Hej och tack för svar!
Mycket av det ni skriver gör vi redan. Våra flickor KAN städa, de är egentligen jätteduktiga på det. Var sak har sin plats och allt är sorterat och snyggt. MEN - just det här när man har lekt, att plocka undan det utan uppmaning funkar dåligt. Vänder jag ryggen till är snart lekrummet fyllt av olika sorters saker och strax därpå är pysselrummet invaderat av papper, pennor, pärlor etc.
När jag ber dem städa så gör de ofta det även om det tar LÅNG tid. Om jag är med och städar går det fortare.
Men - det är liksom inte problemet, egentligen. Utan att man i all röra inte alls bryr sig om man trampar på sakerna, om de försvinner eller om de går sönder. Det gör inget.
"Vi kan köpa nytt"
Saknar tuschpennorna korkar så kan vi ju köpa nya. Eller hur??
Åh, på nåt sätt måste det ju ändå vara mitt fel, då jag servat dem med fungerande pennor, kompletta pussel och kompletterande legobitar som fattats till en sats.
När de verkligen inte velat städa så har jag sonika sagt att då slänger jag allt som inte är städat. Senast nu i påskas. De ville inte städa - det gör väl inget om sakerna ligger överallt. De hade precis fått ett nytt te-servis med FROZEN i present. Det låg delar överallt. Då drog jag fram med påsar och "slängde" allt. (Påsarna ligger i källaren, vilket barnen inte vet. Men jag kan liksom inte förmå mig själv att SLÄNGA fina saker...
![Sad :(](./images/smilies/icon/sad.gif)
) Detta har effekt i 3 dagar, då de verkligen håller efter sina saker och är rädda om dem. Men på fjärde dagen är allt som "vanligt" igen!
Jag brukar varva leksaker. Alltså, jag pockar bort olika typer av leksaker - ner i källaren - och fram något som legat där och väntat. Alltså. De har playmobil och lego. Då ligger exempelvis legot i källaren när playmobilet är framme och tvärt om. Då blir det mer intressant när det kommer fram något "nytt". Men attityden till att det inte gör något om nåt går sönder eller saknas kvarstår.
Sen detta konsumtionssamhälle... Jag håller med dig mamaA. Det ska inhandlas och fås saker precis HELA tiden. NU har vårat ica maxi börjat med klubbkort till barnen. Vilket jag först tyckte var mysigt. Varje gång barnen handlar med sina föräldrar (VARJE GÅNG, även om det är 3 gånger om dagen) får de välja en liten sak (av utvalda produkter). Det kan vara yoghurt, pennor, lera, bollar, såpbubblor, panpizza (????), tandborste etc. Då jag inte vill ge barnen socker (eller iaf inte socker var evigaste dag utan bara vid speciella tillfällen) så återstår oftast bara "sakerna". Vi handlar bara en gång i veckan. Men även nu har det blivit ett krav. De SKA få välja något! De SKA!
Usch va jag ogillar det! Ibland "glömmer" vi korten hemma. Då blir det liv i affären. För de skulle ju fått en SAK ju! Stora tjejen tjuter för att hon just ville ha det skrivblocket. Fast hon har 100 papper att skriva på hemma. Eller så får de faktiskt välja en sak - men då tjuter de (oftast stora tjejen) för att hon inte kan VÄLJA EN sak! Jösses... Jag ångrar bittert att vi gick med i den "klubben"!!
Blä!
Jag vet inte om jag var ett märkligt barn. Men jag minns så väl hur rädd jag var om mina saker. Jag hade inte så mycket och vi hade dåligt med pengar. Visserligen var jag kanske 8år då, vad jag minns. Jag hade en ask med färgpennor och jag vårdade dem så. INGEN fick fattas! Jag hade tre målarböcker och jag målade i dem jämt.
Våra barn har kanske 30 målarböcker men tjatar varje dag om att jag ska skriva ut målarbilder från internet. Det är ju alltid speciella motiv de vill ha. Och böckerna duger inte. Säger jag då nej för att färgen i skrivaren är slut, vilket den är, så blir det en stort tjut och tjurerier. Nästa dag försöker de igen...
Kläder bryr de sig egentligen inte riktigt om vad de har på sig. Men visst, vi har inga speciella lekkläder utan de får ha kläderna till lita allt möjligt. Jag lägger fram kläder och de bråkar aldrig om det. De får gärna bli smutsiga!
Men just skorna... Jag tror visserligen inte att hon förstod att de skulle gå sönder om hon gjorde så med dem. Men just attityden - likgiltighet. Det är ju ändå hennes favoritskor. Märkligt!
Förlåt att jag gnäller här. Jag vill inte gnälla och skälla på barnen. De är verkligen jätteduktiga på så mycket. Det är bara attityden och kravet på mer som är så tråkigt!
Så jag klagar här istället och försöker komma fram till en plan, innan jag genomför
![Heart Beating :heart:](./images/smilies/romance/heartbeating.gif)