Desperata nu!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

J och Å · Inlägg av **J och Å** » tor 16 mar 2006, 22:56

La Karl 19.00 och nu är klockan 22.00 och han är fortfarande uppe!!!!!!!!!!!!!!!!

Vad göra???????????????????????

Vi har nu kört alla knep och han studsar fortfarande upp ur sängen??

Är desperata nu och behöver verkligen er hjälp. Vad ska vi göra.

J och Å · Inlägg av **J och Å** » tor 16 mar 2006, 23:22

Ingen????

Vi kan ju inte låsa in honom, vad gör vi för fel.

Gäst · Inlägg av **Gäst** » tor 16 mar 2006, 23:40

Sånt händer i de bästa familjer

! Med risk för missförstånd - som så lätt sker med en text som förmedlar levande livet - så skriver jag ner ett scenario som skedde för ett tag sedan.

Jag hade en moder på tråden som hade samma bekymmer som du. Så här gjorde "vi"!

Kväll nr 1. Så fort hon reste sig det minsta i sängen så gick modern dit och "puttade" ner barnet igen. Modern hann knappt lämna sängen innan det skedde de första 10 gångerna

. På med glad bastaramsa och ut (med med "ögon i nacken" = öm fader sufflerade med handtecken vad som hände). Det tog 45 minuter första kvällen. Det var ett himla spring men till sist tröttnade hon på att resa sig upp. Humöret var från spjuver till småsur - sedan nöjd.

Kväll 2. La som vanligt och ut med ramsan. Fadern sufflerade vad som hände och modern "puttade" ner henne vid minsta tecken på att gå ur sängen. Ut med ramsan som vanligt. Tog 20 minuter. Humöret var gott!

Kväll 3. La som vanligt och nu räckte med att dra till med en glad och punktsättande bastaramsa så fort hon ens i tanken tänkte gå ur sängen. Maken sufflerade vad som hände. Barnet la sig ner direkt på ramsan! Tog 5 minuter och humöret var småsurt men gott och hon somnade nöjd.

Kväll 4. La som vanligt och ut med ramsan. Inget sufflerande. Barnet hoppade ur en gång men se då gick det bara att glipa lite på dörren

. Sammanbrott direkt. Mamman gick in "som en robot" och la ner henne och gick ut och gav ramsan utanför dörren som om barnet aldrig varit ur sängen. Humöret surt men gott. Började nynna efter någon minut och somnade nöjt. Tog 15 minuter tills det var tyst.

Kväll 5. La som vanligt. Barnet glatt och nynnande och somnade efter 20 minuter. En helt vanlig läggning alltså! Därefter inga bekymmer mer!

Kanske kan denna story inspirera! Notera hur vi för varje läggning backade på verktygandet och tiden för ingripandet.

J och Å · Inlägg av **J och Å** » fre 17 mar 2006, 10:30

Ja, inspirerande. Nya tag i kväll.

Undrar dock, vad gör vi idag på dagen. Anna tipsade i min andra tråd att ge honom en bok att bläddra i. Ska vi köra på det. Jag är ju själv idag och min fysik är inte den bästa så att springa in och ut blir tungt, men självklart tvunget om det behövs. Svårt bara att veta när han är på väg eftersom jag inte har någon som kan kika åt mig.

Orkar inte med samma visa igen. Igår solfjädrade maken honom till sömns både middag och natt. Detta funkar ju inte, och jag skulle inte ens klara det, 1,58 lång med en mage stor som i v 38 och foglossning. Ha ha vilket elände.

Så om det blir in och ut vet jag faktiskt inte hur jag gör. Jag får väl leda tillbaka hela passet och sen avbryta efter 1½ tim.

Igår kväll satte jag en stol till hans säng så han kunde hoppa i själv.

Tankar kring detta?

Inlägg av **annawahlgren** » fre 17 mar 2006, 11:29

Du ska ö h t inte lyfta och solfjädra är ju omöjligt med ditt goda maginnehåll. Så stolen är en utmärkt idé och självklar. Dvs att han givetvis ska ta sig tillbaks själv i sängen. (Tänkte du kunde ha fått lite praktiska tips av Patriks tråd också.)

Kan han ta sig ur, kan han ta sig in.

