Ensam med två små barn?!

[mf]

Är man galen om man tror att man klarar att leva ensam med två små barn med pappan i ett annat land? Jag lever nu ensam med min lille 1,5 åring och tycker det går jättebra. Pappan pendlar regelbundet hit och hälsar på, vi är tillsammans och siktar på att han kommer hit när/om(!) han får ett nytt jobb, även om det ju kan ta ett par år. Jag vill bo kvar i Sverige av olika anledningar, bl.a för att vi har en väldigt hög levnadsstandard här och att det är ett väldigt bra land att bo i med små barn!!!
Nu verkar det som om vi kommer att få ett barn till i höst! (Det är väldigt tidigt, så...) Jag är jättelycklig för jag vill så gärna att min son ska få ett syskon! Vid min ålder kan man heller inte bara ta för givet att bli gravid. En mycket närstående person till mig reagerade så starkt negativt att jag blev riktigt chockad. Jag börjar nu nästan ifrågasätta om jag är riktigt sund!? Är det egoistiskt att vilja ha ett barn till? Kommer det att bli alldeles för jobbigt? Någon med erfarenhet?

[anna]

Hej!

Du är inte galen!
Du är klok!
Klart det kommer gå bra! Du har ju redan haft ett barn att "pröva på".
Att få ett till, är bara att foga det in i ledet. I Barnaboken och på forumet finns ju all hjälp att få när frågor kommer upp
Och tänk på vilken GLÄDJE du ger till ditt första barn!

Lycka till med lilla magen

kram anna

[Therese]

Klart att det är mer påfrestande när man ensam ska ta hand om barnen, och inte har nån att dela med. Men har du bara rätt inställning från början, och du är ju redan nu van vid att vara själv med ditt barn, så tror jag att det ska gå bra.
Tänk istället vilken enormt stor gåva du ger ditt första barn, -ETT SYSKON!
Ens syskon är ju på nåt sätt på samma nivå, ens bästa vänner, fastän det varit både tårar o skratt genom livet.
När jag ser på mina tjejer när de leker och busar med varandra så blir jag alldeles varm innuti. Jag skulle aldrig kunna fylla den platsen hos dom som förälder.
Alla människor kommer alltid att ha åsikter om ALLT, så är det i vårt samhälle. Stå på dej, (lätt att säga ibland) du har inget att förlora.

Däremot hoppas jag för hela er familj att pappan snart får komma till Sverige, kan inte vara lätt att vara ifrån varandra så länge, och en pappa behövs alltid, både för mammor o barn.

Lycka till!

[br]

pust och stön! Det är ett mycket märkligt fenomen att somliga alltid ska lägga sig i och ha en massa "detkommerattgååthelvete"synpunkter.
Tänk om vederbörande sagt "kul, ett syskon. Jag ska föröska hjälpa dig så mycket jag kan"

Förhoppningsvis kan ni leva tillsammans snart!

Jobbigt med barn? Nja, det jobbigaste med att ha barn är att nästan alla måste ha synpunkter på hur man gör eller inte gör när man tar hand om barnen ( ja, synpunkter på allt annat också)!

[miar70]

Jag kan tfösta dig med att det är MYCKET jobbigare att ha ett barn, än två!
Ju fler, desto bättre...
Och det här med att vara ensam, jag läste nån undersökning, att ensamstående mammor hade MINDRE hemarbete än sambos/gifta...

[Susanne*]

Stort lycka till med lilla magen och allt Njut av er tid tillsammans

Lyssna inte Ensam vad är det Klart det alltid är toppen att vara två om allt men hur många är inte ensamma - på alla dess olika sätt Någon kanske lever som ensam fast de för omgivningen ser gifta ut Eller känner sig ensamma fast allt fungerar Eller att partnern reser mycket i arbetet så skolan undrar om det finns någon pappa...

Ja, är det inte det ena så är det det andra.

Jag är gift med en underbar man och pappa som dessvärre alltid har rest mycket i arbetet. Periodvis känner jag mig ensam med barnen men inte ensam i själen. Jag känner dock en oerhörd styrka att faktiskt inte vara beroende av någon och att jag klarar "oss" själva.

Möjligvis blev jag tveksam när jag var magsjuk förra veckan och själv med barnen.... Men det gick ju det med, och bra dessutom. Att jag och vi sedan blir oerhört bortskämda med service och allt när han kommer hem är en annan sak.

Kram

[mrs tall]

Grattis till magen! Här har du en till som väntar sitt andra med en man som flyger och far. När han är hemma är han verkligen hemma, medan han ibland kan vara borta med jobbet en vecka i stöten. Per år har han ca 100 resdagar, så visst vet jag hur det är att vara ensam med en liten!

Jag har tänkt som så att det kommer att vara jobbigt det första halvåret/året, men sedan kommer syskonen att sysselsätta varandra istället. Och det går inte att sätta prislapp på hur viktiga syskon är tycker jag!

Jag har inte berättat för släkten ännu eftersom jag vet att det kommer att bli ett ramaskri. "Kunde du inte vänta?", "hur skall du orka?", du vet ju inte ens hur det är att ha ETT barn, när er kille är så snäll, så HUR skall det gå med två?", "den lilla kommer att bli helt omöjlig när ni nu haft det så lätt med den första" osv. osv.... Jag samlar krafter fram tills vi åker hem till Sve/Fin, och berättar först sedan när jag själv har kommit över den här jobbiga första trimestern...

[mf]

Tack alla snälla för värmande svar!!! Jag skäms över att jag inte har svarat tidigare, för era ord har betytt jättemycket för mig! Får skylla på extremt illamående och trötthet som nu lyckligtvis börjar försvinna så smått. Anna du har helt rätt, detta forum och Barnaboken är ju ett fantastiskt stöd och det är faktiskt mycket därför jag själv inte är så förskräckligt orolig, även om det ibland är lätt att påverkas av andras chockerade reaktioner. Men sånt får man helt enkelt försöka låta bli med! Glad att jag fick så många kloka svar!!!

[Fjällfolket]

Halloj!

Det kommer att gå så bra så!
Jag var ensam med mina äldsta, 2 små älsklingar med 18 månader emellan, i flera år. Många frågor och tyckanden fanns ju, men det var MIN väg att gå.
Det enda viktiga är ju vad DU känner!

...och sist men inte minst - GRATTIS

StorKramen
/Fjällmor