Nära väggen - ammar snart sönder mig

[HÖNSMAMMA]

Vad bra det går för er! =D> Oroa dig inte för att det kan strula lite nu under första veckan, det är inget ovanligt.

Det jag tycker funkade bra på mina barn var att ta daglurarna i vagnen ute (med mörk sarong/tygskynke över för att minska synintryck). Smidigt med vangning och/eller promenad då jag stannade så snart barnet tystnade, stod stilla ett bra tag (upp till 10 min) tills jag var säker på att hon/han somnat. Om det uppstod gnöl, skrik eller annat missnöje gick jag en bit till tills det tystnade och sedan stopp och avvakta. Så snart barnet somnade in i stillastående vagn kunde jag fortsätta promenera, sätta mig i gräset med en bok eller något annat trevligt. Jag tycker att vagnsovandet utomhus under kuren och några veckor till gjorde att schemat "satte sig" mycket fortare och säkrare.

Ta ett djupt andetag och fokusera på det ni uppnått hittills. Känn lugnet och ta på er attityden av självklarhet, så kommer prinsessan att fortsätta känna sig lugn och trygg. Kom ihåg att det är en process och att den tar tid. Precis som din väninna beskrev är det lätt hänt att man slappnar av och börjar släppa på schemat och rutinerna, och det är inte mer än mänskligt. Tänk då på att ju fastare ni är desto tryggare kommer dottern att vara och ni kan njuta av resultatet även när hon blir äldre. Jag kan berätta att det är helt fantastiskt även nu när barnen är 6 och 8 år och de äter och sover som de ska, de är lätta att lägga och vaknar de innan mamma och pappa säger att det är morgon, då ligger de kvar och småsjunger, pratar, myser tills vi kommer in och väcker dem. 8)

De få nätter då de vaknar om nätterna är det alltid på grund av att de är sjuka eller har växtvärk. De nätterna blir man som förälder ändå helt snurrig av sömnbrist. Det är då vi brukar påminna oss om att det finns de som alltid har det så.

/Hönsmamma

[annawahlgren]

Astrid vaknade för tidigt (efter en timmes sömn) på middagsluren (den som var bökig vid läggning och jag buffade) och gallskrek verkligen. Ramsa eller husljud tog dåligt eller tog ett kort tag tills hon satte igång igen. - - -Men väntade såklart tills hon var tyst innan jag gick in och var glad och alert o låtsades som inget.

Mycket bra - det sista du skriver, alltså att du INTE återspeglade hennes oro utan övertygade henne (försökte i alla fall) om att allt var prima trevligt och bra och att hon inte alls hade brutit samman! Egentligen! Det är så man får göra. Det är så man "svarar", för det är frågor hon ställer med sin oro och sitt skrikande - inte missnöjesyttringar. Det låter ju hjärtskärande och vips! blir man benägen att TRÖSTA i stor stil, men gör man det i en situation som denna, bekräftar man bara för barnet att det verkligen är fara på färde. Ungefär som om man som vuxen gick till doktorn och blev undersökt och sedan, vid skrivbordet, möttes av en ömkande läkare som med darrande stämma sa: "Ja, vi får se hur det här går... Jag förstår att ni är väldigt, väldigt orolig nu... Jag beklagar att jag inte kan lugna er..." osv. Herre milde, var man inte döende innan blev man det väl då

Förmodligen har ovanstående inverkat på följande men läggningen för natten blev ungefär lika "dålig" som vid middagsluren. Vi hade bestämt att N skulle lägga henne och när vi kom in i rummet och hon såg sängen så var det som att hon förstod att hon skulle sova, och fick då panik och började gråta. När jag sa godnatt o gick blev det ännu värre. N la tillrätta, hon gallskrek, N ramsade ut å hon grät, den tog inte. Han avvaktade och ramsade igen och hon lyssnade efter 6,7,8 st och snyftade sig sedan till sömns. Tyst 5 min senare. Det tog alltså ingen lång tid men jag är rädd att hon har tappat den mysiga känslan inför sängen som hon hade tidigare, nu verkar den mest kännas som att en varg ligger nedanför... - - - Kan någon klok se vad som gått galet??

