En söndag

[anna]

Hej!
Här kommer nästan en liten novell om vår söndag

Vi håller på för fullt och bygger uteplats och små "rum" i trädgården mellan hus och uthus.
Clara 5 år, och Ida 3 år springer omkring och leker i värmen, och hjälper till, men inte så mycket som vanligt.

Idag kom ett par kompisar på oväntat besök. Även de har 2 flickor lika gamla som våra flickor.
Vi fikade, och barnen lekte. Inga problem, det brukar det aldrig vara med dem, alla brukar vara sams.
Barnen försvann in, och var inne själva i över en timme. Vi satt och njöt i solen, och sa till varandra hur skönt det är nu när barnen är så stora, och liksom sköter sig själva!

Sedan kom den besökande 3-åringen ut och hade en tjock klick Idomin-salva på fingret, med ett blomblad fastkletat i det Och rosa nagellack på halva handen, och sa glatt: "Ida lekte doktor med mig"
Jaha... Hur ser det ut inne undrade man då lite matt
Jag går upp på övervåningen, och där, på diskbänken sitter Ida med Idominsalva blandat med nagellack över hela diskbänken. Hela tuben är utkletad. Hon blöter och blöter en redan drypande blöt disktrasa och torkar sig omsorgsfullt på händerna. Jag behåller lugnet och frågar intresserat "-Vad gör du Ida?" och får till svar "-Jag tvättar bort nagellacket mamma, det kom lite utanför" (typ på hela händerna)
"-Jaha, och vad har ni gjort mer då?"
"Vi har lekt bebis, och tagit salva i rumpan"
Jodå, visst var det fullt med salva i nedre regionerna på de båda
tjejerna

Jag och Ida tar hand om städningen, och så pratade vi lite om hur man gör och inte gör

Flytta saken, inte barnet, ekar i min skalle. Men dit, långt upp i skåpet, har hon ju aldrig tagit sig innan.

Och så kollde jag till de stora tjejerna, och det visade sig att Clara blivit "tatuerad" på hela benet med tuschpenna

Ja, kul hade de haft, och gudskelov blev det inget nagellack på finklänningen!

På kvällen, efter saneringen i duschen sa Clara: "-Jag tycker inte jag har hjälpit till så mycket idag mamma... Bara plockat ut diskmaskinen, det är ju inte så mycket?"
"-Nej", svarade jag "det blev visst inte så mycket idag, jag och pappa har ju grejat så mycket, och sedan kom det ju gäster"
"-Men vad ska jag hjälpa dig med imorgon då?"
"Ja..du får väl hjälpa mig hänga tvätt och laga mat"
Då kommer ett frustande gapskratt "NÄHÄHÄÄ DU! Det där låter som alldeles för lite, nu får du allt hitta på något mera för mig att göra, du"



kram anna

[Gäst]

Så vad hittade du på..? Idag? Får man höra den spännande fortsättningen? Inga cliffhangers, här du!

[/LO]

Kan bara se hur viktig hon tycker att hon är och är

/LO

[anna]

To be continued...

Jodå, vi satte fart!
Efter matlagningen på morgonen, drog vi igång med projektet "att fylla igen en decimeterbred x 4,5 meter lång springa som blev mellan det nybyggda trallgolvet och gropen vi grävt för att få det i nivå med gräset"
Jord hämtades på komposten i varsin hink, spadar i lagom format letades fram (jag kom INTE ihåg var jag lagt dem VAR det någon som visste?) Och det var det
Och så fyllde vi på jord, och planterade gräs i springan.
Ett styvt jobb! Clara hjälpte till bra, men Ida hällde väl efter en stund mest jord mellan hinkarna och på sig själv.

Och så invigde vi trädäcket med fläsk och löksås efter avslutat jobb

Imorgon ska vi så gräs, och sätta gatsten.

kram anna

[miar70]

Härliga underbara sommar Å härliga underbara barn Sicken tur att du har dom

[annawahlgren]

Så ljuvligt. Så driftigt. Så ansvarsfullt (mer arbete i morgon ).

Hade en svägerska en gång med små barn, och hon ringde mig och stönade: medan hon sov på morgonen efter en bättre fest hade de små älsklingarna roat sig med att klättra upp - på stolar och varandra - till översta köksskåpet där de fina glasen förvarades, och slängt dem i golvet. Hon var mäkta förgrymmad och undrade hur hon skulle straffa dem på bästa sätt.

Det var bara det att de haft ett syfte, förstås. De slängde inte glasen i golvet för att krossa dem, jäklas i största allmänhet och sabba för mamma. De röjde plats för annat och viktigare: diverse Saker nämligen deras egna.

Kul var det inte förstås men det de gjorde går att begripa - är inte köksskåp till för att förvara Viktiga Saker i, och varför skulle just de där glasen, som ju inte gjorde någon människa glad eftersom de inte användes, få ta upp så mycket utrymme? Tror inte att de tänkte så långt ens; de var ute efter själva "avskildheten". Tråkigt bara för fina glasen att de inte fick plats bland alla Verkligt Viktiga Saker

Jag undrade förstås i mitt lilla Vän-av-Ordning-sinne varför i fridens dar hon inte skött morgonen bättre, med ensamlek t ex, utan trott - vadå? att barnen skulle fortsätta sova i evighet bara för att hon gjorde det - men jag mindes också en gång med mitt första barn, då knappt 1,5, när jag själv legat utslagen. Och ungen hade behagat tömma hela mitt fina linneskåp under tiden. Alla tjusigt manglade och hoprullade lakan och hopvikta örngott och väldoftande stärkta finesser (ja, så var det på den tiden ) låg i en hög stor som ett skrynkligt berg på golvet när jag vaknade, och ungen syntes knappt.

Men glad såg hon ut, när jag slutligen lokaliserade henne.

Hon väntade sig verkligen inga förebråelser. Så jag fick försöka begripa vad som hade varit poängen med DEN verksamheten - som faktiskt måste ha tagit sin dryga timme

Frenetiskt försökte jag sätta mig in i hennes s k situation. Och kom fram till att hon förmodligen bara metodiskt hade velat TÖMMA. Fråga mig inte varför Ingen idé att fråga henne heller

Själva tömmandet var, vad jag förstod, en bragd i sig

Som tur är går lakan inte sönder

PS Jag försov mig inte mer

[ms Sophie]

Jag fnissar högt för mig själv när jag läser denna tråd
Och minns min kompis som berättade att hon kom upp en lördagmorgon då hennes son var ca. 1.5 år och hittade honom på köksgolvet.
Han hade lyckats få tag på oboyburken och satt där på golvet omgiven av chokladpulver och stoppade munnen full med pulver och gjorde "puuuff" grejer med munnen så att pulvret yrde utur munnen och så skrattade han!
Hon sa att hon blev så glad att se honom så tanken på att behöva "sanera" köket från chokladen bekom henne inte! Han var så lycklig att det var värt det