Hej!
Har precis lämnat min son på dagis. Han är 4 år, en mycket snäll kille som gärna vill leka med andra barn.
Men så finns det ett barn som ställer till det för honom. Han säger att min son inte får vara med och igår så brottade han ner honom, satte sig på honom och skrek "Jag vill inte vara med dig". Min son blev ledsen men sa inget tillbaka. Då både denne pojkens mor och jag var där så såg vi båda vad som hände. Jag grep in, sa åt pojken att så där gör man INTE!, pojken "slet" sig loss och sprang iväg och hans mamma står där och bryr sig inte alls!
Detta resulterade i att min son inte ville gå på dagis idag, han hade ont i magen och var jätteledsen. Sägas skall väl det att det inte är första gången som min son känner sig "mobbad" av denna pojke.
Direkt det hände igår pratade jag med en fröken om detta, att vi inte köper att det är såhär på dagis. Dom tog det till sig och skall observera honom i en vecka.
Finns det någon som varit med om detta som känner att dom kan stötta och ge råd? Jag lider så med min son.
Tacksam för allt stöd jag kan få!
Orolig för min son
Hej!
Jag har inget direkt råd eftersom vår lillgumma inte börjat dagis än. Men jag blev så illa berörd att jag ville svara ändå.
Jättebra gjort av dig att ingripa omgående. Det tycker jag visar både din kille (ger honom stöd), dagispersonalen (som borde ha sett det långt tidigare själva) och den angripande pojken (som uppenbarligen behöver gränser) att så gör man inte!
Skärper inte personalen sig och ser till att din kille får en trygg miljö att vara i, så skulle jag dra det vidare. Pratat med rektorn för dagiset, eller kommunen. Och jag skulle göra det fort, för det är inte bra att som barn (eller vuxen för den delen) bli mobbad. Det sår frön av osäkerhet ("det är nog mig det är fel på") som är svåra att arbeta bort.
Vad har de för avsikt att göra om en vecka? Om det här har pågått en tid så hjälper knappast observationer, de får ta tag i det praktiskt, på en gång. De får "punktmarkera" den lille angriparen och förhindra att han skadar andra (spelar ingen roll om det är med ord eller i handling).
Vad nästa steg skulle kunna vara vet jag inte, men det finns många här som har äldre barn och som säkert delar med sig av sin erfarenhet.
Kram,
Marie
Jag har inget direkt råd eftersom vår lillgumma inte börjat dagis än. Men jag blev så illa berörd att jag ville svara ändå.
Jättebra gjort av dig att ingripa omgående. Det tycker jag visar både din kille (ger honom stöd), dagispersonalen (som borde ha sett det långt tidigare själva) och den angripande pojken (som uppenbarligen behöver gränser) att så gör man inte!
Skärper inte personalen sig och ser till att din kille får en trygg miljö att vara i, så skulle jag dra det vidare. Pratat med rektorn för dagiset, eller kommunen. Och jag skulle göra det fort, för det är inte bra att som barn (eller vuxen för den delen) bli mobbad. Det sår frön av osäkerhet ("det är nog mig det är fel på") som är svåra att arbeta bort.
Vad har de för avsikt att göra om en vecka? Om det här har pågått en tid så hjälper knappast observationer, de får ta tag i det praktiskt, på en gång. De får "punktmarkera" den lille angriparen och förhindra att han skadar andra (spelar ingen roll om det är med ord eller i handling).
Vad nästa steg skulle kunna vara vet jag inte, men det finns många här som har äldre barn och som säkert delar med sig av sin erfarenhet.
Kram,
Marie
Mamma till två underbara Barnabokstrimmade busungar födda 2004 resp. 2005.
Sporadisk närvaro pga rygg- & nackskada.
Sporadisk närvaro pga rygg- & nackskada.