Inget har gått galet. Kom ihåg - SHN-kuren är en process, inte ett automatiskt bananskal. Det är mycket som ska avverkas på vägen och förändras och ta form, innan själva Njutningen kan slå sig ner för gott

Det ni gjort hittills är att ni har förmedlat Lugnet, enligt boken - och gjort det strålande vackert. Men Lugnet är här och nu; det är grunden men det är inte bygget. Ett akut lugnande ger en övertrött liten unge äntligen den sömn hon så desperat behövt så länge, och det tackar hon för med lättnad (=sover). Det som kommer sedan - nu - är Säkerheten - själva bygget. Läs det kapitlet en gång till! Det är Säkerheten för liv och lem som ska förmedlas nu och så benhårt pålitligt att barnet faktiskt vågar börja tro på den, på allvar, slå sig till ro i den och sedan övergå till detta underbara tillstånd av Njutning som kuren leder till (om man nu inte fastnar på vägen och backar tillbaka, vilket händer i de bästa familjer, som plötsligt finner sig tillbaka på ruta ett innan de vet ordet av - alldeles i onödan. Bara för att de inte förstod att Lugnet inte bygger något hus, bara lägger grunden - vilket i och för sig inte är så bara, utan just en grundförutsättning).

Nu har lilla Astrid samlat på sig en hel del krafter, på bara fyra dygn, vilket är underbart - och då blir hon så att säga medveten om de förändringar som stundar / stundat; hon sover inte på pur utmattning och av ren lättnad längre. Hon ställer frågor om vad som gäller, nu när hon också har sin klarare blick (som du beskriver) över både det ena och det andra här i världen. Därför måste ni se denna förvirring, dessa frågor som just FRÅGOR, och de ska besvaras envist, klokt, tålmodigt, övertygande, klart och så tydligt, stressfritt självklart som någonsin går. Och det gör det! Ni KAN. Det är ni två som har ledningen, och hon undrar - bland annat - om DEN gäller... Nu med? Varje gång? Hela tiden? Nästa gång också? Rentav alltid (Men där är hon verkligen inte än.)

Hon äter som om hon aldrig gjort annat! Till middag idag blev det en HEL BURK mat, stor, och en halv puréburk till efterrätt... - - - Men inte lätt att veta hur mkt hon bör äta numera...

Låter snålt... Hel burk dessert vill vi allt ha på maten, och gröten ska nu vara uppe i närmast en vuxenportion... Säger jag å Astrids vägnar Smör och kanske mosad banan i den, och fet mjölk... Osv osv.

Hur myckret mat? DÄR tar inte du ledningen (du bara serverar) utan hon. Dvs du fortsätter tratta in och tratta in och tratta in, och HON bestämmer när det är nog. Och det kan du lita på att hon kan och gör. Men då ska hon också verkligen övertyga dig om att det inte går ner en gnutta till Läs gärna i Barnaboken om den saken. Rätt rolig läsning på sina håll...

/Väninnan/ blev så glad när jag skrev om våra framgångar, och blev peppad att "göra om" eller återgå till filosofin/kuren igen. Så den inspriration hon gav mig kunde jag alltså då ge åter - - - Och så är det kanske med detta forum. Man behöver återvända för att hitta ny motivation och genom att hjälpa andra kanske man även själv ser saker i ett annat perspektiv? Och såklart glädjen över att kunna hjälpa, som ni alla är såna lysande exempel på - - - Att prata med henne gav mig iallafall en bild av hur lätt det kan bli att senare hemfalla åt gamla vanor när man tror att den "sitter" - och då blir det snabbt mkt värre! Det gäller att vara ett steg före...

Mycket vackert, mycket sant, mycket tänkvärt =D> Så VÄLKOMMEN att hjälpa andra och därmed också dig själv - så är det för mig med, efter alla dessa år: lärorikt, tacksamt och underbart.

Hur det gick på BVC? En trött läkare som inte ens HÄLSADE på astrid när vi kom in utan sa direkt till mig, sätt henne i knät, ta av henne kläderna. Suck. Och så är AW:s metoder barnmisshandel. Jag blir bara så matt.

