Hej!
Det var ett tag sen jag var på detta forum. Det betyder alltså att vårt liv blivit avsevärt mycket bättre efter genomförd SHN-kur!!! TACK till alla som stöttat och alla andra med inspirerande trådar och TACK Anna förstås!
Två veckor hann jag njuuuuta av livet och att få sova på nätterna, men nu har vi ett nytt problem. Jag antar att detta är övergående, men undrar om ni har några råd att ge ändå!
Min son (snart 9 månader) blomstrade verkligen i sin utveckling efter SHN-kuren. Nu kommer allt på en och samma gång och han har precis lärt sig att ställa sig upp med stöd av möbler etc. Detta är ngt han helst sysslar med så fort tillfälle ges och sedan två dygn tillbaka har han börjat med detta på nätterna också. Eftersom han inte vet hur man ska ta sig ned igen, så "fastnar" han och blir förtvivlad och börjar gråta. Första natten avvaktade jag och tänkte att han säkert klurar ut hur han ska ta sig ned själv. Det gjorde han inte. Andra natten tänkte jag att jag går in så fort som möjligt, så att han inte riktigt hinner skrika upp sig och vakna till. Det funkade något bättre och han somnade om hyfsat snabbt.
Har någon haft liknande "problem" (kul i.o.f.s. att utvecklingen går framåt...) och hur har ni löst detta? Vill inte ens tänka tanken att detta kommer att orsaka en ny kurning... Har fortfarande inte repat mig efter 8 månaders sömnbrist. Så småningom kommer han säkert att lära sig att ta sig ned igen, men vad göra tills dess?
Mvh,
Lotta
Ställer sig upp i sängen, kan inte lägga sig
Ställer sig upp i sängen, kan inte lägga sig
Kurning p?b?rjades 20 december -05.
K?pte Sova hela natten av Anna Wahlgren senh?sten -05, vilket var min f?rsta kontakt med henne.
-
annawahlgren
- Upphovskvinna SHN-kuren 1942-2022
- Inlägg: 15366
- Blev medlem: mån 22 nov 2004, 22:46
- Ort: Gastsjön
Tack för varma ord Underbart att höra att allt är så bra. Utvecklingen har exploderat. Vilket äventyr Stackare, du han väl knappt ur zombiestadiet
men det kommer 
Den här hobbyn är övergående. Han står upp för att han MÅSTE stå upp. Det är utvecklingens imperativ. Han reser sig antagligen i sömnen men upp måste han. Och så vaknar han av att han står och bryter samman, för han har ingen aning om hur han ska komma ner igen och tänker inte ens så långt. Han bryter samman för att han hittar sig själv stående mitt i natten
Så bara in och lägg ner honom. Inte ett ord givetvis men däremot ett snabbt, distinkt tillrättaläggande. Det meddelar lilla barnahjärnan att all aktvitet upphör. Budskapet går in bakvägen. Då kommer han snart att förlägga sina gå- och ståövningar till dagarna enbart - tro mig
Nio barn, arton barnbarn, tre barnbarnsbarn och några tusen nästanbarn Anna Wahlgren 6 Oktober 1942 - 7 Oktober 2022
Hej!
Vad härligt att han står! Grattis!
Jag minns med fasa de nätter (kvällar mest, långa kvällar
) då vår flicka stod i spjälsängen. Vi gjorde precis som Anna sa nu, gick in och la ner. Problemet var att hon snabbt tyckte att det var ganska roligt, och säkert ställde sig upp lite oftare än nödvändigt. Det blev lite lek. 
Det drog säkerligen ut på härligheten lite, att vi var för snabba att gå upp och lägga. Även om vi gjorde det utan ett ljud, i mörker, etc.
Vi fick försöka vara coola till slut och verkligen vänta till hon blev ledsen "på riktigt" så att säga. Det vi hade i huvudet var att vi skulle vänta till vi trodde att hon skulle stanna kvar nere om vi gick upp och hjälpte henne. "Ropa" fick hon alltså göra ganska länge ibland...
Om du har det i huvudet från början - vilket vi inte hade! - så är jag säker på att du slipper springa så mycket.
Lycka till!
Vad härligt att han står! Grattis!
