Bara ETT barn..?

[JaninaR]

Hej på er!

Det var ett bra tag sen jag var inne här på forumet. Helt enkelt för att vardagen löper så fint med vår lilla Linus 2 år, som under hela första året hade sin aktiva tråd "En envis 45-minuters skarv" här !

Nu ligger min nya tråd här, men tyvärr inte för att jag går i väntans tider... Ni får ursäkta, jag tror att jag bara mest av allt måste få skriva av mig. Det är nämligen så, att jag alltid velat ha två barn. Inte mer, men syskon ska barn ha åtminstone! Nu tycker min man att det räcker med ett barn. Jag vet inte exakt vad det är som mest bromsar honom, men förutom att han tvivlar på att vi/han ska orka med en till , så tycker han också att vårt lilla hus blir för litet (här har han själv vuxit upp med mor och far och en syster, så omöjligt har det tydligen inte varit), att det blir dyrare... Själv tvekade jag också en kort tid då jag ännu kunde tänka rationellt (dvs innan babyfebern växte sig starkare), eftersom jag har eget företag inom djurvård och måste lägga den verksamheten på is ett år medan bebisen är liten. Jag har nu kämpat hårt ett år för att få igång verksamheten igen, och inkomsterna är minimala. Men alla de här argumenten känns banala jämfört med det faktum att vi pratar om ett helt liv! Ett mirakel, en bebis, ett SYSKON åt Linus!! Jag har försökt förklara för min man att den dagen kommer då vi är gamla och skröpliga, och att jag inte vill att Linus då ska vara ensam med ansvaret att ta hand om oss. Jag vill inte heller att han ska uppleva t.ex. semesterresor, julafton osv ensam med bara mamma och pappa. Jag tycker vi är själviska och bekväma om vi bestämmer att han ska leva utan syskon bara för att vi inte vill ha det lite obekvämt några år av våra liv.

Jag är också livrädd för att vakna upp om 10-15 år och inse att det var vårt livs största misstag att inte ha fler barn! Jag vet, att om min man inte går mer på fler barn, så är det en sorg jag får leva med resten av livet. Redan nu kan jag bli så deppad så jag nästan börjar gråta då jag mitt i mataffären hör ett litet spädbarn gråta, då jag inser att jag kanske aldrig mera själv får vara mamma till en så liten (ändå oändligt stor) gåva.

Finns det någon mer här som är eller har varit i samma situation? Har någon annan "mot sin vilja" fått nöja sig med ett barn? Vad har ni för tankar om saken idag?

Kramar
Janina

[blivandemamma]

Hej Janina!

Du har fått vänta på svar och jag har tyvärr inget till dig, jag heller. Har dock vidarebefodrat dina tankar till andra kloka på forumet och hoppas att du får svar snart.



Anna

[miar70]

Hej Janina!

Nu är jag kanske inte "rätt" person att svara dig här, eftersom jag begåvats med så många barn. MEN jag gör det ändå, utifrån att jag har en nära vän som har precis samma funderingar som du. När vi pratade om det här i våras, hon och jag, så hade hon liksom resignerat och funnits sig i att hennes man absolut inte vill ha fler barn. Han tycker att han är för gammal (några och fyrtio) medan hon är yngre. Det är i princip det enda skälet, förutom bekvämlighetsfaktorn. Då frågade jag henne hur det kommer sig att den som INTE vill ha fler barn är den som ska få sista ordet. Om det nu är hennes (och din) önskan, innerliga önskan, att få ett till barn, ett syskon till det barn som finns - ska inte den åsikten väga lika tungt som hos den som INTE vill ha fler barn? Varför ska inte-fler-barn vara den slutgiltiga och "rätta" åsikten? Det får liksom inte ens ifrågasättas, men om en kvinna blir med barn mot sin partners vilja blir det genast ramaskri. Omvänt, att förvägra sin partner ett barn, är liksom helt okej och något man ska finna sig i..?

Vi pratade om det här länge, länge och det slutade med att min väninna upptäckte att barnfrågan inte alls var slutdiskuterad för hennes del. Det var en alldeles för stor livsfråga att bara acceptera utan att hon verkligen fått diskutera igenom den med sin man på allvar, att få honom att förstå hur viktigt det faktiskt var och är för henne. Så när hon kom hem var de vaken en hel natt och hon förklarade för honom hur han faktiskt förnekade henne något som hon innerligen så gärna vill.

Nu har de bestämt sig för att det nog blir ett syskon om allt går väl. Nu känner min väninna inte alls samma stress över det, inte ens att det är nödvändigt, men hon har fått ett annat lugn i frågan nu när hon vet att dörren står öppen.

