Ledsen och trött!

[Kräftmamman]

Hej!

Har nu kommit till natt fyra med att kura vår 4månaders gamla pojke. Det har gått över förväntan. Redan natt 2 (även natt 3) sov han hela natten med endast ett uppvaknande då jag bara behövde ramsa några omgångar för att han skulle somna om vilket tog ca 4minuter. Så kuren och ramsan fungerar även för oss, JIPPI !!! (TACK ANNA).

Kvällarna har också gått bra. Första kvällen tog nästan en timme och andra ca 40 minuter. Och kväll tre bara 20 minuter. Men då jag tillhör kategorin ”hönsmamma” som aldrig låtit min son prova lungorna utan tagit upp tröstat och lagt till bröstet vid minsta pip (lite överdrivet), så har jag ont i själen på kvällen när han blir ledsen.

Så till mitt problem: Jag har ångest och ont i magen på eftermiddagen och kvällen när läggningen närmar sig. Det känns så jobbigt med läggningen att den är så ”kall” på något sätt. Att bara lägga ner och tillrättalägga sen solfjädern några sekunder (läste sen att man kunde hålla tills barnet blev sömntungt) och sen ut med ramsan. Känns för mig så hårt och känslokallt. Skulle vilja tala lite lugnande och stryka över huvudet/ryggen innan jag går ut. Men det har jag förstått att man inte ska göra. Kanske gäller det bara under första månaden och att man sen när allt sitter kan klappa lite lugnande? Känner mig också ledsen för att aldrig mer kunna amma eller vagga honom till sömns vilket jag ibland (inte 5 ggr per/natt) tyckte var så mysigt.

På nått sätt känns det som jag har övergett mitt barn. Tror jag lider av separationsångest eftersom han nu sover i eget rum bredvid oss. Kan man aldrig mer ha sitt barn sovande bredvid sig i sin säng? Inte ens när de är större, typ 2 eller 3 år?

Kanske att alltsammans beror på att jag ligger kolossalt efter med sömn. Har inte sovit mer än kanske 3-4 timmar i sträck på ca 7 månader. Sista två månaderna dessutom bara två timmar max i sträck. Sen så tog jag dom två första vaknätterna av kuren själv och sov bara några få timmar på efterföljande dagarna. Så kanske att min ”depression” beror på sömnbrist.

Är det någon som varit med om samma vid början av kuren och som också känt det tungt med läggning och som kan komma med tips eller tröst???

För övrigt är jag ny här i forumet så om jag gjort fel eller skrivit fel eller så ber jag om ursäkt på förhand.

[annawahlgren]

Välommen är du

Och pris och beröm ska du ha - otroligt duktigt jobbat, särskilt som du sedan så länge var så slut.

Jag är alldeles säker på att depressionen, separationsångesten, vad man nu vill sätta för namn på det, beror på att du är så trött och sliten. Du ser inte så klart - det gör man inte i det skicket. Du ser inte att lilla barnet lika desperat som du behöver få sova och sova ostört. Du vill ta hand om honom och lugna honom med fysisk kontakt därför att det antagligen är precis vad du själv skulle behöva. Du ser inte att det inte är synd om honom som får sova på nätterna utan att han tvärtom behöver det desperat och har ackumulerat en sömnbrist som är väl så allvarlig som din. Vill du alltså verkligen göra honom gott, måste du förstå att du hjälper honom bäst och mest genom att inte störa honom när han ska, vill och behöver komma i ro! Du ska bara precis lugna, och det är inte ditt eget behov av hans närhet och liggande i sängen och kelande med DIG och tröstande av DIG som ska - får - prioriteras här.

Det finns ingenting känslokallt över det du ger honom nu - goda sovvanor för livet. Det är kärleksfullt, det är verklig omsorg.

Och vi måste komma ihåg att det inte är de små barnens uppgift att göra oss lyckliga, att lugna OSS, att leva upp till åra diverse känslomässiga - och fysiska - behov Sådant får man som vuxen söka sig i vuxenvärlden. Något annat är inte rätt mot de små barnen. På en nyfödd och en liten bebis kan man snylta till sig en massa kel och kroppskontakt, men redan krypbarnet söker sig bort och ut i från en och ettåringen kan du aldrig "tvinga" till den närhet som inte sker på barnets initiativ.

Därför är det inte snälllt att lära små barn att de är hjälplösa utan vårt fysiska beskydd och att som jag kallar det klistra dem till vår egen person.

Små barn är inga gosedjur - hur hårt det än må låta så måste du respektera att också din lilla älskling är människa, med allmänmänskliga behov, och dit hör att få sova gott om natten, fredad för vargen, och inte ha någon annans oro och ångest hängande över sängkanten.

Så försök tala förstånd med dig

Och varför inte satsa en hel timme före läggdags på skrattet-till-go'nattet med tillhörande mys och gos och gull i famnen hur mycket som helst Det låter som om du brutalt kastade honom i säng direkt från - vad, ingenting

Så satsa mer på det underbara mjuka och roliga och nära INNAN du sakligt lägger honom i sängen och går ut med ramsan och överlämnar honom åt en skööön natt där ingen och ingenting stör

[SusanD]

Kära Kräftmamman!
Välkommen till Forumet. Åh, vad jag kan förstå dina känslor när du saknar goset med din lille son. Vår Emil har nu, 6 mån gammal, flyttat in i lilla-rummet intill vårt sovrum och det är lite som att klippa av navelsträngen på nytt. Absolut inte för Emil, han sover som en stock och trivs med livet men lilla mamman fick minsann ta sig i kragen för att inte komma med fler skäl till att han skulle ligga kvar i sovrummet.
När allt funkar som det ska med läggningen kommer du bara känna dig varm ihjärtat, tro mig. Ni har ju dagarna på er att gosa och sen är det ju det härliga skrattet ni har tillsammans innan läggdags. När det gått en tid och lillen av sig själv sträcker fram sina armar, sträcker benen och lägger ner huvudet då svämmar ditt hjärta över av kärlek och man behöver bara titta på den lille, inte röra.
Det är inte kallt att "bara" lägga ner och rätta till barnet, det är tryggt och varmt och vant och härligt att få sova.
Så nu får du allt lov att se allt det goda som nattsömnen för med sig och då menar jag för er alla.

Massor av kramar från Susan

[Kräftmamman]

Tack kloka ANNA!
Du har så rätt så rätt. Han finns ju inte för min/vår skull utan för sin egen. Och som någon sa, att barn skall man inte leva åt eller för, utan med.

Ja antagligen beror allt på min långa tid av bristande sömn. Ville nog bara få det bekräftat av någon utomstående som förstår och lyssnar

Nej vi lägger inte brutalt ner utan precis som du skriver så gosar vi och gullar och skrattar länge innan läggningen. Och faktiskt så vet jag att han inte alls är olycklig över att gå och lägga sig utan bara trött. Så med tiden blir allt lättare och lättare.

Tack även Susanne för det uppmuntrade svaret. Skönt att veta att det finns fler som hade lite svårt att klippa navelsträngen