Nu fungerar ingenting!!! 19 mån

[Mindy]

Ingen "uppfostran" före 2,5 års ålder men nu i förtrotsen k-a-n NEJ och konsekvens bli nödvändigt IBLAND. Mest handlar det ändå om att själv tänka efter före och att ha en positiv inställning.
Visst känns det skönt att veta att det faktiskt FINNS en orsak, och inte är det så roligt för honom heller.

Inget jä-elskap. Det är vuxnas (dina) värderingar. Jag kan också (när jag är obalanserad) UPPLEVA det så, men det är ju stor skillnad jämfört med HUR det verkligen är. Han ställer frågor och väntar sig ledning.

Det är vår plikt att veta att det FINNS en orsak och försöka hantera detta på bästa sätt. Att inse att det INTE handlar om j-elskap. Inte vill vi höra att barnen kallas monster som i TV4, eller hur?
Vi har ju turen att ha ett forum som bjuder på tips. Helt oöverträffat.

Tålamodet. Just för att jag INTE har något tålamod att skryta av så måste jag finna andra vägar. Att lämna honom där vid dörren och låta honom plinga 20 gånger RÄDDAR mig undan tålamods-haveri. Förstår du hur jag menar? Jag gör ju andra saker under tiden, avleder mig själv helt enkelt.
Om jag ska stå där vid dörren och vänta/hjälpa så blir
1) jag irriterad för att jag borde ha börjat med lunchen och för att jag tycker att det är tråkigt att ringa på dörrklockan
och 2) han blir irriterad för han behöver (och vill ju inte ha) inte hjälp med en sån enkel sak utan känner sig bara pressad att SNABBT bli klar och komma sig in.
Tro inte att han inte vet att jag står och suckar inom mig.
Därför så tycker inte jag att min lösning är att visa tålamod - utan att hantera min brist på tålamod. Samtidigt som han får den frihet han behöver.

Det är ju inte meningen att du ska "dansa efter hans pipa" utan agera så att det inte verkar så. Som om du hade ledningen (vilket det ju inte alltid känns som men det behöver inte han veta) och hade planerat att precis så här ska det gå till. Tänka efter före i olika situationer framför allt.

Jag förstår att det är svårt att säga "spelar ingen roll" om att blomkrukorna åker i backen. Det var inte riktigt såna situationer jag syftade på.
Att köpa billiga krukor och blommor i en övergångsperiod (obs!) är ju annars helt rätt tänkt. Sen är det bara att framhärda, hur tålamodskrävande det än är. "Oj, då - nu gjorde nog blomman illa sig. Man tittar på blomman och klappar blomman". Jag har inte många bekanta som river ned blomkrukor så jag tror inte att du behöver oroa dig för hans beteende i framtiden.

Kring uppenbara förtrots/griniga situationer, se Annas tips i min länk om att minimera "papegojandet".

[Kristin]

Därför så tycker inte jag att min lösning är att visa tålamod - utan att hantera min brist på tålamod. Samtidigt som han får den frihet han behöver.

Jag förstår att det är svårt att säga "spelar ingen roll" om att blomkrukorna åker i backen. Det var inte riktigt såna situationer jag syftade på.
Att köpa billiga krukor och blommor i en övergångsperiod (obs!) är ju annars helt rätt tänkt.

Jag tycker verkligen att du har rätt i det du skriver Mindy, men....ovan citat kan tolkas som att "jag pallar inte, så håll på då!" Förstår du? Jag känner ju samma som du, men jag känner även att jag låt-gåar när jag känner så. Jag pallar inte "så håll på då". Typ....


Och så det här med krukorna: jag lever verkligen i tron just nu att han ALLTID kommer att vara "så här" (dvs helt normal egentligen) och därför tar jag för allvarligt på det. Hm....dumt, ja men också mänskligt.

//Kristin

[Mindy]

Mmm...men jag håller inte med din känsla.
Tolkar mera som "varsågod, gör det du ska/vill till dess att du är klar, jag går och gör mitt - du är välkommen att vara med när du känner för det". Typ.
Inte "låt gå" utan mer strategi och planering och respekt än så.

Du lägger helt enkelt för mycket vikt vid UPPFOSTRING här, det är därför du känner som du gör är min helt amatörmässiga analys.

