Hålligång vid nattning

[anna]

Hej!
Nu har det verkligen spårat ur... Jag har kört fast! Skrev en liknande tråd för länge sedan.

Clara 5 år, och Ida 3 år, delar rum.
Läggdags 20.00, morgon 8.00.
Ida sover middag, men jag drog för några veckor sedan ner sömnen till 45 min. Hon somnar utan protester och sover gott, jag får nästan alltid väcka henne.
Jag tycker fortfarande det märks tydligt att hon behöver sova middag.

MEN...tjejerna snattrar, fnissar, busar, skrålar, lever loppan, så det står härliga till med varandra när vi lagt dem. Standard är 1,5, ibland uppåt 2 timmars bus.
C:a 2 dagar i veckan är det ganska lugnt, det kanske snattras i 20 minuter, och det är ju o.k!
Det är inte så att de ropar på oss, och vill massa saker, det är bara så svårt att somna!
De har persienner och mörkläggningsrullgardin. Ida sover fortfarande i spjälsäng.

Jag ramsar utanför sedan några kvällar, men de bara gapar åt mig
"-SOV SJÄLV ISTÄLLET!!!!" eller annat mindre trevligt...

Jag vet ju att de behöver 12 timmars sömn/dygn, men hur gör man då??
När det är för mycket skoj?

kram anna

[annawahlgren]

Ack ja En gång hade jag sex ungar i samma rum, i tre våningssängar. Där var det inte tyst i brådrasket, inte

Lille minste herr sonen lärde sig klättra upp till storebror, som tisslade på honom och lockade och lurade förskräckligt. Och sedan fnittrades det och busades i oändlighet.

Jag fick ge herrskapet en liten minikur. Vill minnas att det tog fyra-fem kvällar.

Jag satte mig utanför dörren med en tidning så att alla (i alla fall de två yngsta och värsta hålligångarna, att jämföra med Clara och Ida...) kunde se mig. Medan jag kunde höra dem.

Och så vid minsta rörelse i sänghalmen eller tisslande reste jag mig (utan förstås att gå in), stormglodde inåt mörkret och la på värsta hotfulla tordönet. DU LIGGER NER DU ÄR TYST Och jag lät verkligen inte trevlig alls. (Vill f ö tillägga att det var det absolut svåraste för mig genom alla år som mamma - att behöva vara ARG, eller bete mig argt, när jag ju inte alls var arg utan hade all förståelse. Men det var nödvändigt ibland. Inte minst när vissa somliga blev tonåringar.)

Det jag hade i rockärmen om och när de mer eller mindre högaktningsfullt struntade i tordönet, var (av dem) oönskad social delaktighet, om man säger. Lugnt och sakligt kunde jag gå in och tända lampan och deklarera: "Jaha, eftersom ni tycks ha så mycket energi till övers här, kanske vi skulle ta och använda den till något nyttigt. DU kan gå upp och göra ren ugnen, och DU kan göra ren toaletten, och DU som är så pigg kan ta köksgolvet, det behövs verkligen " - "Nej, nej, vi SKA vara tysta... " hördes det samfällt.

Och det var de.

För att man ska kunna somna så gott krävs ju till att börja med att man håller lilla truten. Till den änden helgar ändamålet medlen

[anna]

Perfekt!
Då kör jag ikväll!
Tack!

kram anna

[Gäst]

Vill f ö tillägga att det var det absolut svåraste för mig genom alla år som mamma - att behöva vara ARG, eller bete mig argt, när jag ju inte alls var arg utan hade all förståelse.

Tack Anna! Där satte du ord på en känsla jag ofta har. Och du satte inte bara ord på den utan gav mig en tanke ut också. Att man faktiskt måste förmedla budskapet man vet är rätt och som barnen har behov av - förståelsen till trots. TACK !

8) Själv har jag precis samma bekymmer då och då och vet ni vad jag gör då?! Jo, jag deklarerar att "Jaha, synd . Att ni inte kan sova tillsammans. För ni busar ju - inte sover. Då får du sova hos mamma och pappa, och du får sova på bäddsoffan. Trist, men sant. Men OM ni kan tänka er att vara tysta nu - DÅ KAN ni sova tillsammans \:D/ ! Fast - först får du sova där och du sover där. Det blir bra så länge."

Sedan genomför jag till tonarterna det ofta blir och frågar"Jaha - ni vill sova tillsammans alltså. Hur gör man nu då?" Sedan får de berätta hur man gör (Pratar lite tyst med varandra och stannar i sängen). Sedan gör de ett nytt försök och då funkar det igen . Det kan gå några kvällar på detta temat men sedan blir det lugnt. Ett tag !

Lycka till!

[anna]

Hej Mammut!!

Jo, jag har faktiskt kört den varianten. "-JAHA! Då får en av er sova i gästrummet, då gick det visst inte att sova i samma rum!" Och det funkar, men det har inte känts bra, då de blir så förtvivlat ledsna!
Det har känts som att hota dem till sömns Men då kanske jag inte var helt fel ute ändå...?

kram anna

[Gäst]

Hota och hota - jag ser det som en logisk konsekvens av att busa vid nattningen . Jag ser det som samma tema som "kan ni inte leka utan att bråka så får ni leka på varsitt rum". "Kan ni inte sova utan att busa så får ni sova på varsitt rum." Typ.

Förhållningssättet avgör! Om du intar en hotande attityd så blir det ett hot . Antar du attityd av självklarhet blandat med "gå i pakt" (jag är lika ledsen som er men så här funkar det....) så blir det bra !

Glöm inte att uppmuntra dem när de är tysta sedan. Som en liten bekräftelseramsa!

Gör det du känner är rätt - då blir det oftast det !

[anna]

Logiskt tänkande Mammut, som vanligt
Allt blir så självklart!

kram anna

[annawahlgren]

Tack, kära Mammuten Alltid med nöje till Eder tjänst

Själv tyckte jag inte aldrig om tanken på att dela på barnen, ens som "hot"

Jag drog dem alla över en kam (i rutinerna, inklusive den sociala delaktigheten). Det odlade lojaliteten mellan dem. Sabbade en någonting, sabbade den för alla. Folk lärde sig ta hänsyn och tänka på varandra

Så jag såg det inte som att de inte kunde sova tillsammans. Jag såg det som att de inte kunde sova överhuvudtaget, någon av dem, så länge de babblade, fnittrade, kröp över till varandra etc. Alltså måste ALLA hålla lilla truten - tillsammans. Där och då.

En för alla, alla för en

[Gäst]

Håller med i resonemanget. Och saken är den att de självklart inte ser det som ett hot (Gud förbjude) utan vad som händer är ju att gemenskapen bryts om det busas. Av den anledningen jobbar de tillsammans för att kunna vara tillsammans. Om en busar så "drabbas" alla. Ingen "pekas ut". Så jag hör dem ofta lösa saker och ting genom att påminna varandra ! En för alla och alla för en här också !

[annawahlgren]

[anna]

Ja, precis så tänkte jag när jag igår satt och "psykologiserade" svaren
De båda olika metoderna strävar ju mot samma mål! Pratar man, förlorar båda på det. Oavsett om man förlorar sömn, eller/och gemenskapen.
En för alla- alla för en - precis!

Och här går det finfint, vill jag rapportera!

kram anna

[Gäst]