Leka eller inte? Vet varken in eller ut!

[Willes mamma]

Hej
Wille är 21 månader och en riktig vessla
Han går på ett dagis som han stormtrivs på och det är är inga större problem att hämta och lämna.
Grejen är när vi kommer hem!
Jag är trött och maken är trött. Jag vill ögna/läsa morgontidningen, kolla igenom dagens post, laga mat och sätta mig. Framför allt vill jag prata med maken om dagen som varit.

Samtidigt är Wille där och drar i armen och vill att jag/vi ska leka med honom, bygga Lego eller läsa böcker.
Det är helt okej, man vill ju umgås, men det går ju inte hela tiden!

1. Å ena sidan tänker jag att "här har vi varit från varandra hela dagen så det är klart att man ska umgås med sin son" och så får jag dåligt samvete och sätter mig och försöker leka med honom till han lägger sig.
(Detta resulterar i mängder med ogjorda saker som bara ligger och dräller...)

2. Å andra sidan är han ju en del i en familj. Mamma och pappa vill/måste faktisk prata med varandra också utan att Wille är jorden medelpunkt hela tiden.
Mamma och pappa vill faktiskt kunna läsa posten/tidningen och få kunna sätta sig ner i soffan och ta igen sen efter en dag.


Jag är så ambivalent. Jag vet inte hur jag ska förhålla mig till detta.
Hoppas någon begriper vad jag menar och kan komma med lite tips/uppmuntran

[Louise]

Hej där, jag förstår och känner igen mig i vuxenbehoven som du beskriver, är ju vuxen jag med. Men det är som du säger: Ni har ju varit ifrån varandra hela dagen.
Jag tänker på socialdelaktighet som lösningen: du vet först arbete och sedan semester. Det brukar ju funka toppen. Så kanske dra igång en gemensam syssla som inte kan genomföras utan Willes hjälp och sedan kan ni ta semester allihop. Då blir det ju vuxentid för tid för post, samtal och tidning och vila.
Louise

[cillamamman]

Den givna socialadelaktigheten är att laga mat tillsammans. Samtidigt hinner man förhoppningsvis växla några ord om dagen som varit och som bonus hinner barnet inte stöka ner på andra ställen, så det blir mindre plock.

[Willes mamma]

Jo, att vara socialt delaktigt och känna sig behövd är många gånger nyckeln till allt har jag märkt.
Jag får nog ta och jobba mera på det!
Jag har märkt mer att efter att han varit med och diskat eller liknande, så kan han pinna iväg och pilla med något alldeles eget.

Det är ju kombinationen vuxentid/barntid jag inte får ihop men kanske det löser sig med ännu mera delaktighet


Matsituationen är lite dum hemma hos oss.
Jag och Wille kommer hem ca 17.00 på dagarna och maken kommer hem 19.30.
Jag och maken äter mat någon gång mellan 20.00 och 20.30.
Jag ställer mig alltså inte och först lagar riktig mat till Wille och sedan lagar riktig mat till mig och maken!
Det får bli burkmat eller så värmer jag upp rester från dagen innan till Wille. Ibland blir det havregrynsgröt också.
Det känns jätteknasigt men så är det.
På helgerna däremot äter vi och lagar mat ihop gemensamt och det är mycket trevligt.

[annawahlgren]

Jag och Wille kommer hem ca 17.00 på dagarna och maken kommer hem 19.30.
Jag och maken äter mat någon gång mellan 20.00 och 20.30.
.

Du är så välkommen hit

Jag förstår bara inte riktigt - varför äter ni så sent Och är inte lille Wille med då (Vilket han ju inte bör vara, eftersom han ju rimligen ska sova då, men har ni ingen gemensam middag - åtmnstone du och han
)
Du bekymrar dig om er vuxna egentid - men hans med er, då Där han kunde känna sig behövd och nödvändig ("de andra klarar sig sämre utan mig") - något han verkligen inte gör på dagis, hur bra ni än tycker och tror att han trivs där

Vart tog själva lilla familjelivet vägen

Jag blir ibland uppringd av journalister som undrar om jag inte tycker samhället borde ordna med betald barnavlastning.

Ordet barnledig har ju också fått en annan innebörd numera: förr betydde det att man var ledig från jobbet för att ta hand om sitt/sina barn. Numera betyder det att man är ledig från barnen

[ms Sophie]

Går det inte att du och Wille lagar mat tillsammans till er och som maken får värma när han kommer hem?!
Då har du och Wille en mysig stund och samtidigt gör ni nytta, för hur skulle annars pappa få mat då om inte Wille fixade åt honom?! Det är min spontana tanke i alla fall. Du behöver ju bara äta en symbolisk liten måltid för att ni ska äta tillsammans och så kan du ju äta "riktig" middag senare när maken kommer hem.

[Willes mamma]

Jag förstår bara inte riktigt - varför äter ni så sent Och är inte lille Wille med då (Vilket han ju inte bör vara, eftersom han ju rimligen ska sova då, men har ni ingen gemensam middag - åtmnstone du och han
):

Gubben kommer inte hem förräns den tiden och han hinner inte äta på hela dagen, så det blir "riktig" mat först vid den tiden, tyvärr.

