Hej!
Nej, det låter verkligen inte kul...jag lider med er!

Det är så svårt att ge råd i det här läget, men jag försöker av omtanke om er och i ett ärligt uppsåt att försöka hjälpa er ur situationen ni hamnat i. Jag hoppas att det inte känns moraliserande eller bara som en massa krav eller nåt, men du har rätt i att er situation verkar ohållbar i längden. Därför kommer här några tankar i inbördes oorning (känn efter hur DU tänker om dem):
1. Är det ett tänkbart alternativ för dig att gå till läkaren och bli sjukskriven? Jag vet inte vad det innebär ekonomiskt för er eller när det gäller fp eller nånting (har aldrig varit sjukskriven lyckligtvis) men pröva tanken iaf. Jag kan knappast föreställa mig hur hårt du har kämpat hittills och hur tufft det är för dig men nu är det allvar: se till att få hjälp INNAN det värsta händer, det är enormt mycket kortare återhämtningstid då.
Eller kan din fru bli sjukskriven (är hon inte det?) och du vara pappaledig? Det vore kanske ännu bättre.
2. Hur har ni det med hjälp utifrån? Anhöriga, släkt eller vänner som kan avlasta? Våga be om hjälp!! Många människor drömmer om att kunna vara till hjälp för någon annan men i Sverige är vi så vana att vara "oberoende" att vi blivit dåliga på att be om och ta emot hjälp, annat än professionell sådan. Hjälpen kan ju bestå i så mycket: laga mat, diska, passa barnen en stund så ni kan vila...you name it!
3. Angående barnrum: Vi har fortfarande inte gjort färdigt Samuels rum utan han sover (väldigt gott) i ett förråd. Nu har vi turen att ha ett stort hus där spjälsängen ryms i förrådet men OM ni har något/några utrymmen, en klädkammare, ett extra badrum eller kanske en skrubb där barnen (eller en i varje) ryms så kanske de kan sova där så länge (så kan du strunta i renoveringen ett tag)?
4. Ammar din fru fortfarande? Även om hon gör det skulle jag faktiskt rekommendera att hon ämnar hemmet så mycket det går. Jag vet att mammasamvetet skaver så fort man lämnar barnen men det vore bra för er alla om hon kunde göra något annat, hälsa på en vän eller gå en sväng på stan eller vadsomhelst som kanske får henne att släppa ansvaret/skuldkänslorna/ångesten ett tag. Pröva kortare stunder först och öka efterhand?!
5. När det gäller vardagen så tror jag verkligen att ni skulle må bättre av att följa standardmodellen mer ordentligt. Pojkarna är så pass stora nu att de behöver och vill ha rutiner som följs. Tänk dig själv om dagen skulle börja halv tre helt plötsligt? Hur pigg och glad skulle du vara vid 18-tiden då? Jag tror att killarna uppvisar en blandning av hunger (mer smakisar?!!), trötthet (fastare sömntider!) och oro/stress (pga kaoset hemma). Om din fru ogillar SM eller AW pga rykten eller nåt så är det kanske skönt att veta att såväl BVC som ALLA andra "barnexperter" anser att rutiner är viktigt och bra för barnen i den här åldern

Att hålla natten, sömnen och maten på bestämda tider är inte AW ensam om att förespråka (nuförtiden), tvärtom! Så upplever jag det iaf.
6. Försök att uppmuntra, berömma och visa kärlek till din fru hur jobbigt det än är! Kanske extra bra läge idag på alla hjärtans dag?!

Hennes gråt är rop på hjälp och kärlek och även om barnen förstås måste ha sitt så är det så sant det jag en gång hörde: Happy wife – Happy life! Jag vet att hur sur och grinig hon än är mot dig så värmer det att höra att du trots allt älskar henne (väljer att älska henne!) och är lycklig över att hon finns i ditt liv...typ.
Jag hoppas så att ni kommer ur det här och önskar er all tänkbar medgång!!
KRAM
