HSP - barn

[SaraMilana]

Hej!

Jag vet att ämnet HSP (High Sensitive Person) varit uppe på kackel förut, men idag råkade jag på en beskrivning på ett barn med HSP:

"Högkänsliga barn blir lätt förskräckta och ogillar högljudda platser. De föredrar still­samma lekar, brukar inte uppskatta överraskningar och har svårt att klara stora förändringar. De klättrar inte högt utan att tänka sig för. Kläder som kliar, sömmar i strumpor och etiketter mot huden kan bli en plåga, och hellre rena kläder än blöta eller sandiga. De är perfektionister och gör bäst ifrån sig när ingen är i närheten. De använder svåra ord för sin ålder och ställer många samt djupa frågor, som får vuxna att tänka efter. De har fyndig humor, känner saker på djupet, verkar ha stor intuition och märker när andra inte mår bra. Ibland kan man undra om inte högkänsliga barn läser ens tankar! De noterar detaljer, som att ett föremål har bytt plats eller att någon har ändrat utseende, och lägger genast märke till minsta främmande doft. De är extra känsliga för smärta, och ett mjukt påpekande har större effekt än en skarp tillrättavisning. Efter en spännande dag har de svårt att somna."

Det är en klockren beskrivning av min treåring!! Förutom att hon har svårt att somna då...

Hur hjälper vi henne på bästa sätt att komma till sin rätt i livet? Nu klassar de flesta henne bara som blyg och det känns som att det stänger så många dörrar.

Här är blogginlägget där jag läste beskrivningen, där finns även ett tips på en bok jag ska köpa och läsa, men det är ju här på forumet jag fått de allra bästa råden så jag vänder mig hit först.

http://blogg.mama.nu/hormonerhemorrojde ... ligt-barn/

[videunge]

Hej på dig

Kul att du tar upp ämnet! Hade tänkt göra det jag med. Är själv hsp och minst två av barnen är det. Det jag tänker om hsp som det är viktigt att komma ihåg är att grunden är att vi uppfattar mycket mer än oss andra. Vår hjärna är gjord för att ta in och analysera. Vi ser färgskiftningar i löven som ingen annan ser, hör musik i vattnet och tänker och funderar mycket. Detta tar också kraft. Även om det är på ett annan sätt än att klättra så tar det kraft och det får man som förälder vara beredd på.

Ett exempel är min stora som är 6 år. Hon klarar inte av långa dagar på fritids ( vem gör det iofs... `) men det är inte för att hon inte trivs utan för att alla intryck gör henne helt slut. Jag jobbar natt och vi har löst det så att hon åker skolbussen hem till mig fast jag ligger ock sover vissa dagar,bara för att få sitta och pyssla när det är lugnt utan så mkt intryck. Hon väljer också att vara ensam hemma lilla stunden jag hämtar de små på förskolan. Vi tänker oss för när vi planerar aktiviteter. Gärna leka men inte en hel dag.

HSP personer uppfatar även det som inte sägs. Vi är väldigt duktiga på att uppfatta det som folk håller inne med och det kan göra oss både ängsliga rädda och förvirrade. Bli alltså inte förvånad om en unge säger att du är arg fast du inte sagt det. Öppna kort är jättevikgit. när tösen började skolan nu så informerade ajg faktiskt läraren. Hon fattade direkt. Jaha sa hon sånna brukar vi ha ett par om året

Kram

[SaraMilana]

Tack Videunge för dina tankar!

Jag är också HSP, men har inte förrän nu fattat att treåringen också är det. Skönt att kunna förstå henne lite bättre. Jag har trott att hon är rädd för väldigt mycket saker, tex höga ljud och folk i allmänhet. Men det kanske inte är rädsla utan helt enkelt bara blir för mycket och hon inte vet hur hon ska hantera det...

Jag har gått mycket på det som står i favoriterna här på barnafostran om rädslor och blyghet, men nu funderar jag på om jag borde ha något annat förhållningssätt?

Eller handlar det bara om att försöka sortera bort en del aktiviteter och intryck?

Äntligen förstår jag varför hon är som en urvriden disktrasa efter förskolan, oavsett om det är korta eller långa dagar...

