:-({|= Idag, den första mars, för hela 41 år sedan, 1975, dog min yngste lille son, Aron, i sviterna efter difteri knappt fyra år gammal. Jag skrev krönikor varje vecka i Hemmets Journal på den tiden, 1972-1976. I hans minnesbok, där jag försökt dokumentera hans korta men så oförglömligt givande, kärleksfulla liv, finns en krönika som ger en bild av hans sista födelsedag. Om jag hade vetat... Men vem vet någonting om framtiden, ens morgondagen
Kärleken dör inte
"Han har födelsedag. Han fyller tre år. Han firar med att springa runt, runt, så där en hundra varv, kring en papperskorg av plast som ligger kullslagen på golvet. Blicken letar sig iväg, fartberusad och förtjust: "Titta, mamma!" I ena handen håller han en hopklämd tablettask och i den andra en bil. Det är dagen D. Glad är han! Halva ansiktet är insmort med härlig, kletig choklad.
Strax kallar han ihop sina syskon. De är hästar. De ska ledas över golvet i manen. Han är Kungen! In med dem i badrummet hela bunten. Där får de betsel av handdukar, och papperskorgen är full av havre. Sedan radas hästarna upp på sängen för att äta. Korgen sinar aldrig. "Tack för maten, säjer man!" förkunnar hästskötaren. Färden går vidare. Runt över golvet, smackande läppar, chokladen rinner, vilda tjut, trav och galopp. Hoppla!
Men så tröttnar syskonen. Ena hästen vägrar äta av havren. Handduken degraderas till handduk. Treåringen får en omild knuff i förbifarten: nu har man annat att göra. Och där står han, liten och ensam och rund. Papperskorgen är tom i hans hand.
Men då börjar han sjunga. tapper som en liten soldat. "Goderafton, goderafton..." Och papperskorgen sätter han på huvudet. Så går han sina egna vägar. Och minuterna efteråt är han igång igen, runt, runt, runt... "Titta, mamma!"
Någon säger ibland: "Men är det inte hemskt jobbigt? Alla dessa barn, du har väl inte en lugn stund..."
Nej, det har jag i sanningens namn inte så mycket av. Och jag har inte haft en prydnadssak så länge jag minns. Allt som går att repa och slå sönder är repat och sönderslaget, krukväxter är rivna i strimlor, möbler har tagit slut, hushållsmaskiner, speglar, böcker, tapeter... Men jag njuter! Jag älskar detta liv som sjuder omkring mig, denna humor som bubblar, denna rundmagade livsglädje som uppfinner lekar och utdelar kyssar med samma outtröttliga energi. Och hellre avstår jag mycket av lugnet och ron än lyckan att skratta åt dessa små dårar, som stjälper min vardag lika lätt som de förgyller min söndag! - - -
Visst är det jobbigt - hushållsarbetet, matlagningen, plocket och naturligtvis de svåra situationerna, och ensam vuxen är jag om allt. Det är jobbigt. Men när fick man så mycket kärlek gratis
:-({|= 
Nio barn, arton barnbarn, tre barnbarnsbarn och några tusen nästanbarn 
