Hej!
Jag undrade också hur det har gått för er. Kommer ihåg dig från kurforum då ni startade kuren!
Jag skulle hålla med klockan att ni är förtjänta av att få lite andrum och reda ut för er själva hur ni skall bemöta detta.
Känner ni er mer stressade än behjälpta av SHN finns det flera andra "metoder".
Huvudsaken att ni känner er trygga med ert tillvägagångssätt för det kommer att smitta av sig på er son!
Om dagslurarna krånglar råder jag att ha samma scenario som på natten - mörklägg, svalt och skönt rum i egen säng med musik eller husljud utanför!
Jag tyckte mig ana en liten prestationspress av att "få till middagsvila" eller att "lyckas" med kuren.
Det är inte ni som skall få till något här - ni skall leva som vanligt, njuta av livet och förmedla den njutningen och tryggheten åt er son! Han känner sig otrygg av någon anledning och den otryggheten hjälps inte av felsökning - precis som du beskrev om hans sjukdomstid. Att störa mer än hjälpa fastän man menar väl
Jätte fint att han är med er på dagarna och hjälper till!
Utveckla uppgifterna bara i takt med att han växer. Kom ihåg att berömma och tacka för hjälpen! Och tveka inte att ge utmaningar. Kan han skära alla tomaterna till salladen med egen smörkniv? Sopa i köket? Torka bordet? fylla diskmaskinen
Senast jag svarade er hade jag en känsla av att kuren aldrig satt sig helt och att ni inte nådde fram till att etablera säkerheten och att börja njuta! Dessutom har ni nu mycket nya saker som dagisstart och ett ofta lite svajande liv för en lite över ettåring. Har han nyligen lärt sig eller håller på och lära sig nya saker? Går han? lär han sig prata? Då är det vanligt med extra frågor nattetid!
Oberoende av orsak till hans uppvak är det viktgit att hålla sig lugn själv och tänka att ni FÖRMEDLAR lugnet åt honom.
Det är klart att man känner sig som
#-o
](*,) ](*,)
Då man inte får sova på flera nätter. I synnerhet om ni båda jobbar och skall iväg på morgonen och inte hinner vila på dagen!
Kanske ni kan läsa om kapitlet om safarin i SHN boken på nytt? Ge det extra tanke och peppa er för natten med en stooor skopa tålamod och lugn.
Kanske nyckeln ligger i att slopa sina förväntningar och tänka på hur det har varit och hur "fel" det är nu.
Bemöt varje uppvak som en möjlighet att öva era verktyg!
Arga barn kan man inte verktyga och då gäller REJÄLA husljud/musik och sedan en bestämd men trygg ramsa då han lugnat ner sig lite grann!
En varm kram!
Vi kurade i augusti och nu ær vår son 14 mån. I børjan gick det ganska bra. Inte superbra men stadigt frammåt ( førutom med daglurarna som aldrig har fungerat- i flera månader i stræck sov han typ en timma och sen skrek han den resterande timman tills han fick komma upp- jah- vi gav upp till slut før vi orkade inte..). Till slut- før några veckor sen børjade han sova hela nætter ibland. Han har aldrig sovit en hel natt utan uppvak men det har varit nætter då han klarat sig helt sjælv. Problemen har kommit smygande... Jag tror det vi har gjort fel var att nær han børjade skrika hela nætterna så gick vi inte in. Vi ramsade och ramsade på utsidan. Till slut orkade vi inte det heller. Vi læt honom skrika. Kænde att vi fått nog typ ( man har ju i ærlighetens namn det 
). Han fick væl inte 100 svar på sina 100 frågor om man sæger så... Några nætter skrek han från typ tolv till sex och sju på morgonen. I perioder ihållande och ibland låg han och jæmrade sig. Sen orkade jag inte mer... Man skæms så mycket før att sæga det men ja- vi frångick metoden och børjade gøra annat. Jag orkade inte att han skulle skrika hela nætterna, man mår ju psykiskt dåligt av det 