Jag minns med fasa de nätter (kvällar mest, långa kvällar
) då vår flicka stod i spjälsängen. Vi gjorde precis som Anna sa nu, gick in och la ner. Problemet var att hon snabbt tyckte att det var ganska roligt, och säkert ställde sig upp lite oftare än nödvändigt. Det blev lite lek. Det drog säkerligen ut på härligheten lite, att vi var för snabba att gå upp och lägga. Även om vi gjorde det utan ett ljud, i mörker, etc.Vi fick försöka vara coola till slut och verkligen vänta till hon blev ledsen "på riktigt" så att säga. Det vi hade i huvudet var att vi skulle vänta till vi trodde att hon skulle stanna kvar nere om vi gick upp och hjälpte henne. "Ropa" fick hon alltså göra ganska länge ibland...
Om du har det i huvudet från början - vilket vi inte hade! - så är jag säker på att du slipper springa så mycket.
Lycka till!
Lisa
-
annawahlgren
- Upphovskvinna SHN-kuren 1942-2022
- Inlägg: 15366
- Blev medlem: mån 22 nov 2004, 22:46
- Ort: Gastsjön
Tack och åter tack för svaren Anna och Lisa S!! Vad skulle jag göra utan detta forum?
Nu är det så att jag är smått desperat. Klockan är 2:51 och jag har varit inne för andra gången redan. Vart tog den goda sömnen vägen???
Jag är så trött igen och ledsen att jag inte kan sova. Jag vet, borde ju passa på. Men jag "vet" ju att sonen kommer att vakna snart igen och JAG vill inte utsätta mig för tortyren att somna in i en god sömn för att sedan väckas av gråt igen... Vargarna flåsar visst i nacken. 
Inte blir det bättre av att mannen och jag bråkar och att jag fått ställa in allt roligt dagtid på obestämd tid framöver, då jag helt enkelt inte orkar göra nåt annat på dagarna än klä på, mata och lägga. Fast i den onda cirkeln igen alltså, som vi varit under hans första 8 levnadsmånader.
Jag VET ju att sonen KAN sova (det bevisade han de två underbara veckor han sov igenom nätterna, innan han började stå upp), men jag är helt slut både fysiskt och mest psykiskt.
Till saken hör också att jag "fuskat" senaste veckan (började alltså med fusket innan han började stå upp). Eftersom han under hela kuren och efteråt alltid skrikit sig till sömns, har jag väntat in i det längsta med att gå ut ur rummet vid läggningen. Jag har solfjädrat ALLDELES FÖR MYCKET! Ramsan kan jag erkänna har tagit ibland, men långt ifrån alltid. Jag tänkte att detta inte var nåt problem; jag tar gärna en lång läggningstid om vi får sova på nätterna, vilket vi ju fick ett tag. Så kommer utvecklingen och "förstör" (vilket ju är fel ord, eftersom det faktum att han kan stå upp är ju helt underbart). Det var jag inte alls beredd på!!! Jag som skrytit för precis alla (även på detta forum) hur härligt vi har det nu ÄNTLIGEN och nu måste jag åter ställa in alla besök osv för att vi är så förbaskat trötta.
Jag FÅR inte tycka synd om mig själv men det GÖR jag... Jag vill bara soooova och njuta av föräldraledigheten.
1. Jag skulle behöva intruktioner steg för steg och 2. vad göra med en man som inte klarar av att höra minsta lilla gråt? Jag står lixom mellan att göra som jag vill och som han vill och det är väl det som är det största problemet.
Tacksam för svar!
Lotta
Nu är det så att jag är smått desperat. Klockan är 2:51 och jag har varit inne för andra gången redan. Vart tog den goda sömnen vägen???
Jag är så trött igen och ledsen att jag inte kan sova. Jag vet, borde ju passa på. Men jag "vet" ju att sonen kommer att vakna snart igen och JAG vill inte utsätta mig för tortyren att somna in i en god sömn för att sedan väckas av gråt igen... Vargarna flåsar visst i nacken. Inte blir det bättre av att mannen och jag bråkar och att jag fått ställa in allt roligt dagtid på obestämd tid framöver, då jag helt enkelt inte orkar göra nåt annat på dagarna än klä på, mata och lägga. Fast i den onda cirkeln igen alltså, som vi varit under hans första 8 levnadsmånader.Jag VET ju att sonen KAN sova (det bevisade han de två underbara veckor han sov igenom nätterna, innan han började stå upp), men jag är helt slut både fysiskt och mest psykiskt.