[videunge]

våra små disktrasor

Det jag har har lärt mig som jag tycker är så viktigt är just disktrasefenomenet. När det inträffar är det lätt att tolka det som dåligt beteende ( för det är det ju på ett sätt) och visst behöver ungen gränser, men också en väldigt varm famn. Anledningen till att man beter sig som man gör är ju att alla resurser är slut efter för många intryck och i värsta fall oregelbunden mat. Man måste få ha en trygg hamn att vila i när det blivit kaos. emellanåt kan jag få låtsas att ungen är lite mindre än hon är just då. för då orkar hon inte vara stor.

vad gäller aktiviteter så är det både ja och nej tror jag. hsp är ofta ganska lättlärda och behöver få utveckla sina förmågor. Däremot kanske inte aktiviteter som innebär hög ljudvolym så poppis, ialla fall inte för långa stunder.

vad gäller personer så har jag blivit myucket mer uppmärksam ( lättare med en 6åring kanske) på när tösen reagerar på något. och då försöker jag bekräfta det jag märker att hon uppfattat. jag kommer till exempel ihåg en gång när jag sytt en sak som hon ville visa för fröken på dagis. Otrligt nog kom en av de som inte är hsp. Hon var lite stressad och tyckte nog linnea var seg som inte ville gå in. hon såg inte alls linneas mycket diskreta försök att visa. ( vi är ju ofta rätt diskreta av oss och förstår inte varför folk inte fattar...) här konde jag ju ha valt att gå in och berätta vad det ar som var fel men i stället satte jag mig med ungen i knät en stund och bekräftade att jag sett att hon ville visa. ( pedagogen hade gått in) berättade att alla är inte lika bra att se och ibland måste man vara tydlig med vad man vill. och ngt om att pedagogen kanske var lite extra trött ibland. sen sa jag att vi skulle gå och leta efter en annan. träffade en av guldkornen som direkt såg vad linnea hade i handen och ungen strålade av lycka. SEN kunde hon själv söka upp pedagog nr 1 och säga TITTA vad JAG HAR?!
Lite försöka hjälpa barnet att förstå alla känslor och bekräfta dem.

Kram

[TorsMamma]

Hej,

Det är många av oss som är HSP, jag har en son som är! SKillnaden på er och era är att vi är 8% dvs... De som är Extroverta. Men ack så lika känsliga.

Jag liksom Videunge måste vara MYCKET tydlig med mig och mina känslor, bekräfta hans noga och se till att han ALDRIG känner sig oförstådd. Skillnaden är att era små inte visar så stora signaler medans min fullkomligen SKRIKER ut sina. Vilket faktiskt är ganska skönt ibland, men man måste än dock vara mycket finkänslig.

Här är en jättebra länk att läsa på tycker jag!

http://www.hsperson.se/78601.html

[SaraMilana]

Tack!

Jag funderar på om detta har funnits med från start? Som liten bebis var Stella väldigt trött av sig, hon klarade inte av 3-månadersschema förrän vid 5 månader har jag för mig. Och så fort vi kom utanför dörren på galej så brakade alla scheman samman för då blev hon sååå trött av allt så fort. Hon har dessutom alltid varit känslig för blodsockerdippar.

Lillasyster upplever jag inte alls som lika känslig eller som lika trött, men det kan ju också ha med det faktum att göra att hon är nummer två.

I allmänhet är jag rätt skeptisk mot alla typer av "diagnoser", det känns som att det är något för många att gömma sig bakom och bortförklara sina egna brister med istället för att jobba med dem. Så på ett plan har jag lite svårt att tycka det här är ok (även fast jag själv är en klockren HSP, jag har dock arbetat bort mycket av det på senare år)...

Jag mailade vår underbara förskolechef om det här igår och hon tyckte det var jättebra information att jobba vidare med. Hon var inte så jätteinsatt men ska ta reda på mer.

[TorsMamma]

Hej,

Men det är det som är grejen, det ÄR INGEN DIAGNOS, det är en personlighets typ! 20% av befolkningen har denna personlighet, skall vi bara ignorera det? 8)

Så det förklarar saker, ger oss verktyg, men så klart måste vi alla anpassa oss och på olika sätt fungera med de andra 80%. Frågan är bara hur vi kommer dit? Med bättre självkännedom kanske? Det är vad jag tror i alla fall.

Jag fick växa upp som "det svarta fåret" och höra att jag nästan är "Hypokondrisk" och bli anklagad för att vara "överkänslig" hela tiden. Men om någon bekräftat mig och hjälpt mig igenom dessa känslor, hur hade jag då inte varit?

Så NEJ, det är ingen ursäkt, det är en förklaring och ett sätt att förstå hur vi kan hjälpa dessa barn att faktiskt klara av omvärlden som vi ser lite annorlunda än andra. Ta hänsyn till oss själva och våra egna känslor, ta ansvar för vad vi själva känner och hur vi då väljer att agera.