Jag kan inte annat än hålla med dig: att låta bli att ge sitt barn ett syskon för att man är bekväm eller självisk tycker jag ledsamma och fel anledningar.

Hoppas du får fler svar av någon som har egen erfarenhet.

Kram Mia

[miar70]

Jo, förresten, jag måste berätta vad hon sade till sin man också, lite kul tycker jag så här i efterhand. Han har alltid avslutat hennes påbörjade diskussioner med "jag vill inte ha något fler barn, punkt slut. Så är det bara. Det får du acceptera." Så hon sa "jag tänker ha ett till barn, punkt slut. Så är det bara, det får du acceptera." Jag tror det var just det, hur han insåg hur oresonlig han varit genom att säga så, som gjorde att han insåg hur snett det blivit.

Det var bara det

Kram!

[JaninaR]

Tusen tack Mia för ditt svar!

Hm, du gav mig något att fundera över där... Jag har också tänkt som så att vill inte ena parten ha fler barn så är det helt enkelt bara det som gäller. Mina tankar bottnar i det faktum att jag vill att varje barn ska vara lika önskat av båda föräldrarna. Men varför ge sig så lätt? Vi måste diskutera saken mer på djupet, min man och jag. Jag tror inte han förstår hur mycket jag önskar ett syskon åt Linus (och för mig en graviditet, en förlossning, ett år av amning, ett litet skrutt - ja, allt det härliga ), och jag har inte fattat alla hans argument, vad som verkligen bromsar honom.

Det är inte över än...

[Tetz]

Hej! Kanske kan du få mannen din att läsa syskonkapitlet i Barnaboken? Det är ju så sagolikt vackert och lyfter fram vilken gåva det är att få dela sin barndom med en syster eller bror. Så kanske han förstår din önskan lite bättre. Lycka till!

[miar70]

Mina tankar bottnar i det faktum att jag vill att varje barn ska vara lika önskat av båda föräldrarna.

Kanske är varje barn inte lika planerat och önskat från start här heller men jag lovar dig att de är precis lika älskade varenda en när de kommer! Jag tror inte jag känner en enda människa som ångrat sitt barn när barnet väl kommer. Däremot känner jag många som funderat hit och dit på att endera BLI med barn eller behålla barnet som ligger i magen.

Hoppas det går bra för er hur ni än väljer att göra!

Kram Mia

[Åse]

Jag har varit i din situation. Min man hade inte bekvämlighetsskäl, mer någon slags rädsla, det känns för privat att gå in på detaljer (men det var inget "yttre" skäl av typen genetisk sjukdom i familjen).

Det blev min och vår största kris. Det är nog enda gången jag blivit närmast besatt av något. Jag vägrade ge mig. Jag kände oerhört starkt att jag ville att vårt barn, om det var möjligt, skulle få ett syskon. Jag förstår att ett barn kan ha det utmärkt utan syskon, men jag är själv enda barn och har vuxit upp med skilda föräldrar och har alltid önskat att jag haft syskon och dragits till andras familjer - vänners, pojkvänners etc.

Min man ändrade sig till slut och lyckligtvis blev jag gravid trots att jag var nästan 40 - och trots den stress jag hade känt under lång tid. Allt gick bra och min man är - såklart! - precis den oändligt engagerade, kärleksfulla förälder som han redan var med vårt första barn. Syskonkärleken mellan våra barn är det härligaste vi båda vet och jag blir mörkrädd när jag tänker på hur det skulle ha varit om min man inte hade ändrat sig. Jag tror inte vårt förhållande hade klarat det, inte på sikt, även om vi skulle ha kämpat för att undvika en skilsmässa. Då hade mönstret från min egen familj upprepat sig och vår son blivit enda barn med skilda föräldrar.

Och det är verkligen så roligt! Sån humor med barn, sån annan dynamik med flera barn. Ni har ju dessutom säkert hittat rutiner som gör att ni trivs med er familjetillvaro, som många här på forumet. Vi var helt fascinerade över hur lillasyster efter två månader sov hela natten som sin bror, över hur Anna Wahlgrens olika råd och förhållningssätt funkar så otroligt väl

Lycka till i diskussionerna med din man, jag tror som du att han kanske inte förstått vidden av din känsla. Eller hur kul det är med flera barn!