-
Therese
Jag har inte mina barn på dagis utan hos dagmamma 2-3 dagar i veckan. Mina är 2 o 4, och de andra 2 barnen är 3 o 6. Det funkar bra, men det var en period i höstas, eller kring jul då vi var med om mobbingliknande förhållande. Det var då mellan min 4-åriga tjej o den 6-åriga tjej som är hos dagmamman. Vår tjej berättar det mesta för oss, o hon berättade hur leken förhöll sej när de 2 tjejerna var på tu man hand i lekrummet. Den stora tjejen mästrade vår tjej o lät henne enbart använda vissa pennor att måla med (inte favoriterna rosa, gult etc utan svart brun osv.). Hon fick heller inte ha mer än en "my little ponny" medan 6-åringen hade många. När min flicka sa att hon skulle gå o säga till dagmamman så tog 6-åringen tag i hennes kläder o höll fast, eller nöp henne i kinderna så att hon blev skraj. Detta är väl bara ett axplock. Tjejerna är för övrigt jättebra kompisar, o kallar varandra för "bästa kompisar" även när de är ifrån varandra. Vår tjej gör allt för att bli accepterad, speciellt av större tjejer, vilket jag tycker är jobbigt o sorgligt. Och den andra tjejen har själv äldre syskon, så hon känner väl att det är här hon har chansen att visa sitt övertag eftersom hon är äldre.
Vi tog upp det med dagmamman, som fyllde i att det mycket väl kunde stämma in på 6-åringen och att hon skulle prata med henne om vad man får o inte får göra mot sina kompisar. Vi å vår sida pratade ofta med vår tjej om att ingen fick behandla henne så o att hon skulle ropa om hon blev fasthållen. Detta upprepade vi som ett mantra flera gånger varje dag, när det var aktuellt, o det verkade till sist göra susen. Att de får tips om hur man bäst löser situationen och att de ska känna stödet av föräldrarna även när de är frånvarande tror jag är jätteviktigt, men det är kommer inte över en natt, det måste man jobba med hela tiden. Och det är oxå viktigt att det finns personal som tar till sej problemet och verkligen är uppmärksamma, inte bara en vecka utan hela tiden. Det ingår ju i deras jobb för guds skull, att de missar incidenter o engångsförtéelser är väl naturligt, men om det upprepas o ingen ser kan man ju ifrågasätta hur engagerade personalen är.
Vår dagmamma tog det hela på största allvar o vi löste det hela tillsammans från var sitt håll. En gång fick vi ett bakslag, och då var det bara att börja om. Ringa dagmamman, upprepa för dottern att det är FEL att hon blir behandlad så, osv.
Nu har det peppar peppar inte varit några såna tendenser på ett par månader, och dottern verkar vara hur lycklig som helst. Men man ska absolut inte blunda o känna sej alltför säker. Så stå på dej bara!
Mvh Therése
Vi tog upp det med dagmamman, som fyllde i att det mycket väl kunde stämma in på 6-åringen och att hon skulle prata med henne om vad man får o inte får göra mot sina kompisar. Vi å vår sida pratade ofta med vår tjej om att ingen fick behandla henne så o att hon skulle ropa om hon blev fasthållen. Detta upprepade vi som ett mantra flera gånger varje dag, när det var aktuellt, o det verkade till sist göra susen. Att de får tips om hur man bäst löser situationen och att de ska känna stödet av föräldrarna även när de är frånvarande tror jag är jätteviktigt, men det är kommer inte över en natt, det måste man jobba med hela tiden. Och det är oxå viktigt att det finns personal som tar till sej problemet och verkligen är uppmärksamma, inte bara en vecka utan hela tiden. Det ingår ju i deras jobb för guds skull, att de missar incidenter o engångsförtéelser är väl naturligt, men om det upprepas o ingen ser kan man ju ifrågasätta hur engagerade personalen är.
Vår dagmamma tog det hela på största allvar o vi löste det hela tillsammans från var sitt håll. En gång fick vi ett bakslag, och då var det bara att börja om. Ringa dagmamman, upprepa för dottern att det är FEL att hon blir behandlad så, osv.
Nu har det peppar peppar inte varit några såna tendenser på ett par månader, och dottern verkar vara hur lycklig som helst. Men man ska absolut inte blunda o känna sej alltför säker. Så stå på dej bara!
Mvh Therése