Tack, Torsmamma
Tack, mari
ENSAMLEKENS MODER - här är hon
Ur Barnaboken:
"Först en bakgrund.
Jag var ung och morgontrött när jag fått mitt första barn. Det visade sig att hon tre månader gammal nöjt lät sig förpassas tillbaka till sängen, trots att hon inte var trött. Långa stunder låg hon och jollrade och fäktade med armar och ben.
Detta anammade jag tacksamt. Om hon trivdes så bra för sig själv om morgnarna, varför skulle jag då störta upp och vara trevlig?
Jag lät henne vara och försåg henne med, som jag hoppades, inspirerande saker att titta på.
Snart hade en vana etablerats. Jag bröt den inte. När hon blev trött, somnade hon bara.
Barnet blev större och äldre, kunde sitta och gripa och ta. Leksakerna blev alltmer avancerade. Till sist lekte hon i två ensamma timmar varje morgon.
Jag spionerade på henne genom nyckelhålet, fascinerad.
Det barnet bedrev var arbete. Metodiskt försökte hon sätta en kloss på en annan, en pusselbit i rätt hål, en ring på en pinne. Emellanåt försökte hon frambringa ljud i ett munspel.
Tidvis tänkte hon, djupt koncentrerad, för att sedan angripa ett problem på nytt.
Jag kunde se hur hon misslyckades.
Ingen tröstade henne. Ingen hjälpte henne. Vad skulle hända?
Ingen berömde henne heller när hon lyckades. Skulle hon därmed tappa lusten för nya ansträngningar?
Det visade sig att hon hanterade både medgång och motgång lika självständigt som hon arbetade.
Besvikelserna kunde få henne att rasa, argt slänga undan den motsträviga saken, tröttna och sedan bli sittande och stirra tomt ut i luften –
men hon försökte igen.
Framgångarna sporrade henne att resa nya motstånd, söka större svårigheter.
Bara i en speciell situation tittade hon hjälplöst mot dörren eller skrek på mig, och det var när hon haft som sport att peta ner alla sakerna på golvet och sedan fann att hon inte kunde nå dem igen och alltså ingenting hade att arbeta med. Då fick jag gå in och presentera sortimentet på nytt, i sängen.
Hennes uthållighet imponerade på mig, hennes konstruktiva tänkande likaså, de ständiga försöken att tackla svårigheterna på nya och kanske mer fruktbärande sätt.
Jag kunde också iaktta en rytm: efter en stark ansträngning, där hon lyckats, tog hon så att säga ledigt och satt lättsinnigt och roade sig utan möda, ofta med en slarvig trudelutt på munspelet eller genom att ligga ner och peta på någon spjäla med tårna.
Hade hon däremot misslyckats, kunde hon inte ge sig någon sådan ro utan måste försöka igen.
Av hennes beteende, som jag smygstuderade, lärde jag mig att
människan tycks vägra acceptera att något är omöjligt, och om hon överbevisas om den saken, reagerar hon med missnöje.
Vid den tiden lyssnade jag På Billie Holiday:
´The difficult I’ll do right now,
the impossible
will take a little while...´
(Det som är besvärligt, det gör jag nu med en gång,
Det som är omöjligt,
det tar väl en liten stund!)"
:-({|=
