Hur tolka eller tackla adhd- förutsägelse?

[Gäst]

Jag var hos läkaren igår med lillfisen. Allt var väl med honom men istället gick jag därifrån med kramp i rösten och oro i bröstet för Storebror. Nu när jag tänker på det hela är jag mest förbannad och skriver här för att få lite perspektiv. Och kanske lite lugnande ord eftersom jag vet att detta inte är rätta stället för lovord av bokstavskombinationer

Min lille störste är alltså strax intill 18 månader. Han var med på läkarbesöket igår och han var som han brukar: gick fram och tillbaka och hit och dit för att titta och undersöka och klättra och möjligen nedlåta sig till att för en halv sekund sätta sig ned. Han hade verkligen inte sönder något och pillade inte på något olämpligt- men jag lät honom hållas. För att det är så jag brukar göra och för att kunna prata om lillebror ostört. Plötsligt säger läkaren att det där beteendet skulle det mycket väl kunna bli en adhd- diagnos av när barnet blir lite äldre Han syftade på det här med att pojken aldrig stannar upp och frågade om det var full fart hemma hela tiden också- och det är det ju i och för sig. Nu kan jag inte tänka på något annat och hur det skulle bli för honom om det verkligen vore något som är fel... Även om läkaren själv sa att såhär tidigt kan man egentligen inte alls ställa några säkra diagnoser.

När vi skulle gå därifrån fick Storebror ett sammanbrott inför påklädningen. Han kastade sig på rygg och hamrade med hälarna i golvet och skrek sig rödsvettigt onåbar. Sådant händer oftare och oftare och jag har ju kopplat det till förtrotsen och jag brukar, när sammanbrottet blivit faktum, helt enkelt vänta ut det hela eftersom allt annat jag prövar bara gör det värre för honom. Och oss andra Det är värst när han ensamlekt eller middagssovit eller just under påklädning. Ibland lyckas jag avleda utbrotten eller ställa frågor eller be om hjälp men lika ofta fungerar ingenting alls. Kan det vara så utan att något är fel? Vad och hur kan jag göra bättre? Och ska en artonmånaders kunna sitta ner och titta bok eller koncentrera sig mer än några sekunder i taget? Fast jag tycker i och för sig att han på sätt och vis koncentrerar sig när han röjer runt på sina rundor från rum till rum och hämtar och lämnar och släpper och slänger saker... Han ensamleker också två timmar varje förmiddag och gör det med stor entusiasm. Sover gott hela natten och två timmar på dagen. Pendlar mellan solsken och åskväder just nu och han är som sagt oerhört intensiv i allt han gör. Och jättesnäll mot sin lillebror, duktig på att dammsuga och diska och så har han det största skratt jag hört

Ska jag oroa mig? Eller låta det vara tills det möjligen finns mer att gå på? Är jag nojjig som vanligt och förstorar upp en förflugen läkarkommentar till något livsavgörande? Jag skulle bli jätteglad för era åsikter. Och för andras erfarenheter av ett och ett halvt-åringarnas liv och möda...

[Lenamari]

Jag är verkligen ingen expert på området, men din lille kille låter för mig som en högst normal, energisk liten grabb med tonvis av nyfikenhet och iver inför livet! Hur kan en läkare kläcka ur sig något så förödande och så tvärsäkert efter att ha sett din pojk ur ögonvrån en liten stund?!? Jag skulle ha blivit flyg förbannad och bytt läkare!! Du kommer säkerligen att överösas med svar här på forumet så jag behöver knappast säga mer. Det är inget fel på din pojke!! Låt inga ogräsfrön gro i din själ, vad du än gör!!! Rensa bort den läkarens idiotiska kommentar och odla vidare av solrosor och stora skratt!! Kram till er alla!

[Gäst]

Tack Jo, jag ska verkligen försöka släppa det. Fast det är just det att han såg pojken under så kort tid som känns underligt. Som att det måste ha varit riktigt tydliga tecken

[Hege]

Man kan INTE säga sånt efter å ha sett barnet i några minuter!! Man kan se saker som liknar på diagnos-beteende, men man kan inte se en diagnos efter några minuter.
Vår läkare, som jag uppsökte när jag ville ha hjälp för min dotter, sa att det var ingen fel på ungen, och skrev sedan i journalen att "föräldrarna vill sjukförklara en frisk unge". Sex månader senare hadde ungen en autismdiagnos.