Till saken hör också att jag "fuskat" senaste veckan (började alltså med fusket innan han började stå upp).
Eftersom han under hela kuren och efteråt alltid skrikit sig till sömns, har jag väntat in i det längsta med att gå ut ur rummet vid läggningen. Jag har solfjädrat ALLDELES FÖR MYCKET! Ramsan kan jag erkänna har tagit ibland, men långt ifrån alltid. Jag tänkte att detta inte var nåt problem; jag tar gärna en lång läggningstid om vi får sova på nätterna, vilket vi ju fick ett tag. Så kommer utvecklingen och "förstör" (vilket ju är fel ord, eftersom det faktum att han kan stå upp är ju helt underbart). Det var jag inte alls beredd på!!! Jag som skrytit för precis alla (även på detta forum) hur härligt vi har det nu ÄNTLIGEN och nu måste jag åter ställa in alla besök osv för att vi är så förbaskat trötta.Jag FÅR inte tycka synd om mig själv men det GÖR jag... Jag vill bara soooova och njuta av föräldraledigheten.
1. Jag skulle behöva intruktioner steg för steg och 2. vad göra med en man som inte klarar av att höra minsta lilla gråt? Jag står lixom mellan att göra som jag vill och som han vill och det är väl det som är det största problemet.
Tacksam för svar!
Lotta
Kurning p?b?rjades 20 december -05.
K?pte Sova hela natten av Anna Wahlgren senh?sten -05, vilket var min f?rsta kontakt med henne.
-
annawahlgren
- Upphovskvinna SHN-kuren 1942-2022
- Inlägg: 15366
- Blev medlem: mån 22 nov 2004, 22:46
- Ort: Gastsjön
Då får det bli en liten minikur för att få upp er på banan igen.Försök få ett avtal till stånd med mannen. Han tar de två första nätterna själv - med dig ute ur huset - precis hur han behagar (han inser snart att det är ohållbart med ständigt trafikerande). Du tar de två följande - med honom ute ur huset.
Det är nästan omöjligt, ja, omöjligt, att genomföra någonting alls, höll jag på att säga, om man har folk i huset som gnäller och protesterar under arbetet:!:
Här krävs nämligen lite bistra tag nu. Han KAN sätta sig igen (och lägga sig därefter) men vet liksom bara inte om det. Han måste bli tvungen att faktiskt göra det. Det är nästa steg från att finna sig ståendes vaken och bli olycklig. Nu har han fått hjälp att lägga sig igen och det har fungerat - men inte längre (och det fortsätter så, mer och mer är jag rädd, om inte ni bestämmer annorlunda). Ditt fastnande med solfjädern finns förstås kvar i lilla skallen på honom. När han alltså vaknar till ordentligt (bryter samman stående) är det solfjädern han väntar sig.
Och på den måste han från och med nu vänta förgäves. Det är ramsan som ska ta över helt. Efter att han sovit i tio minuter (inte tjugo) kan man gå in och lägga rätt.
En besk medicin men eftersom han HAR sovit så vackert så pass länge, finns alltihop i bakhuvudet på honom och han finner snabbt vägen tillbaka - om ni bara hjälper honom med att backa, alltså. Konsekvent och fortlöpande.
Det viktigaste här är att ladda attityden av glad självklarhet, och då ska varken man eller solfjäder sabotera det hela
Nio barn, arton barnbarn, tre barnbarnsbarn och några tusen nästanbarn Anna Wahlgren 6 Oktober 1942 - 7 Oktober 2022
Hej Anna och tack för ditt snabba svar!!! 
Har redan varit och bytt ut sonens spjälsäng till hans resesäng (utan spjälor) som han inte kan ta sig upp på. Men sen insåg jag att det bara är en tillfällig lösning och antagligen förvirrar honom ännu mer! Så jag bytte tillbaka.
Som du märker har jag en stor fet varg flåsandes i nacken.