Du får nog kosta på dig att bli om inte arg så mycket TRÖTT och mycket TRÅKIG. Gör dig till ett sällskap han inte vill ha. Jag vet, det bär emot, men vi talar inte om en liten bebis längre. Han ställer frågor och inbjuder till underhållning och kul om vartannat, men du är helt enkelt fel person att kommunicera med. NU. För nu vill du vara i fred, precis som han behöver och ska få lov att vara i fred. Punkt.

Lämna honom glad med boken och ge honom en glad och trevlig ramsa när du går/gått och gör andra trygga trevliga ljud i huset. Det är "förtroendet". Missbrukar han sedan detta förtroende, där du räknar med att han har en skön lässtund innan han somnar och sover så gott, genom att komma upp och se vad du har för dig och pocka på din uppmärksamhet, är det slut på trevligheten. Säg inget, mulna bara, ta honom i ena handen och stolen i den andra och ställ dig och vänta på att han kryper i säng själv. Natta inte, dutta inte, gå ut med en klart avslutande och smått sur ramsa. Med stol. (Och med bok. Den får han ju anses ha läst färdigt för den här gången, eftersom han kom upp. Den ska inte presenteras förrän nästa dag, då du gör likadant från början.)

Avvakta, ge honom en chans att stilla sig och somna. Kommer han igen, upprepa, och då ska du verkligen, återigen, inte försöka "hjälpa" honom till det ena eller det andra som han mycket väl kan själv och inte borde ha krånglat med! Jag menar inte att du ska vara irriterad eller ö h t prata alls (annat än ramsan när du går) men det du utstrålar ska vara att du har fått NOG och att du helst skulle vilja slippa låtsas om det här

som om hans trafikerande vore en pinsam incident, ungefär, som vi ska hoppas världen inte ser

Frilägg, tredje gången, dörröppningen lite och sätt dig där och läs så han vet att du är där. Ta med stolen och upprepa, om det behövs; kommer han upp så kommer han i alla fall inte ut.

I värsta fall får du hålla på så här hela sovstunden. Skulle han då inte somna, skulle jag nog hålla på lite till i förhoppningen att han skulle slockna till slut, och då ge honom en tjugominuters, även om den hamnade långt utanför marginalkvarten den här gången. För nu gäller det att bryta ett mönster. Och då kan man inte låta honom komma upp och själv vara glad i stor stil sedan, när hela tiden gått åt till dessa jobbiga promenader och stolsklättringar. Jag skulle nog inte ge mig förrän han faktiskt sov. Om så bara fem minuter. Även om det tog mig tre timmar. (Nu har jag ett mycket gott tålamod, när det gäller små barn - men det är också för att jag vet att det lönar sig.)

Även om han är världens underbaraste på alla sätt och vis, är inte hans beteende det just nu. Hänsyn kan du inte begära och ännu mindre naturlivgtvis förståelse för ditt predikament, men du kan, får och bör markera (genom att vara sur och tråkig och inte beröra, alltså röra) att hans bedårande charm och personlighet inte ger honom frisedel att inkräkta på och kullkasta rutinerna, som inte bara är för hans personliga bästa utan också för ditt och hela familjens - ej heller på din integritet och ditt behov av att vara ensam med dig själv vissa stunder, lika lite som du inkräktar på hans integritet och hans behov av att vara ensam med sig själv vissa stunder.

Louise · Inlägg av **Louise** » fre 17 mar 2006, 23:27

Hej, vi hade samma problem nyligen och nu mycket sällan. Du kan kolla tråden "19 månader och ny hobby" lite längre ner på sidan.
Louise

J och Å · Inlägg av **J och Å** » lör 18 mar 2006, 10:38

Tack för tipset Louise, hade missat just den tråden.

Ska rapportera lite. Långt, om ni orkar läsa.

Förrgår natt var ju olidlig. Vi körde för många varianter, så han blev nog förvirrad. Stolen vid sängen var bra, han for i och ur själv, men även detta blev ju kul.
Han somnade då 22.40 efter en 15 min solfjädring. Inte bra. Och jag totalt slut, hade tillråga på allt brustit totalt i tålamod och klart tänkande så jag bar och hivade honom i säng, skitförbannad, uttalade ett och annat som absolut inte är ett vinnande koncept. Jag fick en vidrig natt med ångest och värk av lyftande och hastiga rörelser. Sov två timmar.