Jag med. Knöl. Han. - Tänker igen på lille Tom, som jag berättade om tidigare (han som inte "behövde" någon sömn) - där hade ju de förtvivlade föräldrarna bett om hjälp hur många gånger som helst pch bvc-sköterskan var så fin och bra på alla sätt men "kunde inte hjälpa" som pappan skrev. Och när de glädjestrålande gick dit igen efter att ha varit i Gastsjön med barnet och han sov som en dröm, och trodde att bvc skulle bry sig, ja, dela deras glädje - så var kommentaren bara: "Ja, han var väl mogen för det nu." Mogen för att sova. Plötsligt. Oavsett Ändå var det samma bvc-sköterska som hade tipsat om mig, mellan skål och vägg! Man blir verkligen matt... Och du som skulle CHOCKA...

Och sen sov vi alla tre hela natten... Inklusive oroliga mamma som natten innan vaknat flera gånger av mig själv... - - -SÅ skönt, och vilken trötthet som sköljer över mig idag.

Kära du nu går du snart snart in i zombiestadiet. I samma stund du börjar räkna med att få sova på nätterna, tro på att du verkligen får det - efter dessa nio månader av väldigt-nära-väggen-helvete - däckar du totalt (jag har beskrivit det i boken). Folk som fått höra dig glädjestrålande berätta ser då plötsligt en människa som knappt orkar stå på benen. Och undrar: "Men varför är du så trött - du får ju sova nu?" - "Just därför", är det adekvata svaret på den frågan!

Förstå då att det är detsamma för lilla Astrid. Hon har inte riktigt ännu kunnat fatta att det är SANT. Hotar inte vargen?! Får jag sova på nätterna nu?! Kan jag LITA PÅ DET?!

Hon frågar. Hon är inte olyckligare än du. Hon vågar bara inte riktigt tro, lika lite som du... än. Hon vågar inte riktigt tro att hon är säker för liv och lem. Hon är ännu inte säker (sic) på att inga vargar ska komma åt henne, att ingen fara hotar (längre) - att dessa vargar som lurat på henne som just livsfarliga rovdjur i alla dessa månader, i hela hennes lilla liv, dem ni ständigt räddade henne ifrån till det mänskliga skyddsrummet, skulle vara försvunna. Till slut orkade ingen av er med dessa räddningsaktioner längre - jag har beskrivit de psykologiska mekanismerna kring detta i just kapitlet Säkerheten.

Så läs och läs om och jobba på nu, lugnt och fint och med målet för ögonen - det hägrar ju alldeles nära Och kom ihåg: om inte ni ömma föräldrar ifrågasätter sömnen, gör inte barnet det heller. (Till slut - och det icke-ifrågasättandet är mycket, mycket nära nu.)


O:)

[Sigyn]

Det tar ett tag innan allt sitter. Jag vill minnas att vi hade skrikiga läggningar i typ en månad, och då var kvällsläggningarna värst, då han skrek i typ 25 minuter. Det var inte alls kul, men jag visste vad jag skulle göra, och en dag var det bara tyst. Så många gånger han har vaknat uåp undet lunchluren, inte alls kul där heller. men det blir så bra tillslut. Jag kånde inte attvi var helt i hamn förtän han var ett år, då vi ändrade till en lur på dagen. Alltså, det var inte jobbigt innan mem hm vaknade ofta för tidigy på morgonrn och så men efter ettårsdagen har han verkligen sovit som en kung! så som anna säger, lugnet kommer fort men säkerheten tar längre tid

[astridsmamma]

tack Anna o Hönsmamma för fina o kloka svar.

Vi har dock PANIK efter fm-luren som gick käpprätt åt.... o natten var jobbig den med.

Men nu på fm var det panikskrik-rekord. så som hon skrek då gjorde hon inte ens första natten. Jag Ramsade varannan min, den tog inte. till slut Buffade solfjädrade men det fick hon ännu mer panik över. N var tom tvungen att ta över eft jag inte klarade att hålla fast henne så hårt att få henne ligga kvar.

Hon blev lugn efter ett långt tag men snyftade sig till söms (om hon ens somnade alls)

Han ramsade inte ut utan gick bara tyst ut, inga protester. , sen väckte vi 9:30 inom marginalkcvart (då hade hon somnat 5 min innan hon eg skulle gå upp) -- tänkte vi rätt då? eller borde vi låtit henne sova 45 min efter insomning?
JÄTTEOSÄKRA på allt!

