Varför är det så svårt med empati?

[Gablex]

Hej!

Jag är ganska ny här på forumet, men har varit med i svängen ett tag eftersom jag har tre barn (se min signatur!) 8) I denna barnaskara finns en helt underbar vacker och galen 8-åring som har diagnosen autism. Hans väl och ve fyller ofta mina tankar (hans syskons också givetvis!) och de senaste dagarna har det inte varit särskilt kul Inte på grund av honom, utan snarare hur personer man möter bemöter honom.

Efter att ha funderat i flera år (jag överdriver inte!) tog vi mod till oss och bokade in hela familjen + en barnflicka som känner Älsklingen väl för att resa ner till Sydeuropa och träffa släktingar på Pappas sida. Resan tog en vecka och var ganska ansträngande för sonen, som inte är världens mest flexibla på grund av sitt funktionshinder Efter ett tag kom han i alla fall på hur han skulle hantera sin stress - han smackade med läpparna. Detta gjorde att han kunde klara flygresan och alla rutiner kring den helt otroligt bra - jag var grymt imponerad! 8) MEN, vilken anstöt detta väckte hos våra medpassagerare!

Är det jag som är dum eller har jag missat något? Vad är det som är så HEMSKT med ett barn som smackar med läpparna emellanåt? Vad är det som gör att man måste stirra ogillande, himla med ögonen och viska sinsemellan åt ett sådant barn? Varför är det så svårt att visa empati?

Sista etappen på resan ägde rum vääääldigt sent på kvällen och alla tre barnen var då lite griniga och äldste sonen lite högljudd på ett sätt som en "vanlig" 8-åring kanske inte hade varit. Vi blev då "hyssjade" på av en dansk affärsman som tyckte att det var för sent på kvällen med sådana manér DÅ brast det för mig och jag talade om för honom att kunde han inte acceptera att det finns olika människor i världen så borde han stanna hemma Till mänsklighetens försvar skall dock sägas att det kom fram en annan kostymnisse som tyckte att vi löste det hela mycket bra

Förlåt, men jag ville bara få detta ur mig! Och snälla snälla snälla ni, lär era barn att man inte är en sämre människa för att man inte uppför sig som alla andra!

[miar70]

Hej
Visst är det tråkigt, men det hela handlar om OKUNSKAP Det finns mycket liten plats för alla olika i vårt samhälle, är man annorlunda ska man inte synas och föralldel inte höras heller... Säkert har de allra flesta av oss någon vi känner, eller någon i familjen som är "annorlunda" ,som inte ser ut eller beter sig som man "ska".
Det viktiga är att dessa, framförallt barn!, inte göms undan. Att som ni göra,t a med eran son, fastän ni visste att det skulle bli lite bökigt, är det enda!
Och att som förälder stå upp och försvara, och kanske informera, är SÅÅÅ viktigt!
Min son, nu 15, har sedan han varit två haft reumatism. Det innebär att han varje dag äter cortison, för att hålla sjukdomen stången. I liten dos märks detta inte, men ibland behöver han STOR dos, och då sväller han (Som Kicki Danielsson!).Nu är det länge sen han hade ett sånt skov, en som liten var det ofta Andra barn frågade rakt ut varför han såg ut som n boll, men vuxna
Värst var det på McDonalds en gång, när vi hade varit på sjukhuset för behandling, onen var väl fyra år. Hungrig som en varg, ttade han i kön. Då "viskar" en dam till en annan "om jag hade en unge som var så där tjock, skulle jag inte äta HÄR!
Tyvärr var jag så oförberedd på det, att jag inget sa,men tårarna brände och klumpen i halsen växte. Inte kunde jag äta nåt heller,men efter detta blev jag misstänksam och som en ilsken tigrinna har jag stått bredvid min son sedan dess när han sett "annorlunda" ut, beredd att ryska ut i försvar.Tyvärr har jag varit tvungen att göra det ganska många gånger...
Så vi mammor och pappor till alla dessa underbara,"annorlunda" ungar får vara beredd på att försvara och förbereda våra kära barn, så de har skinn på näsan dagen det är dags att stå på egna ben. Och kunskap ger makt, min gosse är väldigt "påläst" om sin sjukdom idag, och sina mediciner, och det känns skönt.
Lycka till med sonen, ge honom en kram
/Mia

[JosseS]

Vad bra att ni åkte på resan Jag har en bror som är förståndshandikappad så jag känner väl igen mig i din beskrivning på hur omgivningen reagerar. Flera gånger har jag undrat vilken planet en del människor kommer som saknar all hyfs och mänsklighet. Mina föräldrar var alltid noga med att vi skulle vara som vilken familj somhelst och min bror skulle alltid vara med. Viktigt för hela familjen. Det gjordes aldrig så stor sak av att vi var en annorlunda familj. Det var väldigt bra i min uppväxt. Mina föräldrar sa aldrig att det var jobbigt och det har format mig som människa. Livet är hur man tar det och inte har det. Så lev på och visa människor att ni är en lycklig trebarnsfamilj

[Limpan]

Hej! Vet du vad Gablex att det kanske inte alltid handlar om diagnos hit eller dit. Jag vill inte förringa det du upplever och ifrågasätter absolut inte det.

