Ibland bara strosar hon iväg, men ofta stickert hon på pin kiv med busglimten i ögat och vill bli jagad... Helst där det är mycket folk och dålig sikt. Fort går det också. Stackars mamman, gravid i v 30 med foglossning hinner inte med...
När vi är ute i trafiken och liknande, så har jag henne i vagnen, och då sitter hon kvar. Men t ex i badhuset går ju inte det...
Hur ska jag få henne att förstå att det är farligt att bara sticka?
Jag har bl a tänkt på att hon kanske behöver komma bort för att förstå vad som kan hända, att jag smyger efter henne utan att ge mig till känna och kommer fram först när jag ser att hon blivit lite rädd, men innan hon börjar gråta. Men det kanske ger helt motsatt effekt??? Att hon tror att mamma alltid finns där i buskarna någonstans istället för att förstå att man verkligen -kan- tappa bort sina föräldrdar...
Hon är en framåt tjej som varit tidig med det mesta, särskilt språkligt, så hon är lätt att resonera med. Men ändå, även om hon pratar som en hel karl, betyder ju inte det att hon förstår innebörden i att rymma och tappa bort sig...
Förslag?
Det där är skitjobbigt (ursäkta). Jag hade ett litet barnbarn som roade sig med att försvinna, ständigt och stup i kvarten, och meningen var att jag skulle leta och jaga, vlket hennes ömma moder tydligen roat sig med, och det är - ursäkta - en korkad lek. Vi har inte råd med den i dessa säkerhetskrävande tider. En äldre mormor tycker inte heller det är särskilt kul, och orkar inte 
, att evinnerligen jaga barn över stock och sten.
. Du måste nog helt enkelt sikta in dig på ren beteendefostran, alltså visa vad som gäller och ställa villkoren, INNAN: "Nu ska vi gå till badhuset (eller va det nu är) och då måste man hålla handen HELA TIDEN. Kan du det? Få se!" (Varpå barnet snällt visar.) "Annars kan vi inte gå till badhuset, då måste vi stanna hemma. Vill du gå till badhuset?" (JA 