Vi båda är även osäkra på vad vi ska göra när ihopbakad ramsa + bekrf inte hjälper.
vi hamnar ofta i att ramsa kanske 8-10 ggr o inte upplever att hon hör, för att dra igång ramsa igen efter en min.
Ska man dra ramsa ggr 4 ist å sen låta hene reagera? ibland tystnar hon då men sen när bekräftelsen kommer så drar hon igång igen.

Usch jag skäms över min attityd, men det var så hemskt att känna att verktygen inte tar.

HJÄLP, hur ska vi återfå attityden? varnära på att ta upp henne idag....därför N fick ta över.
Är kanske för trött för att vara stark, men att backa är inte ett alternativ.
nu känns dock den onda cirkeln tillbaka, för sen på lunchen åt hon dåligt å nu är hon jättegnällig å jag har inte ätit å ligger efter i scg´hemat, är en trött mamma...

[HÖNSMAMMA]

Andas. Ni kan det här.
Fundera på om det kan vara idé att ta resten av lurarna i dag utomhus i vagn? Det kan bryta den osäkerhet som ni upplever att ni känner. Var inte orolig för att det är något nytt, någon förändring för prinsessan. För henne är det bara ett annat ställe att sova på. Vi tyckte det var enklare just för att då kan man vagna och att man använder gå, stanna varianten.

Lyssna också på hennes skrik. Ni känner henne bäst av alla och ni kan också höra om hon skriker för att hon är skitarg, upprörd, irriterad - och det är okej att få vara det. Det är vi väl alla till mans lite då och då. 8) Få henne att förstå att ni finns där utanför med husljud, inte genom att ni hänger utanför hennes dörr. Dammsugning brukar funka bra.

Så ta två djupa andetag, läs igenom avsnitten som är aktuella i boken ännu en gång, ta en tupplur så snart prinsessan sover. Tänk på det positiva ni får med den här processen och ta in attityden igen. Panik hjälper ingen.

[astridsmamma]

Andas IN, andas UT. Upprepade ggr. Och så en stor kopp svart kaffe.
Sen la jag lillan för middagslur, hemma i säng.

Det var jobbigt, men tog ju faktiskt bara 10-12 min... SÅ måste jag se det. Och sömnen är viktigare än att hon får gråta lite....

TACK Hönsmamma för snabbt svar, hjälpte mig mkt tillbaka på rätt köl. Ditt dammsugarknep var ALLDELES UNDERBART! Hon somnade själv efter en mjuk men tydlig påminnelseramsa, dock lite gny på väg in i sömnen men det kan hon väl få ha...
Och TACK också empinane för ditt medd - hann inte se det innan jag skrev mitt panikinlägg... men så skönt att höra att allt är som det ska, trots protester o oro. Att det brukar vara så ett tag.

Ja, ni har så rätt så rätt.

Jag tror vi slappnade av lite för mkt i våra framgångar och tänkte att nu är allt bra. KLASSISKT enligt misstagen i säkerhetskapitlet.
Och som du Anna skriver; vi är ju inte helt säkra än heller, så svårt att lita på att det kan vara så bra som det varit de senaste dagarna. Men det ÄR vår uppgift att leda Astrid genom hennes oro, som såklart är befogad, med nya krafter o allt. VI SKA INTE GE UPP!!!!!!!
Tror också vi triggar varandra i vår oro, N och jag. Om jag lägger , o hon skriker, så kommer han och vill kolla vad jag gör, och då släpper jag kanske lite ansvaret, vill ju slippa höra gråten helst, och så signalerar vi med ens oro för Astrid...
DUMT! ONÖDIGT! FEL!

Men, vi ska inte klandra oss själva, detta är ingen prestation (som jag är så van att tänka kring saker), det är en process, den tar tid, men vi ska ha målet för ögonen och minnas våra framgångar i början. Så KAN det bli igen. Nej, så SKA det bli igen. Tids nog.

Tills dess: kaffe kaffe och åter kaffe

Två frågor;

-Bäst strategi att vända ond cirkel till god, tex när en lur helt uteblir pga krångel o skrik - är det att låta henne sova sina minuter så att hon sen orkar äta eller att ta upp vid lurs slut trots utebliven sömn för att lära henne klockan o visa vad som gäller?

-Är det illa att vi ibland skippar bekräftelseramsan innan hon somnar eftersom hon så att säga somnar om själv, även om hon skrikit i början efter påminnelseramsan? Eller är det bättre att hon somnar själv o lär sig lugna sig liksom? Sista ordet el självlugn?, alltså.

