Har just börjat läsa boken "What to do...&quo

[kärringen]

... än har jag bara kommit kanske åttio sidor, man är ju inte helt van att läsa på engelska. Den är ju fantstiskt välskriven och läsarvänlig. Har läst många andra böcker då framförallt om autism, men de är så kliniskt skrivna, ostimulerande. Men den här är ju trollbindande!

Jag funderar lite över det här med att ligga på golvet. Kravla, krypa osv.
Båda mina pojkar har ju legat mycket (då menar jag mycket) på mage. Den äldsta gillade det inte så mycket, men den yngre började tidigt, bara några veckor gammal att häva sig upp med huvud och överkropp. Däremot kröp han nästan inget. Han rumphasade och slängde sig till slut fram på en hand som en schimpans. Gick ganska sent, han var nog ett och ett halvt om inte något äldre innan han gick själv.
Den äldsta kravlade länge, men kunde resa sig till stående själv innan han kunnde sitta eller krypa. Första gången han ställde sig själv var han ungefär fyra månader, han drog sig upp på en hylla under ett bord, ungefär femtio centimeter över golvet. Jag vet att det låter osannolikt men han gjorde det och sedan fortsatte det bara. Han kröp väldigt lite utan gick i stället lägs möbler. Han hade dock ingen gåstol alls.

Ser man något i det...?

Bara lite funderingar ... kommer nog fler...

[Hege]

När man läser WTD-boken (What To Do About Your Brain Injured Child), så förklaras det noga varför Doman har kommit fram till at krypningen är så viktig. Jag har tidigare gjort en snabb sammanfatning:

"Att följa ett litet barns motoriska utveckling, via de sju stegen ovan, betyder att följa hela mänsklighetens utveckling. Från början var vi små fiskliknande varelser i havet. Via vårt uppkravlande på land, likt ödlor, blev vi något som liknade apor, innan vi till sist blev det vi är i dag, upprättgående människor på två ben.

Neurologiskt är det av allra största betydelse att utvecklingen får framskrida så som den är danad och i den ordning den är inprogrammerad i oss. Ty vart och ett av stegen bär med sig viktiga förutsättningar för nästa steg i den neurologiska utvecklingen.

Avgörande steg på den vägen är ålande/kravlande/krälande på mage och krypande på alla fyra.

Hjärnan behöver inte bara sensorisk stimulans i största allmänhet. Den behöver sensorisk stimulans av det slag som organiserar hjärnan. Sådana stimuli ernås genom krälande, krypande, gång och löpning - allt i till sist precist korsmönster. Det är dessa korsmönsterrörelser som koordinerar de två hjärnhalvorna, så att de kan verka i perfekt samspel med varandra. Och detta är oefterrättligt viktigt för människans utveckling. Det är inte för ingenting som Moder Natur låter de små barnen krypa och krypa allt vad tygen håller medan de är små. När de lär sig att gå, så går de och går och går - och detsamma sker när de lär sig springa. Barn sitter inte still i soffan, gudskelov, med händerna stilla i knät. De jobbar på sin neurologiska utveckling. "


Många föräldrar vars barn har neurologiska problem kan berätta just som du, att deres barn inte kröp särskilt mycket, eller ingenting alls. Som mitt barn. Hon kunde tekniken, man var inte intresserad av att krypa. Hon gick langs möblerna istället, och jag tyckte då att det var storvägs, hur duktig hon var! Hur jag skulle önska att jag visste vad jag nu vet...

Hon fick ta igen det sen. 370 kilometer fick hon krypa, då han var fyra år.