Hon undrade också om jag märkt av att hans betende ändrats här hemma (det har vi inte). Jag vill inte vara en sådan förälder som ser sig om efter syndabockar, men inte tror jag att hans betende kommer hemifrån (särskilt inte då vi har Barnaboken som grund för hur vi fostrar våra barn) 
Det jag har märkt av är att han, nu 5 år fyllda, tycker sig vara den störste och bäste i hela världen (och det är han ju
). Han är så god och varm mot sin lillebror. Men visst kan han testa gränser också, ibland rätt ofta. Den egna styrkan testas genom att lyfta på tunga saker och han vill att man ska bekräfta hur stora hans muskler blivit nu när han är hela 5 år...På storebrors dagis är det de största/äldsta som bestämmer, verkar det som. Han kan berätta att det är de som bestämmer lekens regler, som slåss och får tag i de eftertraktade cyklarna (de andra barnen får putta och ge fart
) Vi talar mycket om det här, om hur det känns och att man, hur arg man än känner sig inte vinner något om man "ger tillbaka". Min teori är att han lär sig att det är så man kommer fram och tar sig plats här i världen trots att vi inte gör så här hemma. Att han i sin tur ger sig på de som är mindre så som han själv blivit utsatt på dagis.Givetvis kommer vi att prata om det här, men hur
Vi vill inte banna honom, eller bli arga (det leder ju inte till något positivt). Kan ni hjälpa 
"Min teori är att han lär sig att det är så man kommer fram och tar sig plats här i världen trots att vi inte gör så här hemma. Att han i sin tur ger sig på de som är mindre så som han själv blivit utsatt på dagis", skriver du.
) Det andra barnet var en kille som jag visst inte hade varit snäll mot min kille, vilket jag också tog upp. Personalen ville inte uttala sig om detta men jag gav mig inte. Jag och min man föreslog även att när vår son betedde sig dumt så skulle de ta honom ur leken och visa att han inte fick vara med. Vi fick till svars att de inte jobbar på det sättet. Hur jobbar ni då? frågade vi. De förklarade för barnet sade dem..... 