Jag har snott
den från Ronny Olovssons blogg på aftonbladet.sehttp://blogg.aftonbladet.se/8
"Vi går och hämtar grannpojken Hugo på dagis. Sedan tågar jag, Lovisa och Hugo hand i hand längs cykelvägen upp mot hemkåken. Samma väg som jag går varje arbetsdag, till och från pendlingsbussen. En ytterst ordinär cykelväg - i mina ögon. Men... Hugo upplyser om att det finns ett grönt ställe med vatten som man kan ramla ner i, där det finns hajar. Jisses! Lovisa blir fokuserad i blicken. Hajar är hennes grej. Vi ser stenar som man också kan ramla på, blommor, lite kvistar... Allt kommenteras. Debatteras. Så närmar vi oss. "Där", säger Hugo och pekar. Ner i det gröna röret som löper under vägbanan, ut i diket. Lite vatten. Och mycket riktigt kan man ramla. Hugo berättar ännu mera, Lovisa också. Dramatiken är stor där vi står och stirrar ner i det centimeterdjupa vattnet. Hajen syns inte, just nu. Promenaden hem blir en tydlig påminnelse om vad jag förlorat på vägen, det jag som vuxen knappt kan minnas, fantasin. Vart blev den av, den där magiska twisten i huvudet som i en tvåårings knopp kan göra ett vanligt svenskt vårdike till värsta äventyret. "
Eller hur