Sedan gårdagens middagslur. Hade Annas plan i huvudet, tänkte köra Mammuts variant på kvällen då vi skulle vara två. Igår middag var jag själv. Det fungerade inte så bra. Boken brydde han sig noll om och for ur på en sekund, jag ledde tillbaka med stolen med mig och han klättrade i, ramsade ut och gick i väg. Rummet är på övervåningen så jag har stängt till de andra rummen så han endast kommer ut i hallen, där är ju dock trappen. Han går fint själv, men jag är rädd för att han börjar klättra över grinden. Så jag har inte velat gå från övervåningen.

Därför gick jag in på toa "och gömde mig", han for ut och kom i hallen, jag gick på toa, och insåg att jag hade fått en liten blödning. INTE BRA. Blev både rädd och irriterad. Ledde tillbaka honom och ställde fram stolen, han klättrade i och jag gick ner och hämtade telefonen. Satte mig i hans dörröppning. Inte så bra att ringa just då, men rädslan tog överhand. Ringde efter mormor som skulle komma snabbt. Ringde även till makens jobb, han har 30 min hem och sedan har vi 1 tim till sjukhus, så även om det inte skulle va ngn fara ville jag vara lite förberedd.

Karl fortsatte klättra, så fort jag vände mig om damp han ner i sängen och låg och kikade på mig. Jag gick in i vårt sovrum och drog igen dörren, la mig och hörde honom ihallen. Som tur vbar va han inte på grinden en enda gång.

Så efter att jag hört att mormor och Johan kommit hem gick jag ut och ledde honom till sängen, nu gnällde han över att stolen stod i hallen. Så jag ställde den vid han säng, han klättrade i och jag gick ner.

Ringde förlossningen och pratade med dem. Och under tiden klättrade han ur och i ngr gånger. Sedan var det tyst. Sov efter 45 min.

På kvällen la vi honom och gick ner. Han klättrade ur och sprang ut i hallen. Johan gick upp och ledde tillbaka med stolen, han klättrade i. Lät stolen stå kvar, gick ner och satte på Mozart högt och pratade och skramlade massor. Han klättrade ur en gång till och tillbaka i. Sedan efter ca 15-20 min var det knäpptyst.

Så vi kommer att köra på denna variant. Stänga dörren, sitta i dörren osv fungerade ej. Men att backa rejält och ge han mer ansvar verkar ju fungera, så detta kör vi på. Sov till vi väckte honom 7. Inte ett knyst sen 19.20.

Inlägg av **annawahlgren** » lör 18 mar 2006, 10:54

Stackare du

Det där lät verkligen inte roligt

Hoppas du känner dig bättre i dag

Tur att du inte är/var ensam i eländet. Men orolig blir man ju

Även jag.

Bara en liten detalj: det är ju inte meningen att stolen ska stå kvar vid sängen, när man låtit honom klättra i. Den blir rena invitationen till att klättra ur om den står kvar. Lite besvärligt ska det vara. (Helst mycket.)

LYCKA TILL - och fortsätt, den som orkar, med konsekvens och gott hopp

J och Å · Inlägg av **J och Å** » lör 18 mar 2006, 10:57

Tack!

Nej stolen ska ju nte vara där. Jag orkade bara inte gå upp och ner för trappen. På kvällen blev den kvar för Johan inte riktigt tänkte på det, det funkade dock den gången. Men hädan efter tar vi bort den

Gäst · Inlägg av **Gäst** » lör 18 mar 2006, 11:03

Men vilket drama - du har det ju tufft - så till att ta hand om dig och se till att bli omhändertagen

! Du tillverkar just nu två människor inne i din kropp - det kräver en viss respekt

Du kan ju sätta på ett sagoband! Det finns jättebra sådana som håller på ca 20 minuter - en bra insomningstid. Hoppar han ur så beklagar du det faktum att det inte kan bli någon saga

. Men om han ligger i sängen så blir det saga

! Kanske det kan ta skruv?

Hoppas att jag inte förvillar med än mer tips - välj det du tror på!

