Att skvallra

Lovisas mamma · Inlägg av **Lovisas mamma** » sön 25 jun 2006, 22:31

Hej
Nu var det länge sedan jag var här på forumet så jag känner mig lite ringrostig.

Vår lilla tjej som blir 3,5 år i augusti har nu kämpat sig igenom större delen av trotsåldern och vi har följt Annas råd i Barnboken. Det har gått riktigt bra även om man ibland tvivlat. Det är ju trots allt hon som haft det mest jobbigt.

Nu börjar frågan "varför det?" komma och det är kul. Man får anledning att reflektera över många saker som t ex varför gräset växer.

Nåja nu till min fråga. Det har nyss flyttat in en tjej bredvid oss i Lovisas ålder och de har verkligen funnit varandra och leker varje dag. Men de blir ju osams ibland och Lovisa har börjat skvallra; "Mamma, Maja sa att jag var dum", "Mamma, Maja tog cykeln från mig", "Mamma säg åt Maja".

Vi vill inte ha skvaller i vår familj och jag vet att Anna pratat om det i Barnboken. Är det någon som kommer ihåg vart eller har några egna tips så är jag djupt tacksam.

Somriga hälsningar från Lovisas mamma

K-ina · Inlägg av **K-ina** » sön 25 jun 2006, 22:58

Jag minns att jag läst det jag också, men vad jag läste eller var kan jag inte riktigt minnas.... (sorry!) Är bortrest nu så jag kan inte leta heller... Men någonstans mot slutet har jag en känsla av att det var! Registret?

Man vill ju att barnen ska komma till oss vuxna och berätta om saker men inte ALLT! Antar att det tar ett tag innan barnen kommit fram till vad som man bör informera vuxenvärlden om och vad som helt sonika är skvaller...

Tror att jag har bemött liknande situationer som du beskriver med kommentaren: -Jasså och sett rejält ointresserad ut.

Så gör jag iallafall på jobbet när det skvallras för mycket!

Man kan ju välja att helt sonika inte lyssna på skvaller!

Mindy · Inlägg av **Mindy** » mån 26 jun 2006, 09:18

Ur Bb:
Klipp ur Fostran - några råd i vardagen (s 842-), visserligen skvaller mellan syskon. Tyvärr mest för lite äldre barn, verkar det som.

Om någon behöver hjälp får man tala om vad som har hänt, även om den personen har gjort något som är fel. Skvaller i övrigt bör du inte godkänna.

Man får berätta vad som har hänt men inte berätta vem som gjorde det.

"Hon är så taskig"
"Gå då och säg det till henne och tala om hur du vill ha det"

Minns också att jag har läst någonstans att Anna på anklagelser i stil med "det var hon som började..." svarar;
"jag är inte intresserad av vem som började utan av vem som slutar"

och förutom det;
"Jaha, och vad tänker du göra åt DET?"

Lovisas mamma · Inlägg av **Lovisas mamma** » mån 26 jun 2006, 20:16

Ah!
Tack för svar.
Jag ska prova direkt!

Lovisas mamma

Myra · Inlägg av **Myra** » mån 26 jun 2006, 21:48

Hej. Vår son (precis 4 år) har oxå börjat skvallra. Senast i helgen när vi träffade goda vänner så skvallrade han till de föräldrarna om vad deras son gjorde. Han kom alltså inte till oss utan raka spåret till dem. Hur ska man agera då? Säga att om han tycker kompisen gör ngt fel (i det här fallet bla att han svor

) så får han säga det direkt till kompisen istället?

/Myra

Inlägg av **annawahlgren** » ons 28 jun 2006, 13:29

Ja

Han ska säga det direkt. Eller inte alls.

Syskonkapitlet är att rekommendera även vad gäller icke-syskon, tycker jag, och citatet lyder (det jag sagt cirkus tretusen gånger i min dag): "Det intressanta är inte vem som började. Det intressanta är vem som slutar."

Å, de små barnen - vad vi lyckas påverka dem (tydligen) fastän vi inte vill

Redan fyraåringen kan (tidvis) vara en sådan Vän av Ordning att man baxnar, och femåringen världens Moraltant som gnäller på allt och alla, själv perfekt (förstås). Senast fick jag höra av en femåring: "Du har HEMSKA TÄNDER." Tack

Vad svarar man på det

Här kommer fostran galopperande. Här och nu i femtioelva situationer ska de små älsklingarna bibringas hyfs och vett, hänsyn och medkänsla, varsamhet och lyhördhet

Men också respekt - både att ge och få. De sysslar ju trots allt inte med att kritisera och underkänna. De frågar - fortfarande (och framgent). De efterlyser normer och mellanmänskliga regler för det samröre de inte kan leva utan och verkligen inte behärskar på länge än (om ens någonsin

- vi kan ju se på oss själva hur duktiga vi är på relationer...

). De är alltså ute efter att lära. Det får man ha i åtanke, ständigt. Hurr lever man just här

Hur hanterar man saker och ting just med er/mellan oss

Här talar vi alltså socialisation. Och den är förstås kulturellt betingad. Och hur lätt är det att hux flux tillägna sig en ny/annorlunda/okänd kultur

Barnen föddes inte med den. De föddes till den

Jag rekommenderar i sammanhanget femte och sista delen i Barnaboken - "Fostran"