Har snart läst ut boken "Att växa med ansvar" och den är verkligen givande. Visst, i alla lägen och alla dagar hinner man ju inte med sig själv trots att man VET (och har läst) att man borde ha gjort annorlunda. Jag brukar tänka på att AW säger att ens samvete är varningsklockan. Då vet man, och kan göra bättre ifrån sig nästa gång.
Sanningen är ju också att jag så väl så väl känner igen mig själv och mitt bristande tålamod i sonen. 8) Men jag erkänner att jag aldrig kunde förutspå att NU skulle bli så NU och inte sen - som när man har fått barn.

Du vill göra bättre ifrån dig/er. Annars skulle du ju inte söka information på forumet. Försök bara att inte låsa dig vid hur saker har varit och sätta för stor fokus på DIN EGEN frustration. Sätt sonens frustration i centrum i stället och hitta en lösning på den med hjälp av de länkar/tips du har fått.
Du vet att det finns en anledning till att den här fasen är här och nu.

Fina tips för eftertanke av FoaS.

Mammuts råd att ignorera utmanande och uttjatade situationer är också överlägset. Du ska se att intresset minskar radikalt.

Usch, det är så dåligt väder här idag så jag hänger vid datorn alldeles för mycket. 8)

[anna]

Mindy!

Vill bara aåpplådera en stund åt dina svar!!! =D> =D> =D> =D> =D>

Fantastiskt!

Ta åt dig Kristin! Här finns mycket att plocka!

kram anna

[Mindy]

Tack Anna 8)

Kristin ;
Passar också på att klistra in en lysande tråd som jag läste igår, har missat den förut. Bra att ha för framtiden men det kan också ge en aha-upplevelse om VAR vi (jag tillåter mig att säga så eftersom våra barn är ganska jämngamla) är nu = vilka krav man kan ställa/inte ställa.
I denna tråd är killen mellan 3 och 4 år, och se vilka krav man då FORTFARANDE INTE kan ställa
http://www.annawahlgren.com/phpBB2/viewtopic.php?t=4678

Personligen tycker jag att det svåraste är att hitta balansen mellan att inte behandla barnet som för litet eller som äldre än vad det är.
En diger utvecklingsfråga som förälder

Nej, nu ska jag sluta bombardera dig med svar Kände bara igen flera av situationerna (och din frustration)...

Lycka till!

[Kristin]

Hej Mindy o tack för svar!

Jo, visst har du rätt betr din analys. Jag tänker framförallt på vad alla andra skall tycka och DET har alltid varit mitt stora problem (även innan pluttens ankomst).

Vi brukar umgås med ett grannpar där fadren är millitär. Han/de har i mångt och mycket ett väldigt humant sätt att bemöta sina barn (4 och 1 år), men helt klart finns där också mycket vän av ordning. Det KÄNNS som att de gör rätt, by the book (ryter och markerar emellanåt). Eller snarare, rätt som ALLA ANDRA för enl alla andra SKA man minsann markera för annars tar man inte sitt ansvar som förälder. JAG vill inte ha stämpeln på mig att vara slapp och inte göra något. TROTS att jag gillar barnaboksfilosofin. Jag är ju själv vän av ordning-uppfostrad. Grrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrr, vad jobbigt.

Det är precis som att när vi (familjen) är ensamma då kör jag AW jättemycket, men när vi kommer ihop med andra så vacklar jag .

Antingen är jag för dåligt påläst med AW eller så är jag ingen äkta AW-fan... Jag vacklar/ändrar ju hela tiden. Inte undra på att pojken blir fundersam...

I MIN barnfilosofi så är det viktigast att sonen LÄR SIG något av det han gör/inte gör. Det har jag/ska jag alltid ha i bakhuvudet. Men HUR man bäst når dit det vet jag inte.

zzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzz

Kram Kristin

[elin sofia]

Kristin! Såg att Mindy rekommenderade boken "Växa med ansvar" tidigare i tråden och jag ville bara pusha lite extra för den. Jag tror du skulle ha jättemycket nytta av den och få många aha-upplevelser om du läste den. Kanonbra bok!