8) I en liknande situation så tappade jag tålamodet och kontrollerat

argt gapade jag i "Lägg dig ner och SOV!" Ungen svarade typ "Jaha - är det DET du menar! Jaha

!"

Han var då typ 22 månader. Det blev lugnt direkt och han sa inte mer om den saken Inte jag heller! Mer än att jag sa att det var så BRA att han visste att han skulle sova

! Något ansträngd i tonen var jag

men var noga med att få till det positiva budskapet efteråt.

J och Å · Inlägg av **J och Å** » sön 19 mar 2006, 11:37

Vi måste nog bestämma ETT tillvägagångssätt och köra på det. Nu känns det som vi kör en massa olika varianter.

Läggningen igår kväll gick sådär, han somnade efter 20 min, men då hade vi redan ändat lite rutin. Vi lät stolen stå kvar efter han klättrat ur två gånger. Då somnade han direkt, det var ju lika på dagen. Så fort vi lät stolen stå somnade han.

Men sedan vid 23 kom han upp. Inte ledsen eller så, men stolen hade vi tagit bort så han kunde ej klättra i själv. J gick upp och ledde tillbaka, Karl klättrade i och somnade om.

Efter tolv ngn gång hörde jag honom, då smög han i hallen. Jag lät honom hållas för att se hur han hanterade detta. Han satt vid grinden ner, 20 cm från vår dörr, som var öppen. Där satt han ett tag, jag var så trött att jag var inte riktigt med. J sover i "sidogarderoben" som är innanför vårt sovrum, så det var svårt för honom att hålla koll. Och jag är inte allför smidig.
Problemet är att jag nog slumrade till, och vaknade av att han krypit upp brevid mina ben och somnat.

Var helt förbryllad. Visste inte hur jag skulle hantera detta. Han fick ligga ett tag.
Känner mig lite orolig. Undrar hur han tänker kring mig. Endera ligger jag i sängen, annars i soffan, och mitt humör är ju inte det bästa. Maken gör så gott han kan och jag är självklart där och "kommenterar och ger råd"

. Förvirrande för Karl. Varför kommer han in och lägger sig hos mig, han smög verkligen jättebra, så konceptet att man sover på natten förstår han mkt väl.

Jag påkallade maken som ledde in honom, ställde fram stolen och han hoppade i. Var uppe lika snabbt, grät och ville in till vår säng och ville att lampan skulle vara tänd. Nu är nog klockan runt halv två och vi var lagomt möra. J ledde in honom och solfjädrade honom lugn och ramsade och gick ut. Karl började gnälla och J ramsade, sedan var det tyst.

Vad gör vi för fel?

Att stänga hans dörr fungerade inte,
sitta utanför fungerade inte,
boken vid middagsluren ratade han,
att leda tillbaka och han klättrar i via stolen fungerar om stolen står där. Tar vi med den ut är han ur lika fort.

Vi känner vanmakt, har ju aldrig tidigare stött på problem, han har alltid fixat detta med sömnen själv. Så vad gör vi nu?

Synd Mammut att vi inte bor i Skåne. Jag har hittils varit den som varit hemma och skött det mesta kring Karl. J har badat och vi har nattat ihop. Ju större magen blivit så har J lagt honom, men jag har varit med och sagt gonatt vid dörren. Sedan har J tagit hand om helgerna.
Nu är vi hemma båda, jag mår piss och J är rädd för att "göra fel" och trippar på tå för mig och är inte helt ´konsekvent m Karl. Jag rättar honom hela tiden och blir irriterad. Självklart känner Karl av detta. Jag orkar ju inte ens fysiskt, så det blir inte ngn soc.delaktighet med Karl för min del. Blir svimfärdig för minsta lilla och måste lägga mig. J har en tendens att klistra sig på Karl och förstår nog inte riktigt hur stor han blivit och hur mkt han kan.

Lite råd. Kan någon skriva lite peppande till J. Jag brister så i mitt tålamod, ber honom läsa här och mässar och blir irriterad då det inte kopplar för honom.

När börjar trotsen egentligen?

Hör ni hur snett vi hamnat? Vad bör vi göra nu för att räta ut det.