Tack o KRAM o NI ÄR BÄST, ni alla fina som finns här som systrar i nöden, och såklat självaste urmodern

[astridsmamma]

PS. precis efter att jag skrivit klart förra inlägget vaknade hon och efter många ramsor hade hon skriikit upp sig så att jag fick gå in och solfjädra, som inte tog så då buffade jag.
Det tog väl 10 min av buffande tills hon var på väg att somna om igen. då gick jag ut med lugn o fin ramsa. och den tog! hon gnydde lite först o jag trodde att hon skulle sätta igång igen men hon lugnade sig!!!!! det blev tyst efter 1 min!
Det var MYCKET skönt att även jag nu har erfarenhten av att buffa till lugn, inte bara N.
Det gjorde mycket för min attitiyd kan jag säga!!!

[Sigyn]

Nu var det länge sedan vi kurade, så jag vet inte exakt när man börjar backa mer och mer, men jag vet iaf att det är det man ska göra. Efter ett tag när vi kurade så la vi och gick ut med ramsan, sen frågades det i, som jag skrev, 25 minuter, och vi gjorde ingenting förrän det blev tyst, då bekräftade vi. Efter ytterligare ett tag tror jag inte ens vi bekräftade. Då har man kommit så långt att barnet vet vad som gäller, men måste ändå dubbelkolla typ. Så då stör man bara om man håller på och ramsar och verktygar. Lika jobbigt är det ju ändå.. Somnat, nu är du ju precis i början så vet inte riktigt hur mycket du ska backa, men ändå ett tips. Jag tyckte alltid att läggningar var lättare att ta än uppvak, under uppvak har jag nog verktygat mer än vid läggningar, men alltid avvakta först. (Återigen, vet inte om du ska avvakta mycket ännu). Men som sagt, ibland kanske du ändå stör mer än vad du hjälper när du verktygar. Jag vet hur svårt det är att avvakta, men det behövs! Under uppvak kanske du ska rätt fort ramsa för att påminna om att set fortfarande är sovtid, men efter det avvakta, du har ju sagt ditt och hon vet vad som gäller, men ibland tar det ändå tid att somna om. Nån kan ju gärna bekräfta att jag tänker rätt

Frågor kommer alltid att ställas ibland, idag ar vi åkt på semester till barnens farmor, och stora killen som är snart två, började gnälla när han förstod att det var läggdags (det händer ju inte hemma). Men det vara bara skratta lite extra och sedan en snabb glad läggning och sedan somnade han. Efter typ 50 min vaknade han och var ledsen igen, då gick sambon in lugnade och gick ut med ramsa, tog typ en minut. Frågor om man kan sova lika bra hos farmor som hemma? Och svaren blev: ja det kan du!
Så, envishet och attityd, varje gång, hela tiden
Nu är det ju många envisa frågor som kräver många envisa svar, sedan kommer hon börja nöja sig fortare och fortare

[astridsmamma]

Hej hej,

Usch, igår var en dålig dag. Idag är en mycket bättre!

Jag har jobbat mycket hårt med mig själv och inser att jag låtit en hel drös med vargar smyga på mig när astrids förtvivlade frågor kom.
Men jag KAN ju svaren, egentligen. Tappade bara fotfästet lite.
Hoppas att jag jagat bort dem nu...
Det är attityden det handlar om - som ni redan insett och sagt - attityden är bästa verktyget!!! Bara så svårt att hitta den när man är apatrött.

Inatt sov Astrid 12h natt förutom ett litet uppvak vid 22 som behövde en ynka påminnelse.
Det var N som tog natten (eller läggningen , jag kände inte att jag hade attityden som sagt igår och vi tog beslutet för astrids säkerhet. Men det var SÅ inspirerande att höra honom ramsa. Lite trött, men tydligt och bestämt, och en självklarhet i sina ord - gjorde att astrid slappnade av och somnade sött. Som att det inte fanns några alternativ - till att sova menar jag.

