Nu behöver jag lite vägledning och goda ord om en situation som varit på uppsegling sen i november.
I september fick mellanbror P börja på samma avdelning på förskolan som sin storebror för att få gå sina 15 tim/vecka. Lite "som vanligt" fungerade inskolningen bra men sen i höstas har han börjat säga att han "inte vill gå till dagis" (ja, jag vet... vi säger dagis hör fortfarande
). Han är i trotsen och det är vill inte till det mesta, ibland bara i farten, eller orkar inte. Han är den i familjen som fått gåvan att kunna uttrycka mest känslor, från skrattande glad till otroligt tvär och arg. Några gånger har han blivit så ledsen vid lämning att förskolläraren tyckt att det varit lika bra att jag tagit med honom hem igen. Ja, att hålla fast honom för att jag ska kunna gå har ju inte varit nåt alternativ...
Nu är det nästan varje eller varannan gång (de går må, ti, tors 9-14) som han inte vill och därför blir med hem igen. Första gången det hände rekommenderade förskolläraren att vi skulle ha det lite tråkigt hemma, vilket sen har följts upp med att "då får du vara hemma med mig och tvätta/städa" med betydelsen att det skulle vara tråkigt. Det blir alltså en spricka i den social delaktigheten. Jag känner inte att jag kan aktivera honom med nåt som är kul eller nödvändigt för det är ju egentligen inte hemma han ska vara, iaf inte dessa dagar. Hör ni hur tokigt det låter 
? Väl hemma har det blivit lite social delaktighet, lunchfix, han leker själv eller lite med lillasyster och lite TV-tittande. Jag nämner ibland för honom om det han missar på förskolan nu när han inte är där.Vad säger han själv då? Jo, han säger att det är tråkigt på dagis. Fast det menar förskolläraren att han inte har, han är glad och det brukar inte vara några bekymmer med honom. Det svåra är nog själva avskedet till mamma. Jag har försökt med att göra en deal med honom att jag kommer och hämtar tidigare, efter lunch. Dealen har accepterats men när vi väl är i hallen på förskolan och ska ta av ytterkläderna blir det protester och gråt.
Det var likadant med storebror R när P själv var liten, vid den här tiden på året. Jag är inne på att ta en paus från förskolan ett tag, så han inte känner nåt tvång att gå dit. Han får gå dit om han känner för det och vill. Storebror R är det inte några problem med. Han har sina femårskompisar, trivs bra och gillar att lära sig saker. Mellanbror P har inte hittat sin plats i den nya förskoleflocken än. Samtidigt tycker jag att det är synd att han är hemma, det var ju det här året som bröderna skulle vara tillsammans på förskolan. Till hösten börjar storebror i förskoleklass.
Jag tycker det är viktigt att vara konsekvent både i ord och handling, speciellt nu i trotsen. Att han får vara hemma istället för på förskolan blir därför inkonsekvent. Jag tycker inte jag har fått så bra back-up från hans förskollärare. Hon har stått lite avvaktande, försökt föreslå saker eller undrat om det är nåt speciellt som hänt.
Förstår ni problemet? Nu måste vi ta tag i situationen!
