Jag sitter här och svettas i värmen med ett tredje barn i magen, lill tokan(1,5 år) har somnat och stora killen( 6 år snart 7)är hos sin pappa.
Har bläddrat lite planlöst i Barnaboken så som man ju gärna gör när man ligger helgravid och utslagen i soffan..
Vilken underbar fantastisk bok det är.
När jag väntade min son var jag 25, och jag trodde nog att jag visste allt bäst själv vad det gällde barn och deras väl och ve.
Barnaboken fnös jag åt, den kunde jag inte ens förmå mig att öppna-
men det hade jag ju verkligen behövt göra.
För, när jag väl öppnade den, isamband med min andra graviditet insåg jag vilken guldgruva den är- och vilket stöd.
Att läsa om den arga och krisiga sexåringen var en sådan lättnad- det stämde ju till punkt och pricka in på min lilla stora kille- och sova hela natten kuren förstås för lill tjejen när hon kom- gjorde ju livet som flerbarns förälder mycket enklare..
Nu när lilltjejen är större följer jag hennes utveckling i boken och kan konstatera att hon nog tillhör semlornas skara,och jag smygläser redan om trotsåldern- där jag misstänker att jag kommer behöva hålla extra hårt i hatten denna gång- envisare barn har jag aldrig mött(men inte heller gulligare- utom tävlan är förstås brorsan...
Läser en del i gravid kapitlet och undrar om jag kommer ro iland krystandet i någorlunda skick denna gång...
Hursomhelst så är Barnaboken den bok jag bläddrar i mest, och på något sätt känns den mer som en vän än en bok.
Vi tycker inte alltid lika, men det finns alltid tröst och råd att få...
Det, tycker jag är fantastiskt.
många tack Anna!
Karin