Men ofta krävs det mycket lite för att man ska skilja sig från normen. Människor som är tvingade att gå utanför normen (p ga av antingen diagnos, krokigt liv i allmänhet eller personligt mod) kommer alltid väcka anstöt, men också sagolik glädje.

Med detta inlägg vill jag bara räcka ut handen såhär på internet och säga du... vilken tur din son som har dig som mamma, som ser det konstnärliga och strategiska i knepet med "smackning".

Bästa hej från en mamma som alltid själv skrotat runt i kanten av det så kallade civilicerade samhället.

[Gablex]

Tack snälla!

Ni har gett mig vad jag behövde - lite råg i ryggen (kan behöva en hel åker ibland ) och beskedet att det inte var vi som gjorde fel...! Tack! Vi kommer att fortsätta på den inslagna vägen och våga oss till Finland i augusti, så håll i hatten alla ni som bor där

JosseS, jag funderar ofta på hur det påverkar mina två andra barn att ha ett syskon som är lite annorlunda. Har du några tips till mig så tar jag tacksamt emot dem, eller rättare sagt: jag skulle bli överlycklig!! Hur upplevde du själv ditt syskon? Kändes det olika i olika åldrar? Vi försöker prata med 6-åringen när det har varit stökigt kring storebror och för det mesta är hon förstående och tolerant (den ungen har empati så det räcker för en hel skolklass!), men ibland tar det såklart emot...

Tack igen, nu orkar jag ett varv till 8) 8) 8)

[Katarina-Mamma duracell]

yupp! Här håller vi i oss:) Men sen vet vi ju förståss inte vart i finland ni tänkte ta vägen.
Här i skärgården har vi just nu ca 28 grader, strålande sol och svag bris..... skönt att man har mammaledigt och kan njuta dagarna lite som Ledin sjunger.... Det blir en dag på stranden..... det verkar bli en fin dag idag.

Men vet du, jag kan känna lite som du emellanåt, och då har min son ingen diagnos, utan är mest livlig hela tiden iallafall :)Och tänk vilka suckar man kan få, trots att inget är egentligt fel, bara att barnet är intensivt, pratar och frågar massor, är lite högljudd och glad. Tråkigt är det iallafall att folk ska vara så trångsynta närdet gäller barn. Nä tacka vet jag asien och södra europa där barn är mer välkomna och där det inte suckas när man kommer med barnvagn och två barn Synd bara att det är långa flygresor för att komma dit. Undrar om det behövs svenska lärare där nere...kanske man skulle flytta dit helt enkelt ?

[K-ina]

Åh!
Läste ganska nyligen en artikel om en kvinna som hade blivit lärare i Thailand. Så många skandinaver som flyttar dit så det hade startats en skola för nordbor om jag inte minns fel.
Undrade just då när de skulle behöva en skolbibliotekarie!

[JosseS]

Gabex; Bra att du pratar med sexåringen och visa i handling att barn är lika vare sig det är autistiskt, normalbegåvat eller har fysiskt handikapp. Jag visste från tidig ålder att Johan var annorlunda då mina föräldrar ofta tog upp det med mig och barn märker givetvis mer än man tror... De talade inte om det som något negativt utan mer för att förbereda mig på andra människors reaktioner så att jag kunde bemöta andra människors frågor, blickar. Jag var ett väldigt ansvarstagande barn och kände mig väldigt behövd hemma. Detta ledde till att jag blev fröken duktig vid tidig ålder. Det hade sina för- och nackdelar. Jag kunde ha svårt att identifiera mig med jämnåriga vänner. Deras bekymmer var för mig ganska små... och jag kände mig ofta fler år äldre än vad jag var. Det var svårt att hitta någon i samma ålder som förstod mig och mina tankar, då mycket kretsade kring min bror. Jag var ofta "Johans syster". Jag var otroligt stolt att ha J som bror och nåde den som sa något ont om honom!

Jag har min uppväxt och min bror att tacka för mycket gott i livet. Framför allt livssynen att alla har lika värde. Kanske jag skulle ha haft ändå. Svårt att veta. Vi har och har alltid haft en mycket nära relation och jag har fått möta annorlunda människor naturligt genom hela livet. Det är en otrolig glädje och ger mycket energi och mening. Dina barn får tidigt empati och förståelse för människovärde och det kommer påverka dem i positiv riktning under hela livet. Bra att ni har fler barn! Jag hade gärna velat ha fler syskon att dela glädje och sorg med. Det hade varit otroligt skönt. Mycket ansvar har legat/ligger på mig och det hade även varit bra att ha en vanlig syskonrelation. Ibland har det blivit för mycket fokus på mig. Mina föräldrar håller inte med. De tycker att de har gett mig för lite tid och att jag har fått stå undan för Johan och hans behov. Det upplever alltså inte jag. Barn och föräldrar upplever det så olika och då är det ju i "vanliga" familjer också. Skickar dig en stor kram

[Gablex]

Tack JosseS! Tack för att du ville dela med dig - det var oerhört värdefullt för mig!