Poengen är att ADHD och autism är så komplexa problem att det måste hela team till för att kunna ställa diagnosen. Att din läkare inte föstod vad han plantade av rädsla och ängslan i dig, är mer enn jag kan begripa!

Vad vill du göra nu med detta? Du kan ju inte gå med din oro, det kommer ju göra at du inte klarar lägga bort tanken. Försök ta bort sockeret från kosten för din son. Han kanske blir extra aktiv av socker, många barn blir det. Och om det är så för din son, så kanske det lugnar dig i samma takt som det lugnar honom??

[Gäst]

Tack, Hege.

Att ta bort sockret låter ju som en tanke. Inte för att han direkt äter sötsaker- men jag gissar att det finns en hel del dolt att skära ner på... Just nu har jag svårt att sluta vända och vrida på läkarkommentaren.

[miar70]

Siri, ta och kontakta vederbörande läkare, och be om en förklaring! Jag vet hur det är att gå och fundera. Det leder inte till nåt bra, bara större oro... Säkert minns han inte ens vad han kläckt ur sig, men de (läkarna) MÅSTE lära sig att vi föräldrar suger åt oss allt som sägs, och berätta för honom hur ledsen och orolig du blev!
Jag tror absolut inte du behöver vara orolig, men jag förstår dig, läkaren träffade ju sonen, det har ingen av oss här gjort...
Ta och ring honom på måndag, så ska du se att du inte behöver fundra mer på det här sen...
Kram, Mia

[liw]

Ahhh, jag vet inte om jag med ord kommer kunna förklara riktigt vad jag tänker nu... jag blev bara såååå ARG Hur f-n kan man bara slänga ur sig ngt sådant efter att ha sett en liten ettochetthalvt-åring några minuter.
I mina ögon låter han som en fullt normal "18-månaders" som gillar att upptäcka världen. Han ha go och energi och börjar dessutom förstå att han har en egen vilja, själklart testar han det.

Nej du... ta och ring den där läkaren direkt på måndag morgon och berätta precis vad du tycker och tänker och kräv en förklaring. Blir du dåligt bemött så kliv ett steg högre till hans/hennes chef. Så där får man bara inte uttala sig, inte ens (eller kanske särskillt inte) som läkare.

Sen när du har avreagerat dig lite och fått din ursäkt från läkare så sätt dig ner och fundera. Titta på din son. Han sover bra, han upptäcker världen både i full fart och i lugn och ro, han testar sin omgivning och sig själv. Låter som en toppengrabb

Kramar från en som har två pojkar av samma kaliber.

[annawahlgren]

Kära, rara du Man får betänka att den här lille läkaren har till uppgift att leta fel. Annars vore han inte läkare.

Eller hur många läkare har du träffat som sagt: "Ni är så underbart frisk, ni behöver inga mediciner alls, gå hem med er bara och njut av livet!"

De är helt enkelt yrkesskadade.

Du FÅR inte lyssna på sådana dumheter

Det är inget fel på din lille gosse. Vore det något som helst fel, skulle du känt det i magen för längesedan.

[Gäst]

Tack så mycket allihop!

Jag ska ringa läkaren imorgon. Antagligen minns han ju inget alls men jag behöver det för lugnets skull. Fast sen får jag rycka upp mig...kan ju inte sitta och räkna fel på världens finaste kille

[Louise]

Siri, så som du beskriver din son skulle det kunnat vara min dotter när hon var 18-mån och jag oroade mig i smyg för att hon skulle vara ett bokstavsbarn. Helt obefogad oro.
Nu är sonen 20 månader och precis som systern var, men om möjligt ett snäpp till. Skillnaden är att jag denna gång inte oroar mig ett dugg!
Vid BVC-besök tittar sköterskan med stora ögon och undrar om han alltid är sådan och konstaterar sedan att det måste vara jobbigt.
Nu kan vi strunta i sådana kommentarer och gläder oss åt våra företagsamma ungar.
Dum läkare, borde hålla truten och inte låta såna grodor slippa ut.

