Inatt var det vår 5:e natt på kuren. Allt har gått väldigt bra på nätterna, inte ens vargtimmen har krånglat ännu. Idag var dock morgonen inte rolig
Sonen har natt från 19.30-7.30 (mest för att sambon ska hinna träffa honom lite när han kommer hem från jobbet. Vad jag inte funderat på är att det blir svårt att få honom att sova om sambon går upp vid 6.20 och börjar rumstera. Golven knarrar, huset låter och dörrar går. Han väcker oftast även mig. I morse vaknade Bastian när han gick upp vid 6.45. Låg och gnällde en stund men jag gjorde ingenting. Efter en stund blir han arg och börjar skrika ordentligt. Jag avvaktar lite till och ger sedan en påminnelse ganska bestämt.
Sen började cirkusen. Han skrek så att han tappade rösten, ramsan tog inte alls trots experimenterande med magstöd och äppelkäck ton. Jag var inne och buffade men så fort jag slutade varvade han upp igen och var riktigt asförbannad. Försökte göra annat, sätta på tv:n med mera men hans röst började lägga av helt och han lät riktigt ledsen. Jag går in igen och buffar men han är så arg att jag knappt lyckas hålla honom. Så höll det på i 35 min, sen fick sambon ta över eftersom jag höll på att börja gråta själv. Sambon fick heller ingen ordning på det och tyckte att 30 min hit eller dit inte spelade ngn roll.
Hur som helst så gick det 45 min av avvaktande, ramsande och buffande. Till sist bestämde vi oss för att koncentrera oss på att få honom lugn och sen ta upp honom och bete oss som om vi inte setts på ett kvartal.
Nu i efterhand inser jag:
1. Skulle vid schemaläggningen tänkt på att morgonen blir svår om andra går upp 1h tidigare
2. Vargarna ylar för fullt...
Hur tacklar jag detta? Klarar inte att se honom sådan, det känns som barnmisshandel.
/En mamma med stukad attityd