dessutom ska vi jobba båda två nu och jah... man ær så trøtt efter ett helt års slit utan sømn. Så jag børjade gå upp nær jag hørde att skriket eskalerade. Några nætter ramsade jag på utsidan men han skrek så mycket att han øverrøstade mig. Han slutade verkligen inte heller... Då børjade jag gå in och lægga hænderna på honom och då blev han ju lugn. Sen var det några nætter som det funkade och han somnade om och så var det inte mer med det. Men den senaste veckan... oh my god.... Han har varit vaken hela nætterna och vrålat och varit helt førtvivlad. Samma med læggningarna. Først fungerade det jættebra. Men nu har han skrikit massor och ibland har jag fått gå in och solfjædra honom. Jag kænner att vi har tagit ett gigantsteg bakåt. Det ær så hemskt før nu har vi raserat allt vi byggt upp. Dessutom ær han sådær småfebrig och snorig hela tiden efter att han børjade på dagiset. Då børjar man felsøka. Vi har varit inne och gett alvedon och bytt bløja och hostmedicin ett tag nær han hostade mycket på natten. Vi har størt honom jættemycket alltså. Hur gør vi nu? Han har børjat på dagis och dær sover han ibland inte alls så inte mycket till førtroende man kan bygga upp dær alltså. Han kommer hem och ær helt slut såklart och jætteledsen. Jag och sambon ær helt knæckta. Sjælvførtroendet ær i botten och vi ær så trøtta att vi typ inte orkar tænka mer. Førutom detta med dagiset nu så har vi hållit schemat ( som ær ett helt vanligt från 19:30-07:30 och med två timmar sømn mellan 12:oo-14:00- dock sover han aldrig de två timmarna.... snarare en typ...). Ska vi kura om nu? Førutsættningarna ÆR på plats! Vi har varit jættenoga med det! Han verkar så otrygg vår son- blir jætteledsen nær vi læmnar rummet ( generellt- æven dagtid) och dagispersonalen sæger att de måste vara med honom hela tiden. Vi har varit ute två gånger per dag hemma och han får verkligen vara med på ALLT vi gør. Han står alltid på en pall vid bænken i køket och hjælper till tex med en egen kniv och grønsaker ( låter honom till och med røra i grytor och vara med och elda i pannan och sånt) och jag tycker verkligen att vi inkluderar honom. Førsøker ge massor av nærhet och tid till honom också, sitter och myser och læser bøcker och får sitta mycket i knæet osv. Vi låter honom dessutom utmana sig sjælv hela tiden- typ læra sig att gå i trappan och generellt gå sjælv så mycket som møjligt ( sitter næstan aldrig i vagn) och leker med pedagogiska leksaker med honom - han ær jætteduktig och staplar och sorterar och bygger torn och pusslar osv. Jag blir så førtvivlad- vad gør vi før fel?! Varfør ær han så otrygg och "krævande" och varfør sover han så dåligt? Det kænns som man anstrænger livet ur sig och får så lite tillbaks- liksom inte ens en vanlig middagsvila kan vi få till ( och dær var vi verkligen superkonsekventa i tre månader tills vi inte orkade høra hans gråt mer!!). Nej- det ær inte hans fel!!! Jag vet- men vad gør VI før fel då? Man blir galen av att tænka på det. Kan nån hjælpa oss- please! Inatt klickade det før mig och jag tappade fullstændigt kontrollen- gick in i rummet och skrek "håll tyst" rakt ut i mørkret. Skrek det så høgt att jag øverrøstade honom. Han blev då knæpptyst och somnade snyftade om. Kænner mig så hemsk nu. Kænns som att han blev tyst før att han blev helt rædd och chockad- jag førstår ju också att han inte kan nåt annat æn skrika liksom... men man ær så trøtt och uppgiven och det bara rann øver. Vi behøver seriøst hjælp.... 