Jag fick boken "Drunkna inte i dina känslor" av en underbar forumvän här och den har verkligen hjälpt mig massor. Rekommenderas att läsas varmt!

Det förklarar varför min pappa var som han var, min farbror, min farfar osv... Och varför min mammas sida inte fattade något alls.

Kunskap är makt! Ju mer vi vet om hur vi fungerar desto mera kan vi på olika sätt förstå och anpassa oss själva till vår omgivning.

Förr i tiden var vi HSP "de kloka" i en flock, vi kunde förutse saker, väder, händelser m.m. Så försök att visa förståelse och förklara att du ser och känner saker som inte alla andra gör hela tiden. Men det gör dig inte svag, sjuk, NPF eller något annat. Bara annorlunda. (20% annorlunda)

[Ylvispylvis]

Hej hopp!

Känns som att många fler än 20% här på forumet är HSP, eller?! Jag är det också och har också läst drunkna-boken samt en del andra. Tycker den gav hjälp till självhjälp och en del goda insikter att bära med sig, jag brukar ta fram den när jag känner mig oförstådd och miserabel och då är det som att jag inser varför jag känner så och kan sluta tänka att det är något stort fel på mig. Sonen är väldigt lik mig och har många tecken på att vara en HSP trots sin i det här sammanhanget ganska unga ålder.

Ville bara säga det, nu ska jag skriva en annan tråd här.

/Ylva

[TorsMamma]

[Nat]

Jaaa vilken bra tråd [-o<
Både jag och äldsta sonen är hsp och den varianten som är extrovert med stark igångsättningsmotor eller vad det kallas. Det gör att många inte förstår eller alltid ens märker att vi är hsp'are Vi kör på ganska hårt, är pratiga, framåt socialt och slänger oss ut i nya äventyr. Samtidigt blir både jag och Einar lätt slutkörda, är super känsliga för all stimuli men framför allt ljud och lukter.

Jag brukar försöka se till att hjälpa Einar hitta stunder av stillhet. Att sitta själv i sitt rum i en mysig filt med skön belysning och läsa böcker eller bygga lego hjälper honom till vila väldigt effektivt.

Svårast tycker jag det är när vi båda samtidigt är överbelastade och pappan inte är hemma

Pappan och 1-åringen är inte hsp.

[Emman]

Detta ämne är så spännande! Jag har en son på 17 månader och får höra från folk (läs; släkt) men ojojoj vad han är känslig. Som att det skulle vara något dåligt och svagt. Jag är också en väldigt känslig person och blir ofta översvämmad av känslor för allt och alla. Men jag som vuxen kan tycka att det är ett bra personlighetsdrag. Jag märker när andra mår dåligt, jag känner av stämningar och får till mig information som andra kan missa. På både gott och ont. Men tråkigt när min son redan nu får höra att hans känslighet verkar vara en dålig sak vi har gjort honom till. Vi har "pjåskat" för mkt.

Han gillar inte att kladda med maten (eller något annat heller). Om han tappar ut maten på bordet lägger han upp den på skeden och sedan in i munnen. När hans favoritelefant sitter bredvid matbordet så ska han sitta rakt, inte på sidan, då korrigerar han den. Luckor som är öppna, ska stängas. Han sitter stilla när vi klär på honom och hjälper till med små manöver för att underlätta momentet. Han gillar att plocka tillbaka saker där dom ska vara.

Rutiner är hans motto och han uppfattas som duktig, lättlärd och förståndig. Han gillar inte när man är för "på" honom, inte heller höga ljud och stimmighet. Han snyftar lite längre när han slår sig och det hjälper INTE att köra på metoden; äsch, det var väl inte så farligt, för för honom så VAR det jobbigt eller gjorde VÄLDIGT ont. Jag kan ju aldrig ta ifrån honom sin egen känsla, eller hur? Han ska börja på förskola nu i januari och jag känner viss oro för att han ska bli "överkörd" av personalen om ni förstår hur jag menar? Såg att någon pratat med personalen om detta och det kanske jag också ska göra, lät som en bra grej. Jag blev bara så hlad när jag hittade denna tråden att jag ville dela med mig lite:) Tack för detta!

[TorsMamma]

Hej, tack för att du delar med dig!

Måste få fråga just extra med tanke på honom och hans personlighet. Du har inte möjlighet att han kan få vara hema något år eller två till? Jag lovar det kommer göra honom såååå mycket mera gott!

Chansen är just att om det inte är ett pyttelitet dagis med super känslig personal att han just blir så överkörd eller inte tas hänsyn till. Men kolla!!