Min instinkt tillsammans med dina goda råd säger att sonen kan och får finna sig i att stå upp och klura ut själv hur han ska ta sig ner. Men sen finns ju mannen som är övertygad om att sonen kommer att ramla bakåt och slå ihjäl sig på spjälorna, om inte vi (dvs jag) ingriper så fort han ställt sig upp. Så för att göra "alla" nöjda, ser jag till att sonen inte behöver oroa sig för vad som händer härnäst (efter att han ställt sig upp och inte kommer ner igen) samt att mannen slipper höra sonens gråt. Nu insåg jag ju precis att jag är den som gråter i stället. Och det kan ju inte göra sonen och mannen glada heller... 
Ska nog köra ut mannen några nätter och därmed antagligen vargen också. Då har jag ingen annan att ta hänsyn till (grannarna får finna sig i detta).
Ska jag alltså köra en minikur med ramsande där påminnelseramsan och bekräftelseramsan körs separat? På senaste tiden har jag ju bakat in bekräftelsen.
Hur pass fort ska jag gå in till sonen när han börjat gråta? Han har oftast redan ställt sig upp när han börjar gråta.
Det ÄR väl inte farligt att låta ett barn som just lärt sig att stå, vara i en spjälsäng utan att ingripa? Tänkte på fallrisken...
Hur pass snabbt brukar ett barn lära sig att ta sig ned från stående läge? Förstår ju att alla barn är olika, men rör det sig om dagar, veckor eller månader? Detta låter säkert naivt, men han är ju mitt första barn, dessutom tänker min hjärna inte riktigt klart just nu.
Vet att det GÅR att få tillbaka sömnen, vet bara inte HUR och NÄR!
Lotta
Har redan varit och bytt ut sonens spjälsäng till hans resesäng (utan spjälor) som han inte kan ta sig upp på. Men sen insåg jag att det bara är en tillfällig lösning och antagligen förvirrar honom ännu mer! Så jag bytte tillbaka.
Som du märker har jag en stor fet varg flåsandes i nacken.
Min instinkt tillsammans med dina goda råd säger att sonen kan och får finna sig i att stå upp och klura ut själv hur han ska ta sig ner. Men sen finns ju mannen som är övertygad om att sonen kommer att ramla bakåt och slå ihjäl sig på spjälorna, om inte vi (dvs jag) ingriper så fort han ställt sig upp.
Så för att göra "alla" nöjda, ser jag till att sonen inte behöver oroa sig för vad som händer härnäst (efter att han ställt sig upp och inte kommer ner igen) samt att mannen slipper höra sonens gråt. Nu insåg jag ju precis att jag är den som gråter i stället. Och det kan ju inte göra sonen och mannen glada heller... Ska nog köra ut mannen några nätter och därmed antagligen vargen också. Då har jag ingen annan att ta hänsyn till (grannarna får finna sig i detta).
Ska jag alltså köra en minikur med ramsande där påminnelseramsan och bekräftelseramsan körs separat? På senaste tiden har jag ju bakat in bekräftelsen. Hur pass fort ska jag gå in till sonen när han börjat gråta? Han har oftast redan ställt sig upp när han börjar gråta. Det ÄR väl inte farligt att låta ett barn som just lärt sig att stå, vara i en spjälsäng utan att ingripa? Tänkte på fallrisken... Hur pass snabbt brukar ett barn lära sig att ta sig ned från stående läge? Förstår ju att alla barn är olika, men rör det sig om dagar, veckor eller månader? Detta låter säkert naivt, men han är ju mitt första barn, dessutom tänker min hjärna inte riktigt klart just nu.Vet att det GÅR att få tillbaka sömnen, vet bara inte HUR och NÄR!
Lotta
Kurning p?b?rjades 20 december -05.
K?pte Sova hela natten av Anna Wahlgren senh?sten -05, vilket var min f?rsta kontakt med henne.
-
annawahlgren
- Upphovskvinna SHN-kuren 1942-2022
- Inlägg: 15366
- Blev medlem: mån 22 nov 2004, 22:46
- Ort: Gastsjön
Sansa sig nu. Gör som jag föreslog. Det blir så bra, så Bra att du bytte tillbaks. Det blir ju med hjälp av spjälorna han sätter sig ner.
