Fick en dotter för två månader sen och sen dess har de flesta av våra rutiner med vår två-åring krashat.
Värst nu är läggningen.Vi brukade kunna läsa saga, prata lite om dagen, vaggvisa och sen säga gonatt och gå ner utan några problem. Kanske nån kväll hit eller dit som man var tvungen att sitta i trappan ett tag men aldrig nåt större problem.
Men nu sen ungefär en och en halv vecka sen är allt helt uppochned.
Det började med att han ställde sig vid högsta trappsteget och ropade mamma, mamma mamma. Sen började han hämta saker att kasta ned för trappan, sen började han suggesivt att ta ett trappsteg i taget neråt, satt där ett tag, ropade lite, sjöng och babblade lite. Sen har han bara tagit sig längre och längre ned, (idag körde han t.o.m samma grej på lunchen):shock:
Ingenting biter och nattningen drar bara ut sig mer och mer. Vi har försökt allt vi kommit på; att ignorera, att tyst och lugnt ta honom i handen och föra honom till sängen, (detta har blivit som en lek för honom och så fort man kommer utanför dörren är han uppe med ett leende), vi har nu t.o.m gått tillbaka till att försöka sitta utanför dörren igen men han går bara ur sängen och ställer sig och ler i triumf bredvid en.
Varje kväll slutar med att man efter en till två timmar bara tar honom och nästan slänger honom i sängen och vrålar att nu får han faktiskt sluta med det här och sova.
Varpå han bara tittar på en och ler, för han vet, och du vet att han har fått dig ur balans och att det är han som sitter på trumfen. 
Är det nån som har några tips? Detta kan inte fortsätta. Det slutar med att man sitter i soffan varje kväll och gråter för att man återigen har tappat fattningen och inte kunnat vara den orubbliga, balaserande, starka, ledande hand som man skall vara.
Hur kommer vi ur detta?
Tack
skorpan
Tack, limpan 
