Lögner från 11-åring ...

[jaer]

Hej!
Jag har en tjej som snart fyller 11. Hon är bra i det stora hela och det fungerar bra här hemma, men en grej gör mig fundersam: Hon ljuger emellan varven och oftast är det så uppenbart att det är osanning, så jag blir helt förbryllad över hur hon verkligen kan tro att vi går på det hon säger. Hon kan t.ex. påstå att hon bortat tänderna fastän tandborsten är snustorr o.dyl. Jag blir ställd här. Hur hanterar man det? Ska man framstå som ett pucko och säga ... ja, ja, du har väl torrborstat idag då ... eller hur fasen gör man? Man vill ju känna att man kan lita på sitt barn.

/Jane

[annawahlgren]

Nja, du ska nog släppa av på ambitionen att kunna lita på ditt barn Hon är inte "färdig", om man säger, och hennes uppgift här i världen är inte att göra dig lycklig eller leva upp till dina förväntningar.

Din uppgift däremot är att visa henne, lära och leda, så att du på bästa sätt förbereder henne för ett liv utan dig.

Hon är inte elak eller manipulativ eller allmänt gräslig; hon har bara fattat att hon kan lura världen så som den har lurat henne så många gånger. Små barn är kolossalt lättlurade och det ska vi tacka för, när de är små... När de blir större, och din lilla flicka är ju faktiskt i förpuberteten (eller i själva puberteten), börjar de fatta att de också kan luras. Vilken elvaåring tror t ex på tomten De experimenterar. Det handlar väldigt lite om moral här. Det handlar om att laborera med saker och ting och kan ses lika sakligt som om det handlade om matlagning. Vi experimenterar med recepten och grytorna

Så fråga inte så mycket. Gör ett "vi" av tandborstningen, om du är osäker. Borsta själv, med henne, och prata lite trevlig smörja under tiden. Ljuger hon dig rätt upp i ansiktet kan du avfärda det hela lite lätt med ett :"Det tror jag ju inte, peståss", eller "Det är bara fördomar" eller vad som passar. Gör det med ett leende, så långt du är mäktig.

Elvaårsåldern är en tid när tjat, oändliga tjat och föredrag, blir nödvändiga, vare sig man känner för det eller ej. Kom då bara ihåg att aldrig chikanera henne inför andra. Med ett sliskigt leende kan man deklarera: "Kom älskling, så ska jag berätta en sak!", hugga ungen (som inte kan låta bli att bli nyfiken) och sedan skälla öronen av henne i enrum. Om det absolut skulle behövas, vilket det stundom gör.

Ett bra knep att någorlunda komma tillrätta med ljugandet är också att göra likadant, väldigt flagrant. Små (och inte så små) barn har inte för mycket av den vara som heter inlevelseförmåga. (Jag har skrivit om saken i Barnaboken om åttaåringen, för det är där det brukar börja.) En enkel sak som att barnet frågar: "När ska vi äta?" och man svarar: "Nu. Maten står på bordet!" och så gör den inte det alls; bordet är tomt - kan göra en bra sus. "Var är mina kläder?" - "De ligger hopvikta i ditt skåp. Tvättade och fina. Allihop. Hur fint som helst." Och så har du inte rört smutsburken. Ungen blir förstås upprörd och talar om för dig att det inte stämmer alls, det du säger. Och då har du chansen att hålla ditt föredrag, i enrum, med lagom stora bokstäver. "Antingen ska vi tala sanning här i huset och säga som det är, eller också ska vi INTE tala sanning här i huset och säga som det INTE är. Vad tycker du? Hur ska vi ha det? Fundera på saken och kom till mig när du har tänkt färdigt." Varpå man går, och väntar, och lyssnar till det ganska underbara svaret... Och gör då en överenskommelse, som givetvis ska vara utan klander, utan förebråelser, utan vad-var-det-jag-sa och utan några som helst krav på förlåt och skuld och skam

[jaer]

Tack Anna!
Du är underbar! Det låter så enkelt, precis vad jag behövde höra.
/Jane

[annawahlgren]