Louise

[Mamma S]

Hej! Det du beskriver ar min son! Pillar pa allt och sitter inte still en sekund! Sjalvklart ska man ocksa ibland lyssna till lakare om de vet vad de talar om, men som Hege sa sa verkar ju detta varit ett nagot ogenomtankt uttalande vilket nog bara gor mer skada an nytta! Kanske ar det helt enkelt sa att ditt barn har AWBB (Anna Wahlgren BarnaBoks syndromet) Och da ar det inget att oroa sig over!

[Katarina-Mamma duracell]

Här har du en till som varit i samma sits med ett mycket aktivt barn. Vid 18 månader var han en virvelvind och är fortfarande, men mycket försvann när vi satte stopp för allt vitt socker. Det blev en helt annan pojke. Vi slutade med godis i alla former, nu är det vid enstaka tillfällen vi låter honom lyxa med sött. vi började lagamat efter gi metoden, bytte ut vit pasta mot fullkorn bytte ut merparten av det vita mjölet mot rågmjöl när vi lagar plättar osv, tog bort vällingen för huj vad socker det är i köpevällingen och kokade egen sylt till gröten, med myyycket mindre socker, smakar lika bra trots det. Finns en jättefin bok som heter något i stil med gi-kokbok för barn .

Och du som läkaren sa det är för tidigt att diagnostisera, tänk på det! Även om han borde hållt truten eftersom det är för tidigt att diagnostisera En diagnos tar inte tio minuter, den gör under en längre tid, och krävermer än en läkares halva uppmärksamhet eftersom han undersökte lillskrutt samtidigt

[Mindy]

Kära Siri, du kunde lika gärna ha beskrivit vår son. Han är inte stilla en minut förutom framför TV:n en stund om det är något tilltalande eller när vi läser en bok. Han klättrar kollar, flyttar stolar och hittar på saker hela tiden. Sover gott middag och 12 timmar natt och äter som en mindre häst.
Vi är inte oroliga, men andra verkar ibland vara det. Njut av att du har en pojke som ORKAR vara pigg och utforskande

Här börjar också märkas lite förtrots. Kastas saker, blir arg vid påklädning ibland och i veckan har han även börjat "klappa" mamma väldigt hårdhänt (typ som en elvisp ). Vi bemöter enligt Barnaboken och tänker att det går förbi. Nästa sekund är han solig som vanligt.

Jag blir så f-bannad över att det så lätt tillskrivs dessa bokstavsdiagnoser. Ungefär som att när man väl har satt en diagnos så är problemet ur världen.

[Annelie H]

hallå här..
Jag har ett så kallat bokstavsbarn..(jag vet att vi har olika åsikter Anna) Jag kan dessutom skriva under på att man som mamma vet, djupt inom sig.

Så lätt går det inte att få en diagnos och sedan är det ju den stora frågan vad man ska med den till. I vårat fall är det för skolans skull, för att vår pojke ska få den undervisning som han och alla andra för den delen har rätt till. oj vad vi har fått kämpa...

Jag skulle kunna skriva en mil om detta ämne men gör det inte...lol

Måste tillägga att BB och detta forum har iaf gjort det lättare. Att ha en adhd kille är så mycket mer och jag tror att man måste vara i det för att förstå. Det handlar inte bara om överaktivitet, så mycket mer är det och som sagt..som mamma bara vet man..min kille som är tolv kan själv, med egna ord berätta hur det känns. både i kroppen och i huvudet. hur det är att inte kunna kontrollera sina impulser, att "plocka" sönder saker utan att förstå varför, att inte förstå sina kamrater, sina lärare, hur det är att titta på en människa som pratar och inte förstå ett dugg av det som kommer ur munnen...och han beskriver det som att det är som bomull i huvudet.

Så, en glad kille som rusar runt och upptäcker och som blir lite sne ibland är inget jag skulle oroa mig för...

[Annelie H]

Hej..är lite nyfiken på om Du ringde läkaren och vad han i så fall svarade dig..