La henne nyss för fm-lur, och härmade hans beslutsamhet, och det gick bra! Hon fick inte panik, däremot tog det lång tid att somna, ca 20 min tills tyst, och ramsade så sparsamt jag kunde, 4 ggr, men för det mesta lät hon mer trött och irriterad över att inte kunna sova (då ramsade jag INTE)

Ja empinane det där med att avvakta. Det är klart att vi inte vill och ska fastna i buffträsket. Men kändes som att hon behövde det igår. för att bli lugn. Idag tyckte jag inte det, men det berodde ju på att jag ramsade tryggare från början, liksom.
Så du har rätt, ramsar jag bättre och visar med rätt attityd vad som gäller, då kommer hon snart fatta...

Någon som kan får gärna svara på mina tidigare frågor om att bekräfta el självlugna sig samt hur jag ska låta henne sova efter en strulig läggning på dagslurarna (se tidigare inlägg)

[annawahlgren]

Kära du, så asolutt underbart

Och jag skrev precis ett långt inlägg med förklaringar och med pepp och med förmaningar och så skulle jag posta det och så försvann alltihop.

Men du kan nog lista ut på ett ungefär vad jag skrev.

Suck, nu hinner och orkar jag inte göra om det och tar det som ett tecken från ovan - och nu fick jag ju bekräftelsen från dig också :-({|= - att det inte behövs heller

Tänk att man (jag) aldrig kan lära sig spara innan man tror att man ska skicka iväg...

Vi hörs igen. Pussa på lilla Astrid.

[annawahlgren]

Någon som kan får gärna svara på mina tidigare frågor om att bekräfta el självlugna sig samt hur jag ska låta henne sova efter en strulig läggning på dagslurarna (se tidigare inlägg)

Ber dig läsa vad jag skrev innan - om att SHN är en process. Man kan inte stipulera regler à la "gör alltid så här". Man måste lyssna här och nu och tänka framåt. Ja, allt det där

Men helt utan sömn kan man inte låta en lur förgå - det straffar sig på resten av dagen (och ofta nog natten). Så pass kan man säga generellt! Så 5 min är det minsta, tjugo kan också vara på sin plats, det måste man avgöra från gång till gång. Hamnar man då fem minuter utanför marginalkvarten är ingen större skada skedd, eller skada alls, men det får ju inte bli någon vana 8) Särskilt inte nu när vi skulle göra det så lätt som möjligt för lilla barnet att "lära sig klockan"

Läggningarna blir inte struliga av sig själva utan med förlov sagt har ni båda ömma föräldrar några gånger nu (förut) gjort dem struliga. Ni måste tänka i termer av enkelhet, alltså den där självklarheten - som om ni hade åtta ungar till som också skulle läggas / matas eller vad som nu står på tapeten och dessutom, mind you, åtta kor som står och råmar i lagårn och måste mjölkas NU!

Överkoncentrationen är en stor, stor skurk. Inget litet barn orkar med den (ingen vuxen heller, tro mig).

Nu vänder du blicken från barnet till dig själv och N - ramsan funkade och du förstår varför - och det är utmärkt. Det är inte barnet, som ska ge ER svaren på alla miljoner osäkra frågor ni bombarderat henne med, och det är inte barnet som ska kura sig självt, eller kuren som ska kura av sig själv; ansvaret och ledningen ligger på er och måste och ska göra det och GÖR ju det - det ligger i föräldraskapets natur Se det som en glädje och en ära

Apropå glädje - hur har vi det med skrattet-till-go'nattet Och skratt och kul (om än kort) inför lurarna Och klang och jubel vid varenda väckning / upptagning ur sängen som då INTE kommer i närheten av "räddningar" utan blir ett glädjestrålande MÖTE Det slarvas där, hmhm? MYCKET viktigt att denna glädje, dessa skratt, får punktera all befintlig oro och förebygga ny. (Det gäller er själva också, inte minst )Troll spricker i solsken.

