Det är precis så jag har sagt också! Antingen läser han själv, och förstår vad jag pysslar med - för allt går inte att förklara så lätt - eller så litar han på mig till 100% och ifrågasätter inte!Tessan skrev: Så.. Jag har nu sagt så här att du gör vad jag säger att du ska göra med Emma utan att ifrågasätta mig om någonting tills du har läst själv och förstått varför jag gör som jag gör.
Säkert inte alls rätt men jag orkar inte ha honom och min egen attityd att brottas med.
/tessan
Om han läser tar jag gärna så väldigt gärna - en diskussion med honom om de olika sätten man har att handskas med en viss situation. 
Själv upplever jag det så, att han vill alltid när det uppstår ett problem av något slag lösa den på kort sikt - nu. Och gå där ribban är lägst... som nu igårkväll exempelvis: in och lägga tillrätta, alt. ta upp och trösta... han frågar sig inte vad som händer imorgon natt eller om en vecka, om man gör på ett visst sätt. Jag har försökt att påpeka detta - och han lyssnar och nickar, men nästa gång det är så dags gör han likadant igen.
Och just där och då, med en gråtande Hugo som behöver ha min fulla koncentration så att jag kan bedömma läget rätt, och aggera riktigt, kan jag inte också ta en konflikt med en vuxen man som ifrågasätter det jag gör. Han får gärna ifrågasätta, men inte just då. Sedan, när lugnet har lagt sig, tar jag gärna en diskussion om vad jag gjorde och varför! Ska nu läsa lite mera i "att växa med ansvar", och se om jag kan hitta ideér där om fungerande konflikthantering med vuxna män...
Låt Barnaboken ligga framme väl synlig
)
Malte 070109 