Nej, ingen separat bekräftelse då. Baka in den. Gå in när han sovit i tio minuter och lyft rätt. Lär behövas Inte alls. Det är det som är poängen med den här lilla minikuren. Han ska ramsas direkt. Och möjligen en omgång till, som påminnelse/bekräftelse. Ha förtroende för honom. Han måste klara detta själv och han gör det alldeles, alldeles snart. Om inte ni gör det åt honom. Minns Maria Montessoris ord: "All onödig hjälp hindrar barnen i deras utveckling!" Och regeln, en gång... osv. Nu har vi varit där. Nu måste han fortsätta själv. Inte hindras i sin lilla utveckling. Han är en stor pojke nu. Han vet bara inte att han KAN sätta sig förrän han fått försöka. Nej. Små barn ramlar inte handlöst på det viset. (Och även om han gjorde det, bryter han inte nacken.) Han kommer att hålla kvar ena handen uppe på räcket och söka sig ner med den andra, "hitta" madrassen och släppa taget som en liten säck potatis. Han gör det första natten. Dels för att ni inte kommer och lägger ner honom åt honom, dels för att han helt enkelt inte orkar stå längre. Det är den tröskeln han måste över och det är där era hjärtan kommer att svikta. Men vänta i stället med spänning på att han verkligen lägger sig, även om han är jätteolycklig, och ge då ramseomgång nr 2 enligt ovan. Nio barn, arton barnbarn, tre barnbarnsbarn och några tusen nästanbarn Anna Wahlgren 6 Oktober 1942 - 7 Oktober 2022
Hej Lottanen!
Jag vill göra ett inlägg till här... Du får gärna bortse från all "överflödig" information
Din son känner naturligtvis att hans pappa tvekar. Tänk själv; du ber två goda vänner om råd, ska du träna fast du helst känner för att slappa framför tv:n med en pizza, eller inte. Den ena säger Slappa! Skitskönt. Pizza jättegott. Du väger redan 20 kg för mycket, men skit i det nu. Den andra säger Träna! Du behöver gå ner i vikt, och du kommer att må mycket bättre efteråt.
Jag tycker att du ska kasta ut honom i fyra dagar/nätter! Absolut! (Klart att det bästa vore att han tog ett par nätter, men sannolikt går han upp och lägger - serverar pizza - och det gör inte killen gladare i längden. Han kommer att ropa ännu mer förtvivlat (efter pappa), när det är din tur.) Sen, när du fått pojken att sova kan pappa komma hem och så kanske du kan försöka hitta något tillfälle att förklara vad som hände. Med pappa ute ur huset tror jag vargen försvinner också, och din tveksamhet.
Steg för steg:
Du lägger, han har skrattat våldsamt i skrattet till godnattet, du har inga betänkligheter, det blir jätteskönt att sova.
Det är svalt i rummet, mörkt, tyst, och han är mätt och torr. Upplagt för en lång natts sömn...
Han ställer sig upp, börjar prata, börjar gnälla, börjar gråta. Vänta till han verkligen gråter (han vet faktiskt inte hur han ska göra). Vänta så länge du orkar, se om han vågar prova att lägga sig själv. (han kan INTE göra sig illa på spjälorna! De är inte hårda, de är inte av metall! Min dotter har glatt ramlat i dem massor av gånger när hon flamsat runt innan hon ska sova, aldrig tagit något extra för det!)
1) Han lägger sig. Blir förundrad. Förmodligen så trött att han bara somnar. Problemen över!
2) Han är riktigt ledsen, vågar vågar inte, fortsätter ropa. Här skiljer jag mig från Anna; jag skulle gå in och lägga. Tveklöst, tyst, i mörker, bestämt. INGEN solfjäder. Ramsa efteråt! Har du då väntat tillräckligt länge så ligger han kvar. Annars reser han sig igen. Då får du börja om från steg två, vänta vänta vänta.
Målet är att han ska komma på att han kan lägga sig! Sen kommer han förstås att glömma det från den ena natten till den andra, men han kommer snabbt på det igen.
