TACK!! men Anna tyckte att jag kunde dela med mig för att visa riktigt hur långt man kommer med ATTITYDEN.Efter en härlig vinterpromenad med mina små tokar, den lilla bara drygt två veckor och den äldre tokan 2,5 år, är vi på väg hem och går i godan ro och pratar om livets allvar (Dora Utforskaren tror jag bestämt...
) som man gör med en levnadsglad tvååring. Nästan framme vid porten ser jag plötsligt hur vår äldre granne, som redan hunnit in genom porten, plötsligt faller ihop! Han ramlar baklänges, absolut spikrak och fullständigt handlöst och hans huvud slår i portdörren medan jag står på andra sidan glaset och febrilt försöker trycka rätt kod för att öppna dörren. Shit! Shit! Shit! är det enda jag tänker, i övrigt reagerar jag bara. Instinktivt.
Får snabbt upp mobiltelefonen ur fickan och larmar 112. Som av en händelse
har vi redan köpt lördagsgodis som ligger i fickan bredvid telefonen. Snabbt som attans fiskar jag upp godispåsenoch ger till dottern som står bredvid oss. Jag sitter på knä bredvid mannen och letar febrilt efter hans puls men han andas i alla fall! Nej! Nu slutar han andas också och han har ingen puls heller!! Jag får snabbt instruktioner i hjärtmassage som jag genast sätter igång med i ett desperat försök att rädda hans liv. Under tiden hör jag bara ett mantra i huvudet "Attityd av Självklarhet - Attityd av Självklarhet - Attityd av Självklarhet". Tack vare det lyckas jag samtidigt hålla igång ett vardagligt samtal med dottern som fortfarande står bredvid, utföra hjärtmassagen och prata med SOS-killen samtidigt.
Äntligen kommer räddningstjänsten!! De har med sig defibrillator och tar snabbt över ansvaret medan jag tar dottern i handen och går ut ur porten. Fortfarande är det Attityden som gör att jag kan hålla mig saklig. Vi går till brandbilen för att titta närmre på den och vi studerar noggrannt lördagsgodiset och enas om att de sura verkligen var suura! När de springande bär ut mannen på bår så pekar jag åt andra hållet. Kolla där! En pippifågel (skata...
) , fin va?! När ambulansen lämnat platsen pratar den ansvarige brandmannen med mig, och jag får beröm för insatsen, desto mer när han inser att jag hade båda barnen med mig men jag kan bara konstatera att om någon var duktig så var det dottern! Hon verkar inte tycka att det var obehagligt eller skrämmande på något sätt. Tvärtom, en vardaglig händelse utan alltför stor betydelse, om någon ramlar så bankar mamma lite på honom bara, inget mer med det...
Älsklingstoka!! Utan Attityden av Självklarhet hade jag stått mig slätt och släppt in en hel vargflock men nu är den enda vargen vi känner till fortfarande Vargen i Bamse
Men jag hade ju andningslarmet, så han blev inte rädd för vagnen och sover fortfarande gott på natten! (Vagnen är numera utbytt. Den nya har skyhöga kanter.)
. Obduktionen visade att det var en massiv hjärtinfarkt med totalt igenproppade kärl så trots allt vi gjorde för att rädda livet på honom så gick det inte.