Eftersom du tidigare fungerat som tröstnapp och "tystare" dygnet om, kan jag tänka mig att ni knappt hört barnet skrika, eller ställa frågor, eller svära fula eder, eller gapa argt, eller gråta ledset, på allvar ledset. Det är en klassiker: när då barnet faktiskt får spelrum att reagera på ramsan och oundvikligen höjer rösten då och då, tappar de ömma föräldrarna koncepterna fullständigt och tror att den lilla ätteläggen är olycklig, blivit sjuk, lider hemska kval och/eller kommer att få men för livet. Så är det inte

Titta på klockan. Ta tid. EN grundregel kan jag alltså bjuda på nu när du efterlyser sådana och det är att man ramsar INTE under längre tid än man ramsade, även om barnet protesterar hej vilt. Förstår du? Titta på klockan: ramsa x4 (och så bekräftelse i samma svep, om nu lilla älsklingen faktiskt tystnat under ramsan) och se hur lång tid det tog. Inte många sekunder, eller hur? Vänta sedan fler sekunder innan du påminner. Kanske en hel minut! Lätt som en plätt. Tips för desperata, som behöver lära sig sluta stirra på barnet, bokstavligen och bildligen. Men desperat är du ju inte längre, häller ur

En annan god regel som kan sägas gälla generellt - och det har du också hört förut - att när man känner och tycker att man bara MÅSTE gå in, det är då man ska ramsa. (Nu talar jag soim du förstår om uppföljningsveckan, inte om de två första nätterna på kuren.)

Ovan vid skrik och gråt och frågor och reaktioner som man är, innan man lärt sig LYSSNA på barnet och upprätta denna fantastiska dialog, riskerar man att bli ett lätt offer för överkoncentration med ty åtföljande osäkerhet, för att inte säga panik. Man tycker synd om barnet (som doktorn jag använde som liknelse) och störtar till undsättning, som man tror, i form av evinnerligt verktygande med hundra vargar i släptåg. Man tror att man måste gå in och buffa / solfjädra för att lugna - vlket man på det här stadiet, Säkerhetsstadiet, garanterat kommer att misslyckas med, eftersom vargarna, faran, ska hållas BORTA från barnet, från sängen och från rummet, ja, från hela huset - inte flytta in hos ungen och äta upp den

Slut med trafiken, alltså Ut med vargarna, in med Säkerheten! "All is well"... Enklare kan det egentligen inte bli. Läs och läs om, om Vakten och Säkerheten, och odla MER FÖRTROENDE FÖR LILLA BARNET

I likhet med alla andra människor, stora som små, VILL och måste lilla Astrid få känna sig säker för liv och lem för att kunna sova så underbart gott som hon redan börjat göra, i sådan uppenbar lättnad =D>

(Och nu sparar jag innan jag postar. Man lär sig sina läxor till slut, eller hur [-o< )


O:)

[astridsmamma]

Ja kära Anna ,

Du har så rätt så rätt. Vi ÄR ovana att höra henne skrika, vi tolkar det direkt som livsfara!
Men det är det ju inte... Det är ju att fara med osanning att störta in och berkräfta hennes panik, ju.

Tack för tipsen, tror jag tolkade det för hårt det som stod i boken att man ska vänta varannan minut innan man ramsar, och därför fick vissa av astrids ledsna frågor igår inga svar, varpå paniken tilltog (hos först henne, sen hos oss).
Och vi tänkte att något var fel, eller att vi var på fel spår.

Idag kan jag glädjande berätta att när jag odlat min attityd så smittar det av sig på hela min person!
Jag blir en bättre mamma och därmed människa att vara med - och som ett brev på posten blir astrid mindre klängig och genast på väg att utforska livet igen...

Hon vaknade på fm-luren och jag somnade om efter en ramsa (3+1)!
Och nyss la jag henne på middagslur och det tog 3 min tills det var tyst - och det som hördes var nöjt babbel och trött prat med sig själv!

MEN, jag ska inte ta detta som att allt nu är "färdigt". Idag gick det bra men imorrn kan det gå mindre bra - och det är ingen fara för det! Vi ska lära oss det nya lika mycket som astrid. Och om vi är övertygande så ofta som det går (och vi förmår) så kommer det gå att lita på oss igen. Snart. Snart. Snart... Övning ger färdighet. Hurt hurt hurt

DET har jag nu bankat in i min lilla skalle

Kramar från oss!

PS. Någon som har tips på hur man rapar ett barn som sitter i stol o äter? utan att ta upp alltså...

And save and post

[mamaA]

Hej!

En nio månaders behöver väl inte hjälp att rapa? Bara mata på så det ryker så ska du se att rapen kommer - ljudliga sådana också !

Kram

[annawahlgren]

Tack, mamaA Och HÄRLIG rapport, astridsmamma Där vände du i dörren, om man säger

:thumbsup:

[mamaA]