Till din man tycker jag att du ska använda följande argument:
Han har inte kommit på ännu hur han ska sätta sig ner från stående, men det finns ingen bättre plats att öva på än i sängen. Han faller mjukt, och även om han slår i spjälorna så är de mjuka. Han studsar emot dem, huvudet kommer ner i madrassen. Skulle ni höra en duns och ett illvrål - som om han slog huvudet i sten - så... (Detta kommer inte att ske, han kommer att bli glad att komma ner)
Om han inte får komma på det själv kommer han aldrig att komma på det. Jämför med att lära sig köra bil eller programmera videon; om nån annan gör det åt dig hela tiden...
Beskriv tillfredsställelsen över att lära sig något själv! Detta kommer att återkomma i en massa olika lägen. Frustration, hårt arbete, frustration, gråt, tålamod tålamod och sedan... vilken glädje!
Du kommer att få en underbar föräldraledighet! Men ibland påminns vi om varför vi är hemma... Min dotter har krävt extra uppmärksamhet inför varje påtagligt "utvecklingssteg"; innan hon lärt sig vända sig, innan hon lärt sig sitta, innan hon lärt sig krypa, innan hon lärt sig stå... Sen har hon varit lite sjuk ett par gånger, hon har vuxit ur vagnen och försökt tala om det... Alla dessa gånger har jag till slut fått tänka "Herregud, detta är vad jag är hemma för! Hon behöver mig faktiskt! Andra mammor går som zombies i ett helt år och agerar serviceinrättningar. för mig har det handlat om några veckor - totalt."
Lycka till! Massor av kramar.
Jag vill göra ett inlägg till här... Du får gärna bortse från all "överflödig" information
Din son känner naturligtvis att hans pappa tvekar. Tänk själv; du ber två goda vänner om råd, ska du träna fast du helst känner för att slappa framför tv:n med en pizza, eller inte. Den ena säger Slappa! Skitskönt. Pizza jättegott. Du väger redan 20 kg för mycket, men skit i det nu. Den andra säger Träna! Du behöver gå ner i vikt, och du kommer att må mycket bättre efteråt.
Jag tycker att du ska kasta ut honom i fyra dagar/nätter! Absolut! (Klart att det bästa vore att han tog ett par nätter, men sannolikt går han upp och lägger - serverar pizza - och det gör inte killen gladare i längden. Han kommer att ropa ännu mer förtvivlat (efter pappa), när det är din tur.) Sen, när du fått pojken att sova kan pappa komma hem och så kanske du kan försöka hitta något tillfälle att förklara vad som hände. Med pappa ute ur huset tror jag vargen försvinner också, och din tveksamhet.
Steg för steg:
Du lägger, han har skrattat våldsamt i skrattet till godnattet, du har inga betänkligheter, det blir jätteskönt att sova. Det är svalt i rummet, mörkt, tyst, och han är mätt och torr. Upplagt för en lång natts sömn... Han ställer sig upp, börjar prata, börjar gnälla, börjar gråta. Vänta till han verkligen gråter (han vet faktiskt inte hur han ska göra). Vänta så länge du orkar, se om han vågar prova att lägga sig själv. (han kan INTE göra sig illa på spjälorna! De är inte hårda, de är inte av metall! Min dotter har glatt ramlat i dem massor av gånger när hon flamsat runt innan hon ska sova, aldrig tagit något extra för det!) 1) Han lägger sig. Blir förundrad. Förmodligen så trött att han bara somnar. Problemen över! 2) Han är riktigt ledsen, vågar vågar inte, fortsätter ropa. Här skiljer jag mig från Anna; jag skulle gå in och lägga. Tveklöst, tyst, i mörker, bestämt. INGEN solfjäder. Ramsa efteråt! Har du då väntat tillräckligt länge så ligger han kvar. Annars reser han sig igen. Då får du börja om från steg två, vänta vänta vänta.Målet är att han ska komma på att han kan lägga sig! Sen kommer han förstås att glömma det från den ena natten till den andra, men han kommer snabbt på det igen.
