Vera har börjat tendera att "visa sin vilja" som alla uttrycker sig. Jag gissar att hon kanske börjar närma sig en trotsperiod även om det är en bit kvar än. I alla fall börjar världen bli större.
Häromdagen hade hon sitt första riktiga "jag vill inte"-utbrott. Hon ville ha kiwi, vilket hon skulle få. Maken frågade om han skulle skala och dela.
Ja-a, sa Vera och nickade stort.
När han började dela, så började hon ILL-vråla och storgråta samtidigt. Maken (och jag som såg hela situationen) blev minst sagt förvånade och han frågade vad det var.
INTE dela, sa Vera.
Nu har jag redan delat, sa maken.
OOOOUUUUAAAAAAAAAA, INTE DELA. Hon kastade sig ner på soffan och sparkade och slog.
Den är redan delad, säger maken igen i precis samma lugna ton.
INTE HAAAAAAA kiwi. Hon låter inte så arg, mest förtvivlad
Nähe, säger maken och tar fram en skål och lägger den delade frukten i.
INTE ha SÅÅÅÅÅ.
Nähe, då äter väl jag kiwi då, säger maken, fortfarande helt lugn och saklig. Och börjar tugga på en bit.
Jag ha kiwi, viskar Vera med sänkt huvud och tårvåta kinder.
Vill du ha kiwi, säger maken och ler, självklart. Var så god!
Och så äter hon upp sin Kiwi.
Det känns så skönt att ha en sådan klippa vid sin sida. Och att vi verkligen delar uppfattning. Han brukar säga att han är så glad för att vi har fått möjlighet att ta till oss Barnaboksfilosofin, för annars hade vi varit mycket hårdare och tuffare, hindrat och nejat, uschat och fyat tidigt i hennes liv.
/LO