Du skriver:

I MIN barnfilosofi så är det viktigast att sonen LÄR SIG något av det han gör/inte gör. Det har jag/ska jag alltid ha i bakhuvudet. Men HUR man bäst når dit det vet jag inte.

Just den biten tycker jag tas upp väldigt bra i den boken!

[Kristin]

Hej Elin Sofia,

jo jag har boken och börjat läsa. Gillar den redan.

//K.

[kokos]

Kan väl bara säga att vi gått igenom och GÅR igenom en hel del kriser själva också. Delar med mig av några tips även om flera andra redan svarat superbra:

1) Protester med att gå in löser vi med att
Gå ut tidigare så att ute-tiden blir längre och han ibland hinner tröttna och vill gå in själv eller:
Gå in med ett VÄLDANS glatt tillrop: nu går vi in och tittar på Pippi, tjihooo. Eller: nu går vi in och äter frukt. Mutor i alla former fungerar hur bra som helst. Men börjar man tveka - eller värst av allt fråga (ska vi gå in?) då kan vi vänta oss en väldans massa protester.

2) Dagis har säkert en hel del att göra med det hela även om det kanske inte är hela lösningen. Många som har så små barn på dagis upplever att barnen "straffar" föräldrarna när de kommer hem. Men på dagis är barnen helt otroligt "väluppfostrade".

3) Tålamod! Visa honom igen hur man gör med blommor och andra saker. Tjata. Klappa blomman. Lukta på blomman. Vattna blomman. Och råkar blomman gå sönder: ojdå stackars blomman.

4) Nej är ett rätt värdelöst ord. Fundera själv på hur du reagerar om nån säger nej till dig hela tiden. Klart man blir frustrerad! Ibland upplever jag att vissa människor liksom "går in" för att säga nej eller ha en annan åsikt än jag och då blir jag helilsken. Kanske det är detta som händer i din son? Du får förklara varför det är ett nej och ge ett alternativ.

[annawahlgren]

Tack, Mindy Lysande inlägg, konstruktivt, på kornet rätt och positivt

Tack, alla

"Eg riktar sig min 'kritik' till AW", skriver du, Kristin. "Varför får inte JAG sådana här mycket nyttiga tips??? Går det inte att läsa mellan mina rader att jag bara är FRUSTRERAD då jag inte lyckas hantera sonens beteende/frågor? Jag är inget monster."



Nej, du är inget monster, och det är inte ditt lilla barn heller.

Du riktar kritik mot mig och det kan jag fuller väl förstå. Jag har legat lite lågt, om man säger, därför att jag på ren svenska tröttnat på att du envisats (och envisas) med att leta fel och problem där egentligen inga finns - om du bara kunde ta det lite lugnt och lära dig dra på smilbanden Så jag erkänner min begränsning i fallet Kristin (förlåt mig förlåt ) och vill bara påminna om att du fått och får ofantligt mycket "nyttiga tips" från alla andra håll och kanter hela tiden. Ta till dig dem och var tacksam

Jag kan inte göra allt för alla. Jag kan göra litegrann för någon, ibland.

[mammamy]

Och från en utpräglad typApersonlighet med stort behov av ordning men också pragmatisk läggning: 8)
jag kopplar ur diskmaskinen med säkringen när lille E blir för klåfingrig, då kan han ratta och fingra bäst han vill utan att den startar eller hänger sig.
Tvättmaskinen som är ny går obegripligt nog att sätta igång med luckan öppen (hemska scenario) så även den kopplas ur med separat strömbrytare på väggen mellan tvättarna. Enkelt att montera för en elektriker och gör huset brandsäkrare, inte fel.

lille E hjälper till med all tvätt och diskning och får DÅ sköta rattarna, under överinseendeförståss...

Det gäller är välja sina strider och själv klä skott för sina hang-ups och begränsningar. Står du inte ut med att han slår sönder krukor och inte orkar visa honom hur han skall göra (klappa fint etc x 100 000 eller vad som behövs) så ha inga krukor ett tag då, ta konsekvenserna och agera istället för att reagera, det är min paroll.

Kom igen Kristin, det är du själv som inte kan bestämma dig för hur du skall förhålla dig till detta, bara fatta beslutet och agera därefter!