6-års-trots

[TinaM]

En alldeles underbar 6-åring har jag hemma. Men den lilla tonåringen i henne kommer fram allt mer. En attityd som är fasansfullt trist, svar så man ibland trillar av stolen. Å ena sidan. Samtidigt kommer det "jag har ingen bästis", ingen vill leka med mej - vilket är halvlögner... För vi har pratat och pratat, tillsammans med fröken i skolan. Då är hon så duktigt och berättar precis hur hon känner i sitt lilla hjärta. Men HUR ska jag svara henne och "tackla" hennes attityd. Jag lägger band på mig och går i pakt med henne, men ibland blir det bara för mycket. Jag tar henne i bruk och hon är fantastiskt duktig och omtänksam!! Speciellt mot lillebror, 11 månader.

Urtrist när vi är bland folk då hon ALLTID har betraktats som en supergo tjej. Jag vet ju att det är så i denna åldern. Men jag skulle behöva lite tips och råd. Lekförbud och godisförbud - är det en variant? Gå upp på ditt rum och kom när du är glad och trevlig igen? Ge mej en hint, please!!

[inger]

Du berättar väldigt generellt. För att kunna ge ett ordentligt svar skulle jag behöva mer konkreta detaljer.
Det låter bra att hon tas i bruk.
Lek och godisförbud?
Jag vet inte. Konsekvenser ska alltid vara logiska och sakliga.
Uppför man sig otrevligt kan man väl få gå in på sitt rum en stund så att alla parter får lugna ner sig.
Det är jobbigt att vara sex år. Det får man inte glömma. Faktiskt är det så jobbigt att jag ännu inte glömt hur det är fast det är 100 år sen(nåja 33 år sen snart jag var det). Det du upplever som halvlögner behöver inte vara det för henne, är säkert inte det menar jag. Just när hon säger att ingen vill leka med henne kan hon säkerligen uppleva att det är så. Många gånger kan det kännas svårt och mörkt i en liten människa även om hon har det bra därför att livet i sig inte är lätt. Kanske är det, det man upptäcker när man är sex år.
Men berätta mer. Gärna om några specifika situationer.
Då blir det lite lättare att svara.

[annawahlgren]

Tack, inger

Alltid kan man inte - och ska inte försöka, anser jag - lösa alla världsproblem som dyker upp i en liten människas skalle (eller en stor, för all del). Det kan räcka och bli över, höll jag på att säga, med ett lyssnande öra, ett förstående "Oj då" (eller tusen stycken).

Hon kan mycket väl "tjata" om sitt elände därför att hon inte tycker sig bli tagen på allvar. Vilket kan tyckas dig som en paradox - för som du skriver, "vi har pratat och pratat, tillsammans med fröken i skolan". Men kanske är det Vän av Ordning som pratar och pratar och pratar och ska försöka förklara för henne att hon VISST har kompisar och VISST är älskad och omtyckt och bra och VISST ... bla, bla, bla. Behjärtansvärt på alla vis, men under alla sådana där övertygande förklaringar och invändningar ligger också, i lilla barnets ögon, en hel del tillrättavisningar på temat DU HAR FEL. Det du känner är FEL. Det du säger är LÖGN (eller, som du skriver, "halvlögner").

Förnuft står här mot känsla, och känslan lyssnar som bekant inte alltid till förnuftet.

Där får man alltså dra öronen åt sig. Eller strax innan, rättare sagt

Regeln är ju (borde vara) att man får tänka, känna, tycka vad man vill - men inte bete sig hur som helst.

Små barn ska inte sägas emot om det inte är absolut livsnödvändigt, tycker jag Man får lära sig komma med motfrågor i stället, verkligt intresserade sådana: "Och vad hade du tänkt göra åt DET, tro "

Får jag be dig läsa (eller läsa om) kapitlet om sexåringen i Barnaboken och även "Livet en kretsgång. Något om utvecklingen"

[inger]

Vet inte om det hör hit. Men när jag läser det här ploppar ett gammalt barndomsminne upp .
Jag var åtta år. Vi hade flyttat(en av alla x gånger). Eftersom jag hade svårigheter i skolan fick jag gå till hjälpfröken som det hette på 70-talet.
Hon frågade
- Hur går det med kompisar här. Har du någon att leka med?
- Nej, jag är så ensam, sa jag.
Hon tyckte genast synd om mig.
Men nästa gång jag kom dit så spänd ehon ögonen i mig.
- Hör du Inger. Du är inte alls så ensam. Det var fult av dig att ljuga förra gången. Jag såg dig minsann prata med två flickor på skolgården.
Fortfarande när jag närmar mig fyrtioårsåldern kan jag känna åttaåringens skam. Vad jag svarade minns jag inte ens. Bara känslan.
Vet inte om det har något samband alls att jag tänker på det nu alls i samband med den här flickans problem.
Men jag håller helt och hållet med Anna om att bort med fingret från vad folk är och att man inte ska säga emot småbarn om det inte är livsnödvändigt.
Förresten vad vet vi om vad som är rätt och fel i en annan människas upplevelse?

[annawahlgren]

Exakt. Vad vet vi om det

Hemsk historia, men ack så vanlig Tänk om du i all enkelhet hade fått ett litet empatiskt "Oj då!"

[TinaM]

Nu är det sommarlov och redan har jag märkt att hon är en gladare och nöjdare liten 6-åring. I fredags kväll träffade vi en massa familjer, grillade korv och spelade fotboll. Det var en hel del barn från skolan där och hon kom faktiskt i kläm. Killarna gjorde sitt och tjejerna som är ett år äldre var två och två och hon kämpade ordentligt för att komma med i någon av grupperna. Hon var väldigt ledsen flera gånger, vilket jag har full förståelse för. Det var tydligt - inte så att HON gjorde något stort av situationen. Som mamma BLIR man ledsen och undrar hur man ska göra. Hon fick flera gånger höra att hon inte fick vara med. Ska jag låta sommaren göra sitt, eller ska jag göra något annat? Hon verkar vara gladare och inte så trotsig och tuff. Visst kommer det tonårs-kommentarer, men inte alls på samma sätt som tidigare.

Tycker ni att jag ska låta saken bero. Säkert har jag varit "för duktigt mamma" och pratat och pratat och analyserat ÅT henne. Men ska jag lyssna med stort öra och säga "??" eller vad tycker ni?

[annawahlgren]

Din uppgift är att vara lojal beskyddare, om och när det verkligen behövs. Inte att försöka leva hennes liv åt henne.

Stig tillbaka, iaktta och intressera dig. Men curla inte

Mer förtroende för lilla stora barnet Hon KAN. Hon lär sig. En sann förutsättnng är att du låter henne vara i fred. Finns tillgänglig - om och när hon behöver dig. Du kommer att se att det egentligen inte är så ofta, numera