[JaninaR]

Tack alla för era inlägg!
Ni skriver så positivt och klokt allihop. Eftersom min man har visat en så negativ attityd i den här frågan så kommer det ju dagar då jag själv tvivlar på att vi "klarar av" ett barn till. Det är en sorts superrationell sida i mig som kliver fram, slår sig för bröstet och påpekar att "Nu ska vi se lite praktiskt och ekonomiskt på det hela, frun lilla". Men nästa dag är jag redo att riskera företagets framtid och all bekvämlighet som bara finns för att istället få ta emot den största av gåvor.
Jag VET ju att när den lille väl är här så stiger min man in sin roll som tvåbarnsfar lika fint som han axlat rollen som enbarnsfar. Lite osäkert ibland, men full av närhet, humor och påhittighet.

Nu har vi inte ännu haft möjlighet att på allvar diskutera det här, men det ska vi göra snart. Det är klart.

Och ni lär nog höra mer av mig än! Tack för ert stöd!

[inger]

Jag har två barn och trivs med det.
Men när min äldsta var ett halvår tyckte jag att det var helt ljuvligt att ha henne och jag kunde inte tänka mig att det skulle kunna bli ännu ljuvligare. Nu är de två och jag kan inte tänka mig något annat. Hade jag fått tre fyra eller tio barn hade jag inte kunnat tänka mig något annat heller och inte heller barnen.
Stora och små finner sig i det som är. Njut av att vänta barn och njut av nuet.

Barnet ni väntar kommer att få det bra vare sig det blir ensambarn eller inte. Vila lite i den tanken.
Lycka till vad ni än beslutar.

[inger]

Förlåt mig. Jag läste slarvigt.
Du har en tvååring.
Jag tror på din förmåga att klara ett barn till. Det kan ändå vara tufft att ta beslutet om man inte har den andra med sig.
Instämmer med övriga låt honom läsa syskonkapitlet.

Och jag tror att det blir bra för ert barn vad ni än beslutar.

[mortillfyra]

Knepis sits, men ingen ska behöva övertalas att skaffa ett barn mot sin vilja-risken finns då att personen ifråga känner sig sårad och bitter. Jag tror helt enkelt att du får acceptera faktum. Eller lämna din man och försöka träffa en man som delar din önskan.

Jag tycker för min del att det räckt med ett barn, jag vet att det inte låte riktigt klokt med tanke på att jag har två och väntar tvillingar-men jag har blivit övertalad, flera ggr, och det har inte varit bra. Efter mitt första barn ville jag helst inte ha fler men hans pappa ville det och så blev det och jag blev väldigt deppad när jag var gravaid och när jag fött andra barnet. Nu flera år senare så träffar jag en man ,blir kär och gravid-och inser att jag egentligen bara är gravid för att han ville det. Jag vill egentligen inte, och nu är det slut mellan oss, och jag står här h gravid och ska leva ensam med fyra barn....

[JaninaR]

Hej på er alla!
Jag har inte varit inne här nu på ett bra tag, men jag kan nu komma med den förträffliga nyheten att jag i princip är redo att föda när som helst!!

I korthet gick det till så, att jag helt tydligt en dag förklarade för min man när denna fråga kom på tal, att om jag plötsligt skulle upptäcka att jag var gravid, så skulle jag vara den absolut mest lyckliga människan på hela jorden. Jag tror det var det som fick honom att förstå hur mycket jag verkligen ville det här. Samtidigt såg han i vänkretsen hur barnen i familjer med fler barn samverkade med varandra, och Linus började också förstå det där med syskon och inse att han INTE har ett syskon. Så beslutet fattades, och efter några månader (som för mig kändes som en eeevighet och månatlig berg-och-dalbana känslomässigt , jag hade ju väntat så länge och gått i osäkerhet) så kunde vi konstatera att ett syskon äntligen var på väg!

Vi väntar alla med spänning! Vi är alla tre glada över det som komma skall. Linus enda bekymmer är att bebisar faktiskt skriker, han är just nu inne i en ljudkänslig period. Men det är inget vi tar stress över, och jag har gett Linus tillåtelse att använda hörselskydden om han vill! 8)

Officiellt har jag ännu 2½ vecka kvar, men det vet man ju hur det är med den saken... Kanske jag skriver en rad i väntans tider ännu om 4 veckor..? Eller så hör ni glädjerop redan om några dagar!

Soligaste vårhälsningarna till er alla!

[SusanD]

Men vilka härliga nyheter! =D> Ett syskon på väg och tid tog det men det var nog vad ni behövde allihopa för att komma fram till samma sak.

Stort grattis till hela lilla familjen som snart blir snäppet större med allt vad det innebär. Själv tycker jag bara att det är härligt med många barn, förutom när vi har magsjuka alla på en gång. Men det händer tack och lov väldigt, väldigt sällan.

Kram Susan