L kom till oss på långfredagen. Vi hade aldrig önskat oss barn men min mans biologiska klocka hade börjat ticka och jag kunde inte säga om jag ville ha barn eller inte - så vi tänkte att vi provar, man tycker väl ändå om sitt eget barn?
När hon kom stal hon våra hjärtan direkt. Jag har gått från att nästan aldrig hållit ett barn till att bli en riktig hönsmamma. Så ni förstår att min erfarenhet av barn var noll. De första tre veckorna var soliga (att det var "smekmånaden" visste jag inte då), men när de tog slut och skriket tog vid fick vi smått panik. Jag vägrade acceptera att skriket skulle pågå fram tills hon blev 3 månader, så jag började surfa runt och hamnade i SM-forumet. Barnet behövde mat! Mat fick hon, mjölken flödade och hennes stackars tarmar fick äntligen något att jobba med. Hon vägde 8 kg vid 4 månaders kontrollen
... Men även om maten funkade så vaknade hon flera gånger om natten, och jag gav henne mat. Magläget införde jag när hon var knappt 2 månader, då hade jag inte hjärta att titta på hennes flaxande armar längre. Första gången hon sov på mage sov hon flera timmar i sträck. Magläget vid sovning var inga problem, däremot var hon inte så nöjd över det på dagen men eftersom jag hade läst att det är där all utveckling händer så trilskades jag och nu vill hon inte ligga på rygg istället!När hon då blev 3 månader skulle hon "sova över" ett mål på natten men den natten kom aldrig :^o . Tillbaka till forumet! Japp, så vagnade jag bort ett mål och hade kvar ett. Så blev hon 4 månader och skulle "sova över" sista målet. Den natten kom heller aldrig #-o . Vid det här laget hade mina superhormoner börjat avta och jag var trött, riktigt trött. Äktenskapet knakade, min man slängde sig med trevliga ord som separation, energilöshet och negativitet. Jag kände att jag tappade kontrollen över nätterna. Från att ha vagnat till endast 1 mål på natten var vi tillbaka till att vakna 3 gånger per natt, men jag envisades med att bara ge mat en gång men fick ju fortfarande gå upp och vagna loss. Stackars barn, vissa nätter var jag rent ut sagt förbannad men mest var jag uppgiven
. Inför varje lur somnade hon vid mitt bröst. Det var ett säkert kort för att få henne att somna men på kvällarna var det nästan alltid skrik då kräkningar kombinerat med blaskig mjölk och bröst torra som tvättlappar inte riktigt höll måttet. Jag hade ångest när jag inte producerade i den takt som hon avverkade, och jag visste att det var ohållbart sätt att få henne att somna men jag var rädd för att det skulle bli ett jäkla jobb att vänja av henne. Dessutom kräktes hon ofta i vagnen när hon vaknade till efter 45 min...
För ca en vecka sedan började jag känna att jag inte orkade vara vaken så mycket på nätterna längre. Hon vaknade 3-4 gånger, fick bara mat 1 gång, och hon vaknade för morgonen kl 6. Alltid. Jag hade kikat lite på "Sova hela natten" när hon var yngre än 4 månader, men nu var hon ju 4 månader och vi kunde börja. Men, min man var inte alls med på banan. Så fort jag nämnde "Anna Wahlgren" blev han provocerad och sa saker som "allt var bra innan AW" etc. Men jag sa helt enkelt "jag vill testa det här, om du har en annan metod så varsågod att presentera den för mig!", som ni förstår kom den ingen annan metod. Jag fick till slut honom att läsa om safarin och andra väl valda delar, och hör och häpna när han säger "det låter ju rimligt" (såklart!!!). Som säkert många andra så har jag varit lite emot det här med ett strikt schema, jag hade något sorts schema (för jag hade ju ändå läst "Standardmodellen" och visste att jag nog borde...) men det ruckade jag på ganska hej vilt. Men jag hade lite koll på hennes tider och schemat som sattes var 12-45-2-45 med god morgon 07.
Jag trodde att jag fasade över att hon skulle somna själv, alltså inte vid bröstet, men sen insåg jag att jag tycker att det är lite mysigt och var rädd att förlora det "gulliga" momentet. Sen tog jag mig i kragen och slutade vara så egoistisk [-X
Natten innan vi började smakade jag på några ramsor när jag vagnade henne på natten. Jag kände att ramsan var viktig, den skulle kännas bra att säga och jag skulle kunna säga den högt å säkert även när folk var omkring. Nattramsan blev så "sov nu lilla vän", dagsramsan blev inspirerad av AW, "sov nu en liten stund".