Till din man tycker jag att du ska använda följande argument:
Han har inte kommit på ännu hur han ska sätta sig ner från stående, men det finns ingen bättre plats att öva på än i sängen. Han faller mjukt, och även om han slår i spjälorna så är de mjuka. Han studsar emot dem, huvudet kommer ner i madrassen. Skulle ni höra en duns och ett illvrål - som om han slog huvudet i sten - så... (Detta kommer inte att ske, han kommer att bli glad att komma ner) Om han inte får komma på det själv kommer han aldrig att komma på det. Jämför med att lära sig köra bil eller programmera videon; om nån annan gör det åt dig hela tiden... Beskriv tillfredsställelsen över att lära sig något själv! Detta kommer att återkomma i en massa olika lägen. Frustration, hårt arbete, frustration, gråt, tålamod tålamod och sedan... vilken glädje!Du kommer att få en underbar föräldraledighet! Men ibland påminns vi om varför vi är hemma... Min dotter har krävt extra uppmärksamhet inför varje påtagligt "utvecklingssteg"; innan hon lärt sig vända sig, innan hon lärt sig sitta, innan hon lärt sig krypa, innan hon lärt sig stå... Sen har hon varit lite sjuk ett par gånger, hon har vuxit ur vagnen och försökt tala om det... Alla dessa gånger har jag till slut fått tänka "Herregud, detta är vad jag är hemma för! Hon behöver mig faktiskt! Andra mammor går som zombies i ett helt år och agerar serviceinrättningar. för mig har det handlat om några veckor - totalt."
Lycka till! Massor av kramar.
Lisa
TACK, TACK och åter TACK för svaren! Helt ovärderligt att få när jag behöver dem som mest!
Jag har slutat att solfjädra sedan två kvällar/nätter tillbaka. Har däremot behövt buffa ett par gånger i början (första natten), då han blev helt förvirrad över varför jag slutat med att lägga mina varma, sköna händer på honom tills han somnar... Men nu behövde jag inte ens buffa när jag la honom för kvällen. Jag la honom efter skrattet till go´nattet, la tillrätta, ramsade och tog bort händerna från ryggen! Givetvis reste han sig upp direkt och började gråta, men då la jag honom till rätta igen under tystnad och tog bort händerna. Fick hålla på så ca 4 gånger, men till slut blev han lugn och då kunde jag gå ut.
Jag borde egentligen gått ut redan från början va? Och avvaktat tills han VERKLIGEN behövde min hjälp...
Tyvärr vaknade han efter sina magiska 40 minuter, vilket han inte gjort sen kurstarten för en månad sen. Beror nog på att maken var tvungen att hämta rena kallingar efter duschen (konsekvensen av att man bor så trångt)... Hursomhelst skrek/grät han en hel del. Avvaktade utanför, men skriket/gråtet eskalerade och mannen blev nervös (vilket ledde till att jag också blev det) så jag gick in. Till min stora förvåning LÅG HAN NER men började kravla sig uppåt när han såg mig! La honom tillrätta, tryckte till och gick ut. Han somnade.
Jag var helt bombsäker på att han ställt sig upp, med tanke på att han skrek och grät så mycket. Här borde jag också ha avvaktat mer va?
Jag inser ju mer och mer att problemet ligger i min mans och min meningskiljaktighet när det gäller hur göra med sonens sömnvanor. Vi är helt enkelt inte enade och det känner pojkstackarn, trots att jag försäker vara så konsekvent som möjligt eftersom det är jag som sköter läggningarna (med viss dirigering från mannen då). OK, jag ligger ju inne med svaret själv. TACK för att ni fick mig att fatta!
Antingen ska mannen in i gamet helhjärtat eller så får han finna sig i att bli utkickad några nätter.
Nu ska jag passa på att sova. Eller vaddå "passa på"? Sonen kommer ju att sova hela natten, så allt är lugnt! 8)
Kramar från nerkylda och mer sansade Lotta
Ps. En fråga till bara: Nu i skrivandets stund vaknade han IGEN och det har bara gått 1 h 20 min sen senaste uppvaket. Jag lät honom gråta i ca 5 minuter och nu verkar han ha tystnat. Vet inte om han somnat om än eller om han står upp (försöker hålla mig cool här vid datorn). Borde jag ha ramsat direkt? Ska man alltid ramsa direkt när småttingarna vaknar när dom inte ska? Fast jag vet ju att man allteftersom ska låta dem somna om på egen hand (vilket vi ju gjorde under de två underbara veckorna när vi fick sova och inte oroade oss för att sonen ska slå in skallen i spjälorna). Jag är lite konfunderad över när jag ska ingripa med ramsan, eftersom jag minikurar.