Och precis som du skriver, Wille sover då. Han lägger sig klockan 20.00 på minuten (tack AW )

Jo, jag skulle som ms Sophie skriver kunna göra middagen med Wille och så får gubben äta den uppvärmd. Grejen är att det tar tiiid att laga riktig mat (för att lösa grejen med delaktighet) och Wille är så hungrig när vi kommer hem. Han håller sig inte en timme tills maten är klar.
Alternativet i det fallet är halvfabrikat och det gillar jag inte!

Som det är idag blir det havregrynsgröt eller barnmat på burk eller kanske gårdagens middag.
Jag kanske skulle ta och börja äte lite grann med honom, låtsasäta liksom.

Du bekymrar dig om er vuxna egentid - men hans med er, då Där han kunde känna sig behövd och nödvändig ("de andra klarar sig sämre utan mig") - något han verkligen inte gör på dagis, hur bra ni än tycker och tror att han trivs där

Vart tog själva lilla familjelivet vägen

Det "riktiga" familjelivet infinner sig lördag, söndag och måndag. Tyvärr är det ju så när båda jobbar.

Men visst, jag skulle behöva (känner jag nu) införliva Wille i ännu mera vardagssysslor, så att han känner sig ännu mera behövd och nyttig.
Jag vet ju att mycket "löser sig" genom det.

[miar70]

Hej
En tanke... om du lagar middagen sent, när Wille sover , så kan du kanske laga maten en dag i förväg . Den maten kan du bara värma när du och Wille kommer hem, så får ni BÅDE lagad "riktig" mat, och det går snabbt
Så har jag gjort i perioder, när det varit "körigt"
Kram Mia

[Gäst]

En halv banan eller en mugg mjölk på vägen hem från dagis kanske skulle ta hand om värsta blodsockerfallet? Förr eller senare måste du ändå lösa det på annat sätt för han skall väl inte äta burkmat resten av livet?

/Pea

[annawahlgren]

Tack, alla eminenta tipsare, frågare och rådgivare här

Vill bara flika in en liten beprövad tanke med anledning av trådrubriken:

Har man i missriktad välvilja utnämnt sig själv till lektant / lekfarbror och lärt lilla barnet att man står till tjänst som serviceinrättning ända in i den lek barnet med förlov sagt borde få ha för sig själv - leka är det absolut enda små barn är BÄST på här i världen, så vad ska vi dit och kladda för - måste man också själv bryta det mönstret, när den dagen kommit att man börjar klaga på lilla barnet som inte "kan" leka själv.

Barn gör som vi lär dem. Så enkelt är det (och så vådligt, vanskligt svårt ).

1. Så i stället för att låta sig forslas iväg till det man inte vill göra, den lek man inte vill leka och den saga man inte vill läsa (Saken), kan man slå sig ner som en hög cement, orubblig, på golvet/mattan/soffan, se glad ut och be barnet hämta Saken.

2. Sedan intresserar man sig för Saken och vad man kan göra med Saken och ställer frågor till barnet kring Saken. Men man rör inte Saken själv. Man lägger sig inte i med lösningar, rekommendationer, påpekanden, kommentarer - man frågar bara lite lättsamt, får sig demonstrationer, och utbrister lagom engagerat JAHAAA på väl valda ställen. Det hela blir förevisning i stället för lek. (Och det är ju det man som barn kan ha vuxna till: att visa hur saker och ting går till här i världen )

3. Efter denna lilla samvaro kring Saken, där man finns tillgänglig och där man är (lagom) intresserad men inte rubbar sig en tum, kommer lilla barnet att a)tröttna - dvs är "färdig" och gå till annat, b) vara lyhörd för ens egna förslag: "Nu tror jag det börjar bli dags att laga mat! Vad ska vi göra, tycker du?" och glatt galoppera iväg med en till denna sociala delaktighet, vilken det nu är, c) hämta fler Saker (säkert första gången!) så att stunden där barnet är läraren och man själv den passiva eleven blir längre och längre och längre, för att den är så underbar.

Den är så underbar för att den betecknar ett MÖTE på mellanmänskliga villkor. Och som ett brev på posten kommer den sista och avgörande punkten, efter vilken lugnet sänker sig och friden ler:

4. Barnets reaktion av lättnad.

[Willes mamma]

*stön*
Huvudet på spiken Anna W. Det är nog ungefär det här jag är ute efter/behövde höra.
Jag vet ju att du skriver om att man inte ska vara lektant till sina barn, det klarar de ju så bra själva.
Det är balansen som är så svår men du bakade ihop det så snyggt i punkt 3!

Sätta sig ner, låta Wille visa/prata/peka osv men inte låta mig "förledas" in på hans rum och bli "låst" tills samvetet inte orkar mera.
Just detta med att efter att han visat osv. fortsätta med att t.ex laga mat och tala om för honom att han verkligen behövs för det, ja... vad ska jag säga, det blir ju lite som att göra två flugor på smällen på en gång

Tack, jag känner mig uppfyllt av ny kraft 8) och ska genast idag börja med att laga "riktig" mat när vi kommer hem.

Pöss!

[annawahlgren]

Härligt Två flugor på smällen, minst. Redan