltid tar dig tid att läsa och svara! Kan inte med ord beskriva hur tacksamma vi är här hemma. Du är guld värd! Läser barnaboken om och om igen, för att lära nåt nytt, för skojs skull, som tröst när allt känns hopplöst och när jag inte har nåt annat för mig...vilken guldklimp.

Kram

[annawahlgren]

Tack kära rara