Första:
E kommer in till mig vid fem en morgon och säger, pappa jag kan inte sova... Jag har försökt allt... Det går inte, jag kan inte sova. Han gestikulerar yvigt, rycker på axlarna och viftar med händerna. Okej, det är alltså kört, mitt barn kan inte sova. Jag är yrvaken och funderar en kort stund sen säger jag, okej, jag kommer in till dig och klappar dig en stund. Bra, säger E och går till sin säng. Det tar mig inte mer en tjugo sekunder att blinka sovet ur ögonen kliva upp ur sängen och gå in till E. När jag kommer fram ligger han och sover.
Andra:
E kommer in till mig en natt och säger, pappa jag hittade något. Här får du den. Jaha, tack, säger jag och får något litet ärtformat föremål. E går tillbaka till sin säng och sover vidare. Det tar mig ungefär en halvminut att inse att det jag fått är en snorgubbe, stor som en ärta.