Gäst · Inlägg av **Gäst** » sön 19 mar 2006, 13:08

Ja, förvirrande situation för alla! Då blir det så här - helt naturlig. Det måste vi dock ändra på!

Johan- du har alla förutsättningarna för att få till det här! Du har det rätta namnet - Johan - precis som min make

. En bra start

! Jag tycker också att du kan be din kära fru att helt enkelt behandla dig som ett Barnaboksbarn

- då kommer du att tro på dig själv! Och hon kommer att ge dig tilltro till att ro detta i land

! Vilket tror du på Johan? Vilken taktik känner du är bäst för dig? Red ut det och kör på den! Frugan få ta hand om de två i magen och stänga munnen lite

8) . Hur känns det?!

Jag som är en ganska saklig person (när jag först virrat ett tag

- kallas för reflektion

) hade kört på det sätt som jag beskriver i exemplet ovan. Vad jag gillar med det sättet är att barnet inte går ur sängen de första dagarna = man bryter beteendet rakt av. För mig känns det motsägelsefullt att leda tillbaka efter att ha varit på utflykt när man egentligen vill att han ska vara i sängen. Dessutom ska Johan inte sova undangömd i skrymslen

utan på madrass utanför rummet för att kunna ingripa direkt på natten. Helst vara vaken så att mista tecken på att vilja upp ur sängen följs av ett snabbt ingripande i form av ramsa. Allt enligt läggningsreceptet ovan - man har samma taktik på natten.

Men här finns en massa tips så fundera och tuta och kör det DU tror på Johan. Annars får du/ni det inte att funka!

Kram på lilla (snart stora) familjen! Välj att samarbeta och ge varandra tilltro!

Inlägg av **annawahlgren** » sön 19 mar 2006, 14:35

Tack, Mammut Maria

Det var ju det värstaste vilken envis unge

Jag har nu gett upp hoppet om att kunna ge några fler välfungerande, snälla råd och kan bara hemfalla åt den mindre ädla beskrivningen av hur jag själv skulle gjort i samma tjatiga situation.

Blivit vrålförbannad

8)

HOPP I SÄNG på EN GÅNG

skulle jag ha sagt (=vrålat tämligen oförblommerat) och pekat med värsta naziarmen mot sängen med icke-tålamodet ljungande ur både ögon och röst. Och hade det då skrikits och beklagats (medan det stönande och stånkande klättrats tillbaks i sängen) hade jag med stubinen kortare än en millimeter rutit DU ÄR TYST OCH SOVER på EN GÅNG

Och sedan varit ett under av förtjusande älskvärdhet när sovtiden var slut. Men inte en halv sekund dessförinnan.

Så där ja. Nu har jag sagt det

Gäst · Inlägg av **Gäst** » sön 19 mar 2006, 14:39

J och Å skrev: J har en tendens att klistra sig på Karl och förstår nog inte riktigt hur stor han blivit och hur mkt han kan.

8) Med tanke på det du skriver i inägget och det faktum att er föräldrarelation är en del som bidrar till bekymret just nu; så kan jag inte låta bli att med

i ögat skriva om denna fras till:

"Å har en tendens att klistra sig på J och förstår nog inte hur stor han har blivit och hur mycket han kan."

Jag tycker att Å ska vila som sig bör och J sköter det som handlar om Karl. Man måste få göra sin egna misstag för att lära sig att hitta sitt eget sätt med sina barn. Lek med tanken att situationen hade varit tvärt om - hur hade du känt dig då? Troligtvis känner J samma sak. Erfarenheterna (misstagen) är de man lär sig av och ska ses som källor till utveckling. Det måste man gå igenom själv.

Hoppas du tar detta på rätt sätt - jag vill bara väcka tankarna lite så att ni väljer att sammarbeta kring detta. Då tror jag att även Karl hänger med i den svängen

!

Kanske J väljer Annas senaste heta tips och jag lovar att inte klandra honom

8)

! Se mitt tidigare inlägg när jag vrålade "LIGG NER OCH SOV!" och där Annas beskrivning är märkligt lik mitt sätt just då

. Ungen blev dock märkbart lättad när jag talade ur skägget

!

Inlägg av **annawahlgren** » sön 19 mar 2006, 15:02