Gillar uttrycket som AW säger, världen måste få vara liten innan den blir stor. Ett motto och ha i åtanke! Så klart han skall få vara ledsen om han gör illa sig, man skall inte föringa NÅGRA barns känslor tycker jag. Jag låter som en upphakad skiva till min nu 10 åriga son. Du har rätt och känna och tycka vad du vill, men du kan inte säga och göra vad du vill.

[mamaA]

Hej!

En till i skaran, jag är helt klart högkänslig men jag klurar på om min äldste är det. Han är extremt aktiv men fruktansvärt känslig och tar tillsägelser väldigt hårt. När han byter miljö, t.ex kommer hem från dagis eller mormor och morfar stimmar han upp och försöker få lillebror med sig vilket gör att vi får totalt kaos. Han är väldigt social men upplever själv att han inte har kompisar (troligen för att de inte alltid vill leka exakt som han vill), extremt uppfinningsrik och verbal sedan tidig ålder. Han har inga problem med stillasittande aktiviteter men det känns som han blir överstimulerad emmellanåt(oklart av vad för det händer när vi bara är hemma också). Han har svårt att varav ner i sängen tots att han är sm-barn och alltid sovit bra. När han väl somnat är det inga problem. Det tar 30-60 min att somna och ofta har han tänt i taket efter jag gått ut och skruvat upp den lugna musiken han får ha på väldigt högt.

Som Sara Milana skrev om sin dotter så sov han också mycket som bebis, 18 timmar om dygnet tills han var 6 månader. Han har också varit tidig med trots och haft perioder från han varit 1,5. Nu de senaste månaderna har vi märkt att det är en ny sorts trots(han är 5,5 år), det är känslostormar, verklig 6-årstrots med tonårsfasoner ](*,) . Han är ett barn som det inte går att skälla på, det blir 10 gånger värre beteende då men det är inte alltid lätt att hantera då han får rejäla utbrott ibland som inte andra ska behövas utsättas för. Jag brukar upprepa att kan man inte uppföra sig kan man inte vara bland andra. Sen får han gå/bäras in på sitt rum. När han var yngre gick han självmant in efter att tag när han fick utbrott men numera är det inte så lätt. Hans rum är på andra våningen dessutom...

Vad tror ni? Är det liknande din son är Tors mamma? jag har uppfattat dem lite lika när jag läst vad du skriver om honom.

Kram

[TorsMamma]

Hej MammaA, Ja ganska många likheter är det. Inte helt sällan är de också väldigt intelligenta, typ Tor byggde Deathstar när han var 6 år helt själv på 3-4 dagar.
Jobbiga, utmanande, härliga, underbar humor, m.m. De är en utmaning och intressanta och få ha och göra med!

[Alma]

Det är viktigt i förhållande till omvärlden att stå upp för sitt barns egenskaper och behov, oavsett hur okända eller konstiga de kan se ut i omvärldens ögon. Särskilt i förskolan och skolan där kraven på anpassning hööjs ooch det individuella utrymmet ofta minskar.

Jag vill göra en liten reflektion på det som nämndes om diagnoser här i tråden. Det finns föreställningar, inte bara här utan i resten av samhället också, att diagnoser som ligger mycket nära eller är på pricken lika de egenskaper ni beskriver, men som är testade och som diagnosticerats som autism eller ADHD/ADD, skulle kunna användas för att ett barn eller person skulle kunna skyllla på diagnosen och därmed slippa jobba med sig själva.

Det är en fullständig missuppfattnning och den är dessutom skadlig för de som undersökt sina känsligheter och fått dem diagnosticerade. Barn med ADHD- och autismkänsligheterna och -förmågorna arbetar mer med sig själva än de flesta andra. De blir också kraftigt missuppfattade och utstötta av männniskor som inte ser igenom deras känsligheter. Inte sällan lämnas de att ensammma klara situationer som för dem är övermäktiga, och får sina reaktioner på det klassade som att de är illasinnade, oempatiska, ouppfostrade, i behov av bestraffningar/gränssättningar/konsekvensåtgårder mm. Som gör dem ännu mindre kapabla att ta hand om sig själva.

En diagnos inom neuropsyiatrin, NPF, är inte ett sätt att skylla på något. Det ger en storskalig karta för hur man själv och framför allt omgivningen kan agera så att tillvaron för personen, och gruppen den ingår i, fungerar.

Detta sagt för att det är så onödigt att de som definierar sina barn som HSP ska sätta sina barn i motsatsställning till barn som fått diagnoser ADHD eller autism. Det som beskrivs som behov för personer med HSP är i princip desamma som för personer med NPF.