Jag har slutat att solfjädra sedan två kvällar/nätter tillbaka. Har däremot behövt buffa ett par gånger i början (första natten), då han blev helt förvirrad över varför jag slutat med att lägga mina varma, sköna händer på honom tills han somnar... Men nu behövde jag inte ens buffa när jag la honom för kvällen. Jag la honom efter skrattet till go´nattet, la tillrätta, ramsade och tog bort händerna från ryggen! Givetvis reste han sig upp direkt och började gråta, men då la jag honom till rätta igen under tystnad och tog bort händerna. Fick hålla på så ca 4 gånger, men till slut blev han lugn och då kunde jag gå ut. Jag borde egentligen gått ut redan från början va? Och avvaktat tills han VERKLIGEN behövde min hjälp... Tyvärr vaknade han efter sina magiska 40 minuter, vilket han inte gjort sen kurstarten för en månad sen. Beror nog på att maken var tvungen att hämta rena kallingar efter duschen (konsekvensen av att man bor så trångt)... Hursomhelst skrek/grät han en hel del. Avvaktade utanför, men skriket/gråtet eskalerade och mannen blev nervös (vilket ledde till att jag också blev det) så jag gick in. Till min stora förvåning LÅG HAN NER men började kravla sig uppåt när han såg mig! La honom tillrätta, tryckte till och gick ut. Han somnade. Jag var helt bombsäker på att han ställt sig upp, med tanke på att han skrek och grät så mycket. Här borde jag också ha avvaktat mer va? Jag inser ju mer och mer att problemet ligger i min mans och min meningskiljaktighet när det gäller hur göra med sonens sömnvanor. Vi är helt enkelt inte enade och det känner pojkstackarn, trots att jag försäker vara så konsekvent som möjligt eftersom det är jag som sköter läggningarna (med viss dirigering från mannen då). OK, jag ligger ju inne med svaret själv. TACK för att ni fick mig att fatta!
Antingen ska mannen in i gamet helhjärtat eller så får han finna sig i att bli utkickad några nätter. Nu ska jag passa på att sova. Eller vaddå "passa på"? Sonen kommer ju att sova hela natten, så allt är lugnt! 8)
Kramar från nerkylda och mer sansade Lotta
Ps. En fråga till bara: Nu i skrivandets stund vaknade han IGEN och det har bara gått 1 h 20 min sen senaste uppvaket. Jag lät honom gråta i ca 5 minuter och nu verkar han ha tystnat. Vet inte om han somnat om än eller om han står upp (försöker hålla mig cool här vid datorn). Borde jag ha ramsat direkt? Ska man alltid ramsa direkt när småttingarna vaknar när dom inte ska? Fast jag vet ju att man allteftersom ska låta dem somna om på egen hand (vilket vi ju gjorde under de två underbara veckorna när vi fick sova och inte oroade oss för att sonen ska slå in skallen i spjälorna). Jag är lite konfunderad över när jag ska ingripa med ramsan, eftersom jag minikurar.
Kurning p?b?rjades 20 december -05.
K?pte Sova hela natten av Anna Wahlgren senh?sten -05, vilket var min f?rsta kontakt med henne.
-
annawahlgren
- Upphovskvinna SHN-kuren 1942-2022
- Inlägg: 15366
- Blev medlem: mån 22 nov 2004, 22:46
- Ort: Gastsjön
Tumregeln är att man ramsar DIREKT när barnet 1. har sovit, 2. ställer sin fråga. ("Vad är det som händer? Är det någon där? Kommer vargen och tar mig nu?" eller helt banalt - "Har jag sovit färdigt nu?")Det är SEDAN man avvaktar - se Lathunden och friska upp dig
Och ja, du skulle som du såg inte ha gått in... Han låg ner. Budskapet hade gått in, så det får vi skriva på de fyra tillrättaläggandena.
Men aldrig mer fyra stycken, lova mig det
En, var det
i samband med läggningen, bara.Och så ingen trafik alls (annat än möjligen efteråt, när han sovit i tio minuter och du vill titta till).
Det är ramsan som ska lägga honom i fortsättningen
Nio barn, arton barnbarn, tre barnbarnsbarn och några tusen nästanbarn Anna Wahlgren 6 Oktober 1942 - 7 Oktober 2022