twentyone skrev:
Jag blev så full skratt när jag sedan fortsatte att läsa boken, jag fastnade i den, och läste kapitel efter kapitel och insåg, att jag har i princip gjort allt som står i hela boken med min dotter, utan att ha läst den - - - hela Annas livsfilosofi är precis som min. Jag var 20 år då och fast besluten att inte bli en "curlingmamma" (tror inte uttrycket fanns då). Jag var trygg i mig själv och jag har alltid låtit dottern, Alice som hon heter, komma in i min värld och vara med..!
Ljuvlig läsning
TACK för dina varma ord. I denna självklara ton. Alldeles underbart \:D/
Ur Barnaboken 25 år:
* Någon helt ny syn på barnuppfostran behövs inte alls. Vad jag vill med Barnaboken är att riva för att få ljus och luft. Jag vill ge alla föräldrar råg i ryggen. Jag vill stärka dem i det de redan vet: att ungarna ska vara med – och att samhällets normer ska gälla också för dem.*
Och lille herr Lundström, som får exemplifiera social delaktighet - just att ungarna är med
*Hemmet är fortfarande en arbetsplats, en av de få som ger tillträde åt barnen. Hemmet är ett ställe med riktig trafik. Där kan herr Lundström hållas. Arbetet där leder någonvart och syftar någonstans: till den gemensamma överlevnaden. Man lagar mat, tvättar, städar, bakar, reparerar; man underhåller existensen, och den är nödvändig. Man bedriver inte terapi. Man bedriver kamp för tillvaron, om än med civiliserade förtecken.
När herr Lundström är tre veckor gammal, trevar han för första gången efter ”ratten”. I samband med den egentliga födelsen, efter det att den traumatiska födelsechocken släppt, avslöjar barnet människans drift till social delaktighet. Vid tre veckors ålder!
Då lägger vi herr Lundström på filten, och han får vara med.
Det är passiv social delaktighet.
Se där, nu kan herr Lundström gripa! Det är ratten han ska ha tag i, naturligtvis. Jaha, då får han hålla i den. Hur går det då med körningen? Det går bra. Vi håller väl lite diskret i ratten vi också, så han inte kör alldeles i diket!
Nu får herr Lundström, åtta månader gammal, sitta på bänken i köket och lägga korvar i pannan.
Det är aktiv social delaktighet.
Herr Lundström, ett år, dammsuger. Han gör nytta. Vi tackar för hjälpen.
Hur länge höll han på? Fem minuter. Var det någon mening med det? Tydligen tyckte han det. För nu leker han förnöjt i en kvart. Herr Lundström tar ledigt. Han har arbetat!
Herr Lundström, två år, rakar sin far. Men nu kör han väl ändå i diket! Nej då. Pappa håller i ”ratten”, handen om handen. Pappa på Lundström, Lundström på hyveln och hyveln på pappa. Det är lagarbete, det! Tackar för hjälpen!
Herr Lundström tar som vanligt semester. Arbete och vila är människans rytm, så även små herrars.
Tre år gammal är herr Lundström iväg och storhandlar. Stort paket mjöl släpar han genom hela långa affären. Tackar! Nu blev det mycket lättare att handla, med sådan förnämlig insats. Herr Lundström behövs!
Fyra år gammal rör sig herr Lundström fritt ute på stan. Ända ner till tobaksaffären går han, femtio meter hemifrån, och där köper han tidningen, kvällsbladet till familjen. Kan tanten hålla upp dörren? Herr Lundström har mycket att bära. Tackar! Nu blir familjen glad. Tack vare honom får den tidningen.
Fem år gammal dukar herr Lundström brickan och väcker milt sin familj, som behöver tas om hand.
Sex år och storstädning. Hu! Vad allt behöver inte göras! Herr Lundström tar hallen och toaletten, så får de andra ta resten. Det är tur man kan hjälpas åt!
Sju år gammal: vems tur är det nu att laga middag? Ska man äntligen få något gott? Spaghetti med spaghetti, blir herr Lundströms meny. Ketchup till dekor. Varsågoda!
Åtta år och ommålning. Nu få man gottgöra barndomens synder och måla över allt kladdet på väggen. Herr Lundström sliter, familjen hjälper till. De jobbar bra! De får beröm. Herr Lundström är nöjd.
Nio år och resa. Packa, tänka. Vad behöver de?
Tio år: ta hand om mormor. Sjuk och skröplig, städa, diska. Hela helgen. Stackars mormor! Tur herr Lundström finns.
Elva år och tonår - nu blir herr Lundström stor. Vad gör han ensam, och vad gör han med de andra?
Å, det är mycket varje dag: tre fasta uppgifter har han, köket efter middagen, plockronden i huset, dammsugning därinne; så går det runt, en sak om dagen, nästa dag nästa; rullande schema, rimligt komPonerat; det var han med om själv att upprätta.
Och med de andra?
Maten. Alltid maten; det gillar herr Lundström. Sprita ärter och lufta bekymmer. Mosa potatis och skämta. Rulla köttbullar och gå igenom dagen, skölja sallad och fråga, baka bullar och berätta. Tillsammans.
Och mera?
Det som krävs, behövs och är nödvändigt.
Man klarar sig sämre utan herr Lundström. Som om han inte skulle veta det!
Och en dag kör han sin väg, själv, i sin bil; ut i stora, vida världen.
Då vet han hur man kör.
Gör.
Och han har alltid varit till nytta.
Han har alltid behövts.
Lille herr Lundström var aldrig till hinder.*
O:)
\:D/