Här kommer nätternas anteckningar:
Natt 1: Läggning 1915. Tystnar 1930. Buffar 4 gånger.
0030-0050 buffar sparsamt, hon blir förbannad och förvirrad så fort jag börjar ramsa
0200 solfjäder och ramsa
0320-0330 tyst så fort jag rör henne, frågar direkt när jag ramsar
0430-0435 buffar 2 gånger, ramsar några gånger
0515-0615 enorma protester så fort jag lämnar rummet. Går över till vagning, tyst så fort jag greppar handtaget, förbannad så fort hon hör ramsan.
Natt 2: Läggning 1855. Tystnar 1915. Buffar, solfjädrar och ramsar några gånger.
0050-0120 tystnar till ramsan. Lite gaser och gnäll.
0345-0405 ihärdigt klagande. Lyssnar inte till ramsan.
Natt 3: Läggning 1850. Tystnar 1900. Endast ramsan.
0545-0600 gaser och lite skrik. Ramsar 2 gånger
(Första gången jag får sova längre än 5 timmar, var lika glad som chockad!)
Natt 4: Läggning 1850. Tystnar 1900. Endast ramsan.
0525-0540 gaser. Ramsar.
0600-0605 Ramsar
Natt 5: Läggning 1900. Tystnar 1915
2140-2215 låter som om hon pressar, när hon låter mer ledsen än arg gör jag en kris-solfjäder. Hon tystnar efter någon minut och jag håller kvar tills jag känner lugnet. Lämnar rummet, fortsatt tyst.
0630 påbörjar gnyende, ramsar direkt och det blir tyst.
Resan fortsätter. Det har gått över förväntan och jag är så väldigt stolt över lilla L!
Så till mina undringar:
Det är skrik vid varenda läggning, dag som natt. Hon somnar väldigt snabbt, oftast inom 10 min, så jag ska inte klaga men det hade ju varit trevligt för hennes del om hon tyckte det var roligt. Några tips?
Jag har varit ganska hård med att inte gå in till henne, har verkligen försökt lyssna på vad det är för fråga och ganska ofta tycker jag att det är frågor som hon inte vill ha svar på, som att hon försöker komma till ro. Är man för hård är det väl risk för att det blir mer åt 5 min metoden och det vill jag verkligen inte! Samtidigt vill jag ju ge henne sitt utrymme... förstår ni?
Bekräftelseramsan ska väl alltid ha sista ordet? Jag har tolkat det så att om hon skriker men tystnar utan att jag har gjort något så ska jag ändå säga den. Problemet är bara att när hon har tystnat och jag säger den så mjukt och fint som jag kan så blir hon störd och börjar oftast skrika igen. Har läst lite att detta inte är helt ovanligt, men några tips? Eller är det bara att vara ihärdig?
Sen gäller det tiderna. Hon sover 12-14 på dagarna. Nu har det startat babysim i närheten 13-14, om/när/hur kan man skjuta lite på tiderna? Jag menar, här måste jag ju snarare ha en 45 min om det ska bli nåt bad, marginalkvarten ger inte mycket plask!
När ska man egentligen åka bil, på vakentid eller sovtid? Hittills har jag aldrig kunnat förutse om hon kommer sova eller inte, när hon har haft sovtid har hon varit vaken och tvärtom! Bor på landet och måste ta bilen överallt.
Det var väl allt nu, blev långt och mycket men jag ville gärna dela med mig till eventuella skeptiker/familjer i startgroparna och såklart hoppas på era kloka råd!
Lilla L 18/4 2014, kurstart 6/9 2014
Hon var förstoppad igår så jag förmodar (hoppas) att det var magen som spökade. Jag fick tutat i henne lite katrinplommonpuré i morse så det löser sig förhoppningsvis under dagen.. Natt 8, alltså i förrgår, sov hon sin första 12 timmars natt 
) och sedan får jag gå in och använda ett av verktygen. När jag har varit inne hos henne tystnar det fram till det att hon vaknar för morgonen, mellan 05-06 men jag tar upp henne tidigast 06:45. Musik funkar på morgonen, men på natten är det ju tyst och så tycker jag att det ska förbli men jag har som sagt svårt att lugna henne utan att gå in. Jag antar att tålamodet är något sämre på natten också när man bara vill sova! Och på natten händer ju ingenting.... 
Jag tror att jag tänkte att bara för att jag inte dröjde mig kvar inne i hennes rum